Konflikten Barcelona vs Madrid i fem akter

Några grundläggande fakta

Katalonien med Barcelona som huvudstad ligger vid Pyreneiska halvöns nordöstra hörn. Regionen är ungefär lika stor som Belgien.

Katalonien står för 6 procent av Spaniens yta, 16 procent av dess befolkning, 19 procent av BNP, 24 procent av industriproduktionen och 25 procent av utrikeshandeln. Regionen tar emot 25 procent av Spaniens turism och 20 procent av landets utländska investeringar. Den spanska staten samlar omkring 23 procent av sina skatteinkomster i regionen. Slutligen är Barcelona Spaniens näst största stad. Dessa uppgifter torde vara tillräckliga för att belysa hur vitalt och omistligt Katalonien är för Spanien.

Katalonien är nettogivare av skatteresurser till Spanien. Trots detta är de statliga investeringarna i infrastruktur märkbart begränsade. Enligt det lokala näringslivet leder detta till att regionens ekonomiska utveckling hämmas. Missnöjet med vad som upplevs som ekonomisk diskriminering är en stark drivkraft bakom självständighetsrörelsen.

Mänskliga torn, Castells, byggs framför Generalitat i Barcelona. Unesco har klassat traditionen som ett världsarv. Foto: Shutterstock

Sedan demokratin återinfördes i Spanien 1978, är Katalonien en självstyrande region med eget parlament, egen regering och en egen autonomistadga (regional författning). Katalanska och spanska är officiella språk. Den samlande beteckningen för självstyret är Generalitat de Catalunya, en institution med medeltida rötter.

En majoritet av katalanerna pekar på Kataloniens tusenåriga historia och hävdar att de är en nation. Ändå har Madridregeringarna vägrat erkänna det. Ett sådant erkännande skulle implicera att regionen fick exklusiva maktbefogenheter på de områden som berör den egna identiteten: kultur, språk och skola.

Mångnationella stater

För att få perspektiv på situationen kan vi jämföra Spanien med Storbritannien och Belgien – de två andra mångnationella statsbildningarna i EU. Den politiska kulturen i Storbritannien är pluralistisk och pragmatisk. Inte ens Margaret Thatcher hade några problem med att betrakta Skottland som en nation. Den brittiska demokratin har djupa historiska rötter. År 2014 kunde skottar och britter enas om en laglig folkomröstning om skotsk självständighet.

I Belgien är det snart sagt bara kungen som upplever sig själv som belgare. Folk i Belgien definierar sig hellre som flamländare, valloner eller Brysselbor. Också Belgien är en demokrati med djupa rötter. Belgarna är stolta över sin förmåga att i sista minuten komma på ännu en kreativ kompromiss. De är världsbäst på att hålla ihop fast man inte älskar varandra.

Madrid är varken London eller Bryssel. Spanien är förvisso en demokrati. Men den spanska demokratins rötter är korta. Andra republiken på 1930-talet varade endast fem år. Den utmynnade i inbördeskriget 1936–39. Mellan 1939 och 1975 var landet en diktatur.

I Spanien står toleransens och försonlighetens dygder inte högt i kurs. Den rättskipande makten präglas alltjämt av auktoritära drag. Kompromisser uppfattas som nederlag. 1978 slog Spanien världen med häpnad när landet återgick till demokratin på fredlig väg. Men den kompromissen byggde inte på uppriktig nationell försoning utan på insikten att ingen var tillräckligt stark för att välta omkull den andre på traditionellt, äkta, iberiskt vis.

Spaniens premiärminister Mariano Rajoy i en demonstration mot terrorismen i Barcelona efter terrorattentatet på Las Ramblas. Foto: Dino Geromella/Shutterstock

Akt 1: 2006 års autonomistadga

År 2006 enades politikerna i Barcelona om en förbättring av det katalanska självstyret. Den nya autonomistadgan antogs av det katalanska parlamentet, godkändes av det spanska parlamentet och godtogs slutligen av en laglig folkomröstning i Katalonien.

Men det konservativa Partido Popular som inte deltog i förhandlingarna anmälde autonomistadgan till författningsdomstolen. Månaderna dessförinnan hade Spaniens nuvarande regeringschef Mariano Rajoy engagerat sig personligen i en kampanj med namninsamling mot den nya autonomistadgan.

I juni 2010 förklarade den spanska författningsdomstolen 14 artiklar i den nya katalanska grundlagen för författningsvidriga. De moderata politikerna i Katalonien såg sin värld rasa samman. De varnade kollegerna i Madrid för att det skulle leda till växande politisk besvikelse och ovilja mot centralmakten. De moderata nationalisterna saknade en Plan B och förlorade snart det politiska initiativet till de mer radikala elementen. I juli 2010 demonstrerade över en miljon människor i Barcelona bakom parollerna: ”Vi är en nation. Vi bestämmer”. Akt 2 i det politiska dramat kunde därmed börja.  

Den katalanske regionpresidenten Carles Puigdemont. Foto: Guillaume Destombes/Shutterstock

Akt 2: Mobilisering

De moderata åkte ut ur den politiska scenen och in kom sobiranistes – anhängarna av katalansk suveränitet, ”självständighetsivrarna”.

Det finns tre partier som verkar för att Katalonien träder ut ur Spanien: Katalanska demokratiska partiet PDeCAT, vänsterrepublikanerna ERC och det vänsterradikala ”kandidaturen för folklig enhet” CUP. Den nuvarande regeringen är en valkoalition av de två första partierna. Men de befinner sig i minoritetsställning och är beroende av CUP.

Den parlamentariska situationen har tillåtit CUP att bli ”svansen som styr”.  Som sanna vänsterradikaler drivs CUP av vad den tyske sociologen Max Weber kallade för ”sinnelagsetik”. De agerar utifrån sina visioner om det fria, revolutionära och jämlika Katalonien utan att bry sig om de icke-avsedda följderna av sina handlingar.

Akt 2 gick i snigelfart. Mobiliseringsfasen varade i sju oändliga år. Höjdpunkten nåddes den 9 november 2014 då 2,4 miljoner väljare (41,6 procent av de röstberättigade) deltog i en rådgivande folkomröstning. Men ingenting hände. Madridregeringen fortsatte att låtsas som om det regnade. Medierna i Madrid spekulerade i stället om att den ”separatistiska sufflén” snart skulle falla ihop. 

Akt 3: Revolutionär brytning

Akt 3 började i början av september i år när självständighetsivrarna gick från ord till handling. Det katalanska parlamentet antog en folkomröstningslag och en ”övergångslag”, som ska koppla bort Katalonien från spansk lagstiftning vid ett ja i folkomröstningen.

Lagarna antogs med enkel majoritet och enligt en snabbprocedur som innebar att oppositionen varken fick tid att studera propositionerna eller presentera motioner. Det katalanska parlamentets eget lagråd avrådde från expresslagstiftningen. Oppositionen vägrade delta i omröstningen och tågade ut ur parlamentet. I Madrid talade man genast om statskupp. Konstitutionsdomstolen förklarade bortkopplingslagarna olagliga.

Madrid kontrade den 20 september med ”operation Anubis”, efter den egyptiska guden som ledsagade de avlidna till Osiris domstol i Underjorden. Den spanska militärpolisen Guardia Civil grep 14 katalanska regeringstjänstemän, valsedlar beslagtogs, etc. Det uttalade syftet var att stoppa folkomröstningen med alla till buds stående medel. Dessutom förtöjdes tre kryssningsfartyg i två katalanska hamnar avsedda att inhysa 6 000 poliser från andra delar av Spanien.

Konfliktspiralen skruvades upp. 60 000 demonstranter i Barcelona försökte förgäves försvara regeringsbyggnaderna från militärpolisen. Kolonner av grönvita Guardia Civil-fordon på väg till Katalonien vinkades till av folkmassor i Andalusien insvepta i spanska flaggor. Man ropade ”Viva España” och ”På dem bara”.

Valsedlar och köande väljare i Barcelona.  Foto: Guillaume Destombes/Shutterstock

Akt 4: Folkomröstningen

Den 1 oktober infriades de mest pessimistiska scenarierna. Den konsultativa folkomröstningen 2014 var också olaglig, men polisen ingrepp inte. Den här gången gick det annorlunda till. Den spanska polisen gick till aktion med resultatet att över 800 människor skadades – däribland ett trettiotal spanska poliser. Polisen stormade en femtedel av vallokalerna.

Regeringen i Madrid hävdar att de lyckades stoppa folkomröstningen och att den ”inte har ägt rum”. Polisen hade ingripit med ”proportionalitet” och med det begränsade syftet att beslagta valurnor och valsedlar.

Enligt den katalanska regeringens preliminära beräkning gick 42,5 procent av Kataloniens 5,34 miljoner röstberättigade till vallokalerna. 90 procent sade ja till en självständig stat. Dessa siffror måste givetvis tas med en nypa salt. Folkomröstningen genomfördes i form av en katt och råtta-lek.

Likväl kan den katalanska regeringen komma att använda valresultatet för att utropa den fria katalanska republiken. Det kan ske den kommande veckan eller senare. Med omedelbar eller fördröjd verkan.

Akt 5: Vad kommer att hända?         

Ingen vet vad som kan komma att hända. Läget är explosivt. Om den katalanska regeringen väljer att utropa den fria katalanska republiken blir det sannolika motdraget att centralmakten suspenderar självstyret. Detta om inte regeringen i Madrid slår till preventivt, suspenderar autonomin och utlyser nyval till det katalanska parlamentet.

Självstyret återvanns efter en utdragen kamp mot Francoregimen. Generalitat de Catalunya åtnjuter legitimitet i Katalonien. Också många av de katalaner som varit kritiska mot självständighetsivrarnas unilaterala väg kommer att mobilisera sig till autonomins försvar.

Omfattande strejker och demonstrationer genomfördes ett par dagar efter folkomröstningen i Katalonien i protest mot polisvåldet. Foto: Guillaume Destombes/Shutterstock

På defensiven är Katalonien starkt. En av Kataloniens säregenheter i den iberiska kontexten är att den har ett civilt samhälle på nordisk nivå. Flaggskeppet i detta civila samhälle är Barça, en av världens största fotbollsklubbar. Motståndet kommer att vara fredligt men hårt: civil olydnad, strejker, skattevägran, etc. Folkrörelserna är välorganiserade, aktivistledarna har läst sin Gandhi och deras supportrar räknas i tiotusentals.

Ändå är det mest troliga att vi hamnar i det läge som den italienske marxisten Antonio Gramsci karakteriserade som ”katastrofal jämvikt”. En utdragen ”jättarnas kamp” som pågår under en längre tid. Återvändsgränd, lose-lose situation, ofruktbar utveckling… Ja, det finns många olika sätt att beskriva den framtid som väntar oss om inte parterna tar sitt förnuft till fånga och slutar slå dövörat till gentemot varandra.

Modererande faktorer

För att inte sluta med en alltigenom svart bild av läget så låt mig peka på några faktorer som skulle sätta den ”katastrofala jämvikten” ur spel och bana väg för en förhandlad lösning.

1. Hittills har jag talat om ”Barcelona” och ”Madrid”. Det var för att förenkla framställningen. Varken Madrid eller Barcelona är enhetliga aktörer. Den spanske socialistledaren Pedro Sánchez har ställt upp bakom regeringschefen Mariano Rajoy till rättsstatens försvar. Men samtidigt är han kritisk mot Rajoys avsaknad av attraktiva politiska alternativ för att locka katalanerna tillbaka till den spanska fållan. Pedro Sánchez förordar en författningsreform som ombildar Spanien till en federation av tysk modell. I en sådan Spanien skulle Katalonien kunna bli som fristaten Bayern.

Vänsterkoalitionen Podemos vill gå ännu längre: låt katalanerna rösta i en förhandlad och laglig folkomröstning som folk i Skottland och Quebec fick göra. I en sådan folkomröstning skulle centralmakten kunna påverka frågorna och kräva både högt valdeltagande och kvalificerad majoritet.

Den andra sidan av saken är att det spanska socialistpartiet PSOE är djupt splittrat. Socialisterna i Andalusien nere i söder vill inte veta av någon kompromiss som skulle innebära att regionen fick färre statsbidrag.

2. EU. Händelserna under folkomröstningen skadade Spaniens internationella bild. EU kommer inte att erkänna en självutnämnd katalansk utbrytarrepublik. Men den kan komma att utöva starka påtryckningar för att förmå parterna att gå till förhandlingsbordet.

I våra oroliga tider har EU allt att vinna av att bidra till en lösning av Spaniens konstitutionella kris. En ”historisk kompromiss”, för att återkomma till Gramsci, mellan Madrid och Barcelona med europeiska garantier skulle bli en fjäder i hatten för EU. Medan ännu en manifestation av politisk impotens kommer att framstå som ännu en spik i dess kista. Den spanske filosofen Ortega y Gasset skrev på 1930-talet: ”Si España es el problema, la solución es Europa” – om Spanien är problemet så är lösningen Europa.

3. Den tredje bleka ljuspunkten är att alltfler politiska bedömare i både Madrid och Barcelona menar att vad som hände den 1 oktober är resultatet av att båda sidorna underskattat motståndarens styrka. Självständighetsivrarna utgick från att Madrid inte skulle våga ”sända pansarvagnarna”. Men de räknade inte med att den spanska regeringen skulle komma att skicka 10 000 poliser i stället.

I sin tur undervärderade regeringen i Madrid det katalanska civila samhällets motståndskraft. De räknade med att det katalanska samhället skulle komma att klyvas mitt itu och sufflén falla ihop. Men sufflén höll sig upprätt.

De senaste åren firas Kataloniens nationaldag den 11 september med stora manifestationer. Foto: Shutterstock

I krissituationer – och den här är Spaniens värsta konstitutionella kris sedan statskuppsförsöket 1981 – blir kompromisser möjliga först när det börjar gå upp för parterna att segern finns utom räckhåll.

Det finns, som sagt, kvalificerade röster i Spanien/Katalonien som nu med facit i hand varnar för de ödesdigra konsekvenserna av fortsatt konfrontation. Men så länge den politiska händelseutvecklingen bestäms av de segervissa hökarna i Madrid och Barcelona är de dömda att förbli röster ropande i öken.