Andra står beredda om inte EU integrerar Västra Balkan

Den 22 november dömdes den bosnienserbiske före detta generalen Ratko Mladic för folkmord. I Srebrenica lät ”slaktaren” avrätta 8000 personer, de flesta män och pojkar. Jugoslavien hade kunnat ta en annan väg när allt öppnades 1989, till och med dessförinnan därför att landet var annorlunda än Sovjetblocket. Istället valde Mladic och andra krigsherrar i regionen maktintressen och korruption och därefter kom hat, folkmord och gränslös förstörelse med ofattlig sorg i följe. Mladic är den siste av de stora förbrytarna att dömas. Från Haag-domstolens sal fördes han ut, skrikandes som en gris.

Den 21 november 1995, på morgonen efter flera års krig, skrevs ett avtal under på en flygbas i Dayton, Ohio. Samtal mellan de krigförande hade brutit samman kvällen innan. Richard Holbrooke, oförtröttlig amerikansk diplomat i den gamla stilen, i dagens värld salig i åminnelse, vred om armar under natten. ”Ta denna författning eller gå tillbaks till krig. Lev med det i 15 år, se sen vad ni kan göra!” Ungefär så. Med det har vi levt i 22 år.

Det blev ett avtal. Det blev fred. Slovenien och Kroatien blev EU-medlemmar. Men sex länder i regionen – fem från forna Jugoslavien (Serbien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro, Makedonien, formellt Former Yugoslav Republic of Macedonia, FYROM, och Kosovo) samt Albanien – förbereder nu alla medlemskap. Men allt står inte väl till. Om Västra Balkan inte blir medlemmar i EU, och EU inte leder omvandlingen i regionen, kommer regionens konflikter inte att lösas, och ett tomrum fyllas av andra intressen.

 Sarajevo idag. Foto: Mats Karlsson

Den 21 november deltog jag i en dialog på det Bosniska Institutet i Sarajevo. Ska Balkan europeiseras eller Europa balkaniseras? Personligen var det ett återvändande. Sommaren 1977 reste jag under det djupaste kalla kriget med ryggsäck till Zagreb, Belgrad, Sarajevo, Mostar, Kosovo, Skopje i långsamma heta tåg och nattbussar. Tjugotalet år senare, efter Dayton, återvände jag i UD-tjänst för att förbereda efterkrigstidens återuppbyggnad. Minnena av förstörelsen och folkmordet går aldrig bort. Skuggan består när jag beträder Sarajevos gränder. Minnena av höjderna omkring tynger.

Sverige har hållit ut med sitt engagemang och bistånd. På svenska residenset i Sarajevo möter jag unga oberoende, kvinnliga, intellektuella som är orädda i sin kritik av läget, aktivister i opinion och ledande i lokalsamhällenas reformer och investeringar. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är med i diskussioner. Måtte dessa kontakter med Sverige, och med alla som kom som flyktingar, ”integrerat” och valt sin väg, fortsätta att ge värde till Sverige och till Bosnien och Västra Balkan.

”Säg till politikerna att det inte finns tid, att de måste se bortom Dayton-avtalets begränsande uppdelning, tänk stort”, är budskapet från några jag lyssnar till inför att jag ska möta Bosniens president Bakir Izetbegovic, son till Alija Izetbegovic som jag mötte i Genève under kriget.

En ung aktivist på konferensen säger i vrede att hon inte kan stå ut med alla politikerna. Hon stannar i Bosnien säger hon, kanske, möjligen, för tillfället, men ungdomarna flyttar i strid ström.

I praktiken är Västra Balkan redan en del av Europas arbetsmarknad. De sex länderna, inramade mellan Grekland, Bulgarien och Rumänien i syd och öst och Kroatien, Slovenien, Ungern och Italien i nord och väst är redan en del av ett ekonomiskt rum. Valet, för befolkningen och för oss, är att ge detta rum europeisk reglering och orientering, eller att lämna det till andra krafter.

Ryssland har aktivt försökt undergräva Montenegros orientering, särskilt inför landets val att gå med i Nato. Underskatta inte dessa krafter, uppmanar mig en ansvarig.

I Bosnien återkommer ständigt frågorna om inflytande från Turkiet och Mellanöstern. Bosniska frivilliga och återvändande från IS är kanske inte många, men en djup störningspunkt i relationerna till Europa.

Kinas investeringar diskuteras. Men ytterst få utländska investerare engagerar sig i projekt som skapar jobb. Det mesta handlar om privatiseringar, tjänster och fastigheter. Det räcker inte för tillväxt och integration. För det krävs ekonomiska reformer, europeisk integration och verklig politisk vilja.

Det finns ett dilemma. Ska EU välja en regatta-regim, som Sverige förordade på 1990-talet för de central- och östeuropeiska länderna, det vill säga att var och en av länderna ska få en chans att komma in på egna meriter? Det var det valet som öppnade vägen för de baltiska länderna och även Rumänien och Bulgarien. Eller ligger det i vårt intresse att söka en bredare lösning för regionen med samtliga?

Riskerna att de som kommer in först blockerar andra i egna intressen diskuteras öppet – ungefär som Greklands konflikt med sin norra makedonska granne över namnfrågan. Men om de främsta ska vänta på de sista kan reformfönstret krympa. Här måste vi säkert välja kreativt på ett sätt som passar regionen.

EU:s utrikeschef Federica Mogherini omgiven av de tre medlemmarna i Bosniens presidentråd: Dragan Covic, Mladen Ivanic och  Bakir Izetbegovic. Foto: Europeiska utrikestjänsten

Nyckeln kan vara EU:s president Jean-Claude Junckers ord i sitt State of the European Union-tal, vind-i-seglet-talet, i september. Skarpt, och nog för många oväntat, sa han att Västra Balkans utsikter till EU-medlemskap måste vara trovärdiga om vi vill ha stabilitet i vår region. Beslut om flera medlemskap till 2025 är möjligt och önskvärt. Denna EU-kommission och detta EU-parlament, vars mandat går ut om ett år, bör klargöra, senast i toppmötet i maj i år, den väg vi erbjuder de sex länderna. Öppna och säkerställ dialogen om en väg framåt för hela regionen.

Alternativen är klara. Antingen beträder vi vägen framåt och gör denna region trygg inom ramen för Europa eller låter vi andra krafter verka här och lämna en permanent sårbar europeisk ”underbelly”, det imperialistiska uttrycket för hur en helhet kan försvagas.

Medborgarna i dessa sex länder måste göra upp med sitt politiska förflutna. Att Mladic fortfarande kan hedras av extremnationalister i Republika Srpska, den serbiska delen av Bosnien och Hercegovina, är kanske något som förr eller senare förpassas till historien. För den unga generationen i länderna är korruptionen och den politiska klassens egenintresse den allt överskuggande frågan. Kan medlemskapsförhandlingarna, särskilt kring de så kallade kapitlen 23 och 24 om rättsstaten, tvinga fram förändring? Kan länderna finna fram till nya demokratiska och liberala samhällskontrakt i en tid där dessa värden hotas världen över?

Regionens drama har fallit offer för Europas andra frågor: den nationalistiska populismen, den nödvändiga institutionella förnyelsen kring euron, migration och gränser, brexit och Trump.  Det är till vårt förfång om vi inte ser vad som står på spel i Västra Balkan.

Nästa år, 2018, är det hundra år sen freden i Versailles slöts 1918 och den ordning som följde detta förfärliga och onödiga krig, avgörande som det blev för allt som sen hände under 20:e århundradet. Det startade med ett ödesdigert terrordåd, mordet på Österrike-Ungerns prins Ferdinand, på en bro över Miljacka-ån i Sarajevo. Efter San Francisco 1945 och Berlin 1989, och för Västra Balkan Dayton 1995, är det hög tid att veta vad Europa verkligen vill.

Jean-Claude Juncker har rätt. Gör Västra Balkans integration i EU till en prioritet. Om inte EU:s värden och regleringar fyller detta tomrum gör andra det.  Den unga kvinnan på konferensen har rätt, Västra Balkans politiker och medborgare måste beträda en rättsstatens väg och den ekonomiska integrationen.

En av regionens ledare sa att Balkan aldrig står still. Ett vakuum är omöjligt. ”Antingen rör vi oss eller faller vi. Vi har inte tid.”