Helmut Kohls långa skugga faller ännu över Tyskland

Hösten 1989: Helmut Kohl, en tämligen ordinär förbundskansler sedan 1982, såg den historiska chansen och han tog den. Återföreningen mellan Öst- och Västtyskland var efter murens fall given, frågan var när och hur. Det fanns både inom och utom Tyskland de som menade att man borde skynda långsamt och makten i Paris och London ville bromsa eller ifrågasätta ett enat Tyskland. Men Kohl insåg att nu gällde det att handla snabbt, att utnyttja Gorbatjovs svaghet innan mer militanta tog makten i Sovjetunionen och han fick stöd – avgörande – av president Bush (den äldre). Han avvisade blankt de tyska röster som menade att den tyska framtiden nu var öppen och att ett återförenat Tyskland skulle bli ett nytt Tyskland med en ny författning. Något sådant ville Kohl absolut inte veta av, allt skulle förbli som det gamla Västtyskland, fast större, maktstrukturen fick inte rubbas.

Berlinmurens fall i november 1989. Foto: Wikimedia Commons

Så blev det också. Det forna Östtyskland anslöts till Västtyskland och det första alltyska valet hösten 1990 blev en storseger för Kohl och CDU. Han blev återföreningens historiska kansler, en äreposition som han själv under resten av sitt liv var ytterst angelägen om att få bekräftad.  Så mycket bittrare att han till sist blev bortvald av de otacksamma väljarna (1998) och än värre att han ett år senare blev avsatt som hedersordförande för sitt parti CDU, som en följd av den så kallade Spendeskandale.

Där avslöjades att Kohl för CDU:s räkning hade mottagit stora summor av privata donatorer utan att det redovisats. Det var ett brott enligt den stränga tyska lagstiftningen. Skandalen blev inte mindre av att Kohl vägrade namnge välgörarna och att flera i partiets ledning, bl a den nyvalda partiordföranden Wolfgang Schäuble, varit införstådda. Allt detta banade väg för Angela Merkel som visste hur man gjorde för att undanröja konkurrenter.

Kohl kunde aldrig förlåta de partivänner som han ansåg svikit honom; det blev som en besatthet under hans år i politisk pension. Han ägnade sin tid åt att resa sitt eget äreminne, bland annat i de starkt tillrättalagda memoarerna. Han skulle ha jublat över de enastående och delvis bisarra hedersceremonier som omsvepte hans begravning och nickat instämmande i de ändlösa hyllningstalen. Han är nu officiellt en Europas Fader.

Sant är förvisso att han var en övertygad anhängare av det europeiska samarbetet och EU. Det låg i hans politiska övertygelse. Men europasamarbetet var sedan decennier den av alla ledande tyska politiker omfattade dogmen, en omistlig del av tysk efterkrigspolitik. Europa skulle inte bli tyskt utan tvärtom. Därför var det självklart att Kohl i samband med återföreningen försäkrade att det nya större Tyskland skulle bäddas in i det europeiska samarbetet som också skulle förstärkas genom det gemensamma myntet och utvidgas till att omfatta de från kommunismen befriade länderna i öst. Återigen: alla invändningar sopades undan. Här gällde det historiska ödet, inte snöd ekonomi, förklarade han i ett samtal med Göran Persson.

När så Kohl gravsättes 25 år senare tycks mig de pompösa ritualerna om en besvärjelse för att hela den Europeiska union som nu krackelerar. Kohls arv blev tungt. Det gemensamma myntet som skulle ena har tvärtom visat sig precis så destruktivt som kritikerna förutsåg och Tyskland gick i spetsen för att krossa de grekiska demokratiska upprorsförsöken. På många håll i Europa är Tyskland fruktat, inte älskat, tvärtemot vad Kohl hade tänkt sig.

Grekiska arbetare protesterar mot den tyske biträdande arbetsmarknadsministerns besök i Tessaloniki 2012. Foto: Ververidis Vasilis/Shutterstock

Den tyska ekonomiska politiken (kallad ordopolitik) med sin extrema sparlinje håller Europa i sitt järngrepp. Blir det som den tyska finansministern Schäuble vill, inrättas en sorts ekonomisk diktatur för euroländerna, där den demokratiska påverkan på den ekonomiska politiken som fortfarande finns sopas bort och där Tyskland självfallet får den ledande ställningen. Det är nu inte riktigt vad president Macron tänkt sig: gärna ekonomisk diktatur men inte utan fransk närvaro på kommandobryggan. Vi får väl se.

Men också de liberala demokratiska värderingar som är EU-samarbetets grund har ifrågasatts i de östländer vars medlemskap i unionen enligt Kohl skulle fullborda enhetsverket. Splittringen gäller inte bara flyktingfrågan utan just demokratin. Regeringarna i Ungern och Polen tillämpar nu nazisternas statstänkare Carl Schmitts lära – allmän rösträtt, ja, men makten i statsledningen måste vara odelbar och total. En demokrati behöver inte vara liberal, säger Viktor Orban och det är den tankegången han och kollegorna i Polen praktiserar. Länderna i öst-sydost har dragit maximal nytta av det europeiska samarbetet som ekonomisk maskin, inte minst den fria rörligheten, men värdemässigt är EU mer splittrat än någonsin tidigare och EU:s hämndlystna hantering av brexit gör inte läget bättre.

Kohls långa politiska skugga faller också över valrörelsen och det politiska livet i Tyskland. Den sträcker sig från enandets politik 1990 då Kohl inför valet lovade östtyskarna att enandet skulle gå som en dans och regionen snart skulle vara  omvandlad till blomstrande landskap och samtidigt, för att lugna de västtyska väljarna, försäkrade att enhetsverket inte skulle leda till några skattehöjningar. En dubbelbluff kan man säga: enandet blev mödosamt med skyhög arbetslöshet och mycket kostsamt, med enorma (flera procent av Tysklands BNP) transfereringar från väst till öst. Skattehöjningar kunde inte undvikas men räckte inte långt; framför allt finansierades kalaset med lån och kraftiga höjningar av socialförsäkringsavgifter. Det drev upp arbetskraftskostnaderna i hela Tyskland. Därtill kom följderna av den kraftigt höjda räntan och därmed allt starkare D-mark. Exportindustrin sackade, arbetslösheten steg.

Angela Merkel och Gerhard Schröder vid ett porträtt av Helmut Kohl på regeringskansliet i Berlin. Foto: Shutterstock

90-talet blev alltså en besvärlig tid, förvärrad genom skattebluffen, men varken CDU eller SPD vågade hänvisa till återföreningens kostnader. Istället utsågs den tyska välfärdsstaten till syndabock och från sekelskiftet 2000 och framåt präglades det politiska livet av en fullständig kanonad mot det tyska samhället, med en starkt ideologiserad opinionsbildning med argument hämtade från marknadsliberalismens rymliga åsiktsförråd.

Det var i denna politiska miljö som den socialdemokratiska kanslern Gerhard Schröder, med en knapp valseger i ryggen 2003, drev igenom sin Agenda 2010, som innebar modesta förändringar i välfärdssystemen men omfattande omläggningar i arbetsmarknadspolitiken, med avskaffande av arbetslöshetsförsäkringen för långtidsarbetslösa som ett huvudnummer. Det var denna så kallade Harzpolitik (uppkallad efter en direktör i Volkswagen som stod bakom utredningsförslaget) som totalt splittrade den tyska socialdemokratin, ledde till nederlag efter nederlag och till sist tillkomsten av ett nytt, förhållandevis framgångsrikt, vänsterparti, Die Linke, med den förra socialdemokratiska partiordföranden och finansministern Oscar LaFontaine i spetsen.

Schröder drev igenom ett onödigt extraval (2005) och banade därmed vägen för en oväntat knapp seger för Merkel och CDU. Det blev visserligen vänstermajoritet (socialdemokrater, det nya vänsterpartiet och De gröna) i den nya förbundsdagen men den var obrukbar eftersom socialdemokraterna inte kunde tänka sig att bilda regering med Die Linke. Fram klev alltså Angela Merkel som förbundskansler i en stor koalition och sedan dess har hon regerat.

Den Kohlska 90-talspolitiken, Harzpaketet och socialdemokraternas beröringsskräck med Die Linke skapade hennes maktbas och den har på ett egendomligt sätt förblivit, dock med ett rent borgligt mellanspel 2009-2013, med CDU och dess gamla lilla parhäst FDP, liberalerna. Det var ingen lyckad regering, FDP störtdök i väljaropinionen men Merkel räddades genom eurokrisen då tyskarna gillade hennes tuffa linje.

Socialdemokratin har alltså nu varit juniorpartner och stöd till Merkel i två olika mandatperioder och hon har på ett skickligt sätt genomfört också socialdemokratisk politik, t ex lagstadgad minimilön, trots näringslivets sedvanliga undergångshot. Det är då inte lätt att driva en profilerad oppositionspolitik några månader före valet och Merkel är också en erkänd mästare på att ta udden av skarpa förslag genom medveten oklarhet och vaga medgivanden.

SPD-ledaren Martin Schulz möter väljare i Unna i västra Tyskland. Foto: Shutterstock

Socialdemokraterna hoppades att deras nya folkliga kandidat Martin Schultz skulle bryta Merkelförtrollningen och en tid såg det faktiskt så ut. Han tycktes företräda en skarpare och mer traditionell socialdemokratisk linje med tryck på fördelningsfrågor och kritik av Harzpolitiken. Men offensiven kom av sig, SPD förlorade stort i Nordrhein-Westfalen, den största delstaten och gammalt S-fäste och Merkel stärktes på nytt — som 2013 — av oron i omvärlden.

Självklart gör de goda tiderna sitt till, med starkt stigande reallöner och låg arbetslöshet. ”Vi lever nu i det bästa och härligaste Tyskland vi någonsin upplevt,” utropar CDU triumfatoriskt i inledningen till sitt valmanifest där mottot logiskt nog är "Für ein Deutschland, in dem wir gut und gerne leben". (För ett Tyskland där vi lever gärna och bra). Uppenbart är att socialdemokratin med sitt rättvisetema inte kan bryta igenom denna vall av förnöjsamhet trots att ojämlikheten växer – som i Sverige – och många lever ett otryggt liv. Partiet har för länge rört sig på den breda mittenvägen för att kunna få verkligt förtroende för en skarpare fördelningspolitik och nu som tidigare är det Die Linke som här är en mer trovärdig konkurrent.

Många här i Sverige  – också socialdemokrater – vill gärna ha Merkel där hon är; det anses främja stabilitet och Europa. Jag har en annan åsikt. Det vore politiskt befriande för Tyskland och också för Europa om Merkel förlorade och den långvariga CDU-makten bröts — och därmed också högerns dominans i Europa.

Men allt pekar på att CDU blir det största partiet, även om det sannolikt backar,  och att Merkel kommer fortsätta. Vilka samarbetspartierna blir är det meningslöst att spekulera över; det avgörs av valresultatet. Man kan dock påminna sig att Merkel förutspåddes en storseger 2005 men att resultatet blev en mycket knapp seger över SPD. Man vet aldrig. Väljarna är inte att lita på, som Erlander en gång sade.