Xi Jinpings Kina vill inta huvudscenen i världen

Vad kunde Xi Jinping mer begära! Hans ”tankar om socialism med kinesiska särdrag för en ny era” har efter beslut på den nyligen avslutade 19:e partikongressen skrivits in i kommunistpartiets partistadga, tillika hans namn. Därmed har Xi  intagit en lika upphöjd placering som Folkrepublikens grundare Mao Zedong och reformarkitekten Deng Xiaoping i partiets firmament, och faktiskt av högre dignitet än Deng som inte bidrog med ”tankar” utan bara med ”teori”. Xi skrevs därtill in redan efter fem år vid makten, och inte som i Dengs fall först då han gått bort (1997).

Flera ändringar i partistadgan antogs för att apostrofera Xi: ”Kinas kommunistiska parti ska upprätthålla absolut ledarskap över Folkets befrielsearmé och andra väpnade styrkor och genomföra Xi Jinpings tänkande om hur militären ska stärkas”.  Kina ska utveckla ett försvar av världsklass, och en försvarsmakt byggd för strid.  Därtill kommer ”Belt and Road”‑ initiativet till nya sidenvägar, som vid sidan om ”Den kinesiska drömmen” och antikorruptionskampanjen är Xis signaturprojekt.

Kina ”stod starkt i Östasien” och det var, förklarade Xi på kongressen, dags för Kina ”att inta huvudscenen i världen och ge större bidrag till mänskligheten”. Kina förklaras också, även om landet anses sig vara unikt, ha en modell som innebär ”nya val för andra utvecklingsländer”. Detta är två betydande förändringar i förhållande till den politik som gällt sedan Deng, baserad på devisen att ”Kina skulle dölja sin förmåga och bida sin tid”, med nya krav på kinesiskt ansvarstagande.

Armékör framträder med revolutionära sånger i staden Jiujiang. Foto: Shutterstock

Det är inte särskilt förvånande att Kina höjer sin profil. Landets ekonomi är världens ojämförligt största mätt i köpkraft, och svarar för en fjärdedel av tillväxten i världsekonomin, Trumps USA visar sig alltmer dysfunktionellt och Europa är på drift. Detta har sammantaget skapat oemotståndliga strategiska möjligheter, och en inte obetydlig känsla av hybris.

Kinas uppgång är oförneklig, men håller Kina verkligen på att bli en modell som förmår fånga människors fantasi världen över. Att något inte står helt rätt till framgår av att Kina inte bara förblivit en partistat utan också av Xis otvetydiga ambition att stärka detta system, inte att successivt avveckla det.

En ny ”huvudmotsättning” som lyfts fram är den mellan ”obalanserad och inadekvat utveckling och folkets ständigt växande behov av ett bättre liv”. Men, detta bättre liv ska rymmas inom partistaten. Rättssystemet ska utvecklas, inom partistaten, utan grundläggande fri-och rättigheter som yttrande och organisationsfrihet.

Demokrati i vedertagen mening finns eftertryckligen inte på dagordningen, kontrollstaten byggs ut, inte minst virtuellt. I dag har Alibaba, världens största e-handelsföretag, 400 miljoner registrerade och klassificerade kunder. Folkrepubliken ska inte vara sämre och ett socialt värderingssystem byggs snabbt upp med virtuell ansiktsidentifiering som en viktig del. Går man mot röd gubbe är man genast identifierad. Går man i någon mening mot systemet är riskerna uppenbara.  

Internet har inte blivit den oövervinnliga ”world wide web” som Bill Clinton förutsåg då han, i samband med Kinas WTO-inträde (2000), förklarade att det skulle vara lika svårt att förhindra som att spika upp jello-pudding på en vägg. Kinas ekonomi är nu ännu mycket större än någon då kunde ana, men partistaten har befästs och Xi ser som sin mission att säkerställa partiets maktställning på samhällets alla områden, med försvarsmakten som den yttersta garanten.

Maostaty i staden Lijiang. Foto: Zhu Difeng/Shutterstock

Genom sin plats i partistadgan kan Xi förbli landets yttersta ledare på livstid. Deng Xiaoping var under sina sista år som landets oomtvistade ledare bara ordförande i Kinas bridgeförbund. Ingen från den sjätte generationen, född på 1960-talet, kom in i det ständiga utskottet, det verkliga maktcentret. Det består, som hittills sedan Folkrepublikens tillkomst, bara av män, och alla är födda på 1950-talet. Därmed är alla i princip inne på sin sista period, om regeln ”67 inne, 68 ute” ska gälla. Ingen yngre kraft ges möjlighet att, som Xi och premiärminister Li Keqiang, ”lära sig på jobbet”. De kom redan 2007 inte bara in i politbyrån utan ”helikopterlandades” direkt in i det ständiga utskottet.

Xis favorit Chen Min’er, som gjort raketkarriär och nu är partisekreterare i Chongqing och nyvorden medlem av politbyrån, och Hu Chunhua, som redan 2012 kom in politbyrån men knappast är Xis man, får växa till sig, i väntan på Xis nästa drag.

I det nya utskottet finns, i en tid av akut behov av fördjupade ekonomiska reformer, tre uttalade ekonomiska reformister, men vilket inflytande får de? Premiärminister Li Keqiang, formellt partiets nummer två, har fått vänja sig vid en roll i Xis skugga och det samma torde komma att gälla då båda ekonomiskt erkänt kompetenta personer som nu träder in det ständiga utskottet. Wang Yang, som under de senaste fem åren som vice premiärminister varit ansvarig för de ekonomiska relationerna med USA, placeras som ordförande för den maktlösa Folket politiska konsultativa konferens (CPPCC). Shanghais partisekreterare Han Zheng, som aldrig tidigare tjänstgjort i Peking, blir förste vice premiärminister. Lojaliteten till Xi torde stå utom varje tvivel, men de senaste decenniernas kollektiva ledarskap är ett minne blott.

Den ordning som tidigare vuxit fram och som inneburit en institutionalisering av successionsprocessen har nu helt klart försvagats. Efter Maos död fanns det en insikt om riskerna med maktkoncentration och personkult, och institutionella mekanismer för att förhindra en upprepning utvecklades. Xi, idag ”ordförande för allt”, har i sin ambition att bli historisk koncentrerat makt till sin person som aldrig förr sedan Mao och en kult har vuxit fram. Maktskiftet, det auktoritära systemets midnattstimme, har som en följd blivit mer osäkert och svårförutsägbart, och det kommer att kasta en allt djupare skugga.

De omedelbara utmaningarna är samtidigt många. Utrikespolitiskt är ingen relation viktigare än den mellan Kina och USA, oundvikligen präglad av strategisk misstro. Den pågående maktförskjutningen fördjupar ett drama som kommer att prägla vår tid. För ett allt mäktigare Kina är det naturligt att se sig som Östasiens dominant. Men USA:s allianser och intressen är omfattande. Trumps pågående tolv dagar långa Asienresa kommer att vara en mätare på USA:s så kallade ”staying power”.

Besöket i Peking är Trumps första. Högst upp på dagordningen står Nordkorea. Från kinesisk sida har frågan om landets kärnvapenutveckling primärt betraktats som ett amerikanskt problem, men i dag, efter decennier av misslyckanden från det internationella samfundets sida, är Nordkorea en de facto kärnvapennation och denna utveckling är i hög grad också ett kinesiskt problem, med allvarliga regionala konsekvenser. Någon militär lösning finns, Trumps retorik till trots, inte. Ytterligare sanktioner är att vänta, men uthållig diplomati är till syvende och sist den enda vägen framåt. Vad förmår man åstadkomma?

Arbetare på en fabrik i Jinhua. Foto: Zhu Difeng/Shutterstock

Den största strukturella frågan i de sino-amerikanska ekonomiska relationerna gäller handeln. Trump har hotat med skyhöga strafftullar på kinesiska varor, men hittills har Nordkoreafrågan prioriterats och begränsade kinesiska öppningar för amerikansk export dämpat dramatiken. Trump, fixerad vid handelsunderskottet i varje bilateral relation, kommer att kräva ökad reciprocitet i de ekonomiska relationerna. Kina vill i dessa sammanhang gärna betrakta sig som ett utvecklingsland, men i dag är det världens ojämförligt största handelsnation i varor. Därav följer krav på mer ömsesidiga villkor, en ståndpunkt som också har resonans inom EU. Kina, globaliseringens klart största vinnare, måste öppna den egna marknaden mer och minska subventionerna till kinesiska företag. Alternativet är växande protektionism, vilket inte är i den kinesiska tillväxtekonomins, och förvisso inte heller i världsekonomins, intresse.

Vilken roll vill Kina då spela när landet vill inta ”huvudscenen i världen och ge större bidrag till mänskligheten”. I förhandlingarna om klimatavtalet visade Kina ett betydande internationellt ansvarstagande. I det Sydkinesiska havet har makt gått före rätt, och det internationella havsrättsavtalet förklarats utan konsekvens. Trump sätter USA:s intresse först. Någon internationell gemenskap finns inte i hans värld. Hur kommer Xis Kina, med dagens strategiska möjligheter, att definiera sina intressen?

Klart är att det auktoritära Kina inte kommer att verka för demokrati och respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Den kinesiska samhället präglas dock av en vitalitet bortom Xis storvulna vision om den kinesiska drömmen om landets pånyttfödelse. Denna vitalitet kommer förhoppningsvis att i växande grad syresätta drömmen!