Trumps tweetande skapar osäkerhet om politiken
Krönika. Mikrobloggen Twitter är Donald Trumps eget skyltfönster som medierna ständigt tittar in i. Budskapen på 140 tecken stämmer inte alltid överens med vad han senare gör i praktiken. Det gäller särskilt i utrikespolitiken, det område som etablissemang i USA och i omvärlden bryr sig mer om än hans kärnväljare. Karin Henriksson, nyss utkommen med biografin ”Trump – miljarderna, medierna och makten”, tittar närmare på riskerna med tweetandet.
Publicerad: 2017-11-08
WASHINGTON
8 november 2017 — ett år efter Donald J Trump vann det amerikanska presidentvalet. ”Träsket” är kvar. Kongressen mer handlingsförlamad än förut och den amerikanska väljarkåren splittrad i två läger med klar Rudyard Kipling-varning: …never the twain shall meet.
På ena ytterflanken är favoritramsan ”det är inte normalt att en president…”. På den andra ”bästa och starkaste presidenten någonsin” som motarbetas av liberala eliter, hårdvinklande fiender i medierna och pk-fundamentalister.
De flesta kan, dock, enas om att Donald Trump skiljer sig från alla företrädare i den amerikanska presidenthistorien. Ett skäl till detta är hans direktkanal ut från bubblan som kortegen och det staketomgärdade Vita huset utgör – nämligen Twitter.
Han pekfingrar ut upp till ett tiotal meddelanden per dag i en salig blandning av policyförklaringar, gratulationer, skrytsamheter, förolämpningar och kommentarer till dagsaktuella händelser. Ibland felstavat, ibland felaktiga påståenden. Men detta flöde ger en inblick i både hans arbetssätt, tänkande och personlighet.
Bland det som kan utläsas är irritationen över att Hillary Clinton fick fler röster i förra årets presidentval, att ilskan över Rysslandsutredningarna kokar inom honom och att han vet hur man spelar på patriotiska strängar i det ständiga så kallade kulturkriget.
Donald Trump är övertygad om att han når ut till sina väljare och effektivt kan runda medierna han brännmärkt som ”fake news”. ”Bing, bing, bing” konstaterade han nyligen om hur snabbt han kan tycka något. I själva verket skapar han osäkerhet (utöver den övriga osäkerheten om omdöme och kompetens). Tweetar om Iranavtalet och muren mot Mexiko följdes aldrig upp av konkreta handlingar – och efter att ha varnat Sydkoreas president och sin egen utrikesminister om att diplomati i fallet Nordkorea är slöseri med tid bytte han fot. Inte på Twitter, men på plats i Seoul med uttalanden om framsteg i kontakterna. Inte med ”Rocket man” denna gång, utan Kim Jong-Un.
För Twitter-koncernen har först kandidatens, sedan presidentens flitiga användande troligen varit positivt. Massor av folk, inte minst politiker och journalister, kollar och reagerar hela tiden. Men det blev pinsamt när det framkom att en anställd släckt ner Trumps konto på sin sista dag på jobbet. Trumps kritiker gjorde sig förstås lustiga över den 11 minuter långa tystnaden men det visade på svagheterna i sociala medier.
Kontorsslaven Dilberts skapare, Scott Adams, upptäckte Trumps talanger som kommunikatör tidigt och ingår nu i hans beundrarskara. Adams utkom nyligen med boken ”Win Bigly” och undertiteln ”Övertalning i en värld där fakta inte betyder något”. Adams berömde Trump i en debattartikel i Wall Street Journal för att han kan få publiken att tänka ett steg längre. När Trump säger att Mexiko ska betala har köparna/väljarna ritat upp en befintlig mur i sina huvuden.
Men andra, som inte lever på seriefigurer och säljkunnande, varnar för att tweetandet är farligt. På sikt kan det inte ersätta handfasta riktlinjer i lagstiftningsarbetet. De korta, ibland klumpiga formuleringarna ter sig fattiga och futtiga jämfört med de bevingade ord som yttrats av presidenter under krig och efter terrordåd. Trump kan snart framstå som tjatig med sitt hackande på traditionella medier.
Att alltför ofta avlossa en åsikt utan att kontrollera med Pentagon eller UD undergräver förtroendet för det politiska systemet. Hoten mot justitiedepartementet och FBI tyder på att han inte respekterar skiljelinjerna mellan Vita huset och rättsväsendet eller precis det diktatoriska drag motståndarna iakttog redan under valrörelsen. Det föreligger alltså risker för rop-på-vargen för Trump, men han uppvisar inga tecken på att lystra till sådant som ”jag skulle vilja att han slutar med tweetandet” i väljarintervjuer och presidenter omfattas också av yttrande- och tryckfrihet.
Och, för övrigt har Twitter just utökat antalet tillåtna tecken till 280. Även detta splittrar amerikanerna. I ena gruppen välkomnas möjligheten för Donald Trump att få mer plats, i den andra stönas det över att det blir dubbelt så mycket från honom som tidigare ...