Kurdisk president spelar högt med folkomröstning

Det kurdiska regionala självstyret (KRG) anordnade redan 2005 en folkomröstning om regionens självständighet från Irak. Som väntat blev utfallet ett nästan enhälligt ja. I grund och botten behövs det därför ingen ny folkomröstning i frågan ifall den kurdiska ledningen på allvar ämnar utropa en självständig stat. Sedan 2003 är KRG:s status i Irak i det närmaste en suverän stats, vilket följde på det omfattande självstyre regionen fick efter 1992. Så varför hålla denna nya folkomröstning den 25 september?

Identitetspolitiken

Man får gå tillbaka till den amerikanska invasionen 2003 som störtade Saddam Husseins regim. USA säkrade då tillgången till Iraks olja och installerade nya makthavare i Bagdad. Den kurdiska ledningen var bland dem som främst bidrog till och försvarade det politiska system som inrättades i Irak efter Saddamregimens fall. Det gjorde de tillsammans med framförallt shiamuslimer samt även kommunister och en del sunnimuslimer. Systemet bygger på en politisk maktdelning efter etniska linjer och en etnisk-sekteristisk social mobilisering.

När den nya irakiska grundlagen skrevs 2004 under amerikanernas ledning vreds perspektivet om, från Saddams diktatur som var i stånd att behålla sin maktfullkomlighet med hjälp av tiotusentals hängivna anhängare av alla ursprung, inklusive shiamuslimer och kurder. Slutsatsen blev att ett nytt statsbygge i Irak inte gick att forma annat än på etnisk federal och sekteristisk grund.

Den kurdiska gruppen fick vara med och bestämma i centralregeringens angelägenheter på alla nivåer. Men det kurddominerade norra Irak fick dessutom status som autonom region med långtgående befogenheter. Regionen utgörs av tre provinser, Erbil, Duhok och Sulaymaniyya, där de dominerande politiska krafterna är Kurdistans demokratiska parti (KDP) och Kurdistans patriotiska union (PUK).

Det politiska systemet i Irak och KRG rubbas hela tiden när den politiska dynamiken ändras inom eller mellan grupperna eller när fördelningen av de ekonomiska resurserna ändras.

Dockor med traditionella kurdiska kläder på en marknad i Erbil. Foto: Shutterstock

Identitetspolitiken i praktiken      

Konfliktlinjerna mellan makthavarna har kommit att kretsa kring kontrollen av oljefält och mark. Den kampen förstärks av att Irak har kapacitet att pumpa upp tre miljoner fat olja per dag i mer än 300 år framåt.

Islamiska statens (IS) starka framväxt från 2013, och sedan maktövertagandet av Mosul i juni 2014, blev kulmen på en identitetspolitisk praktik. Organisationen lyckades snabbt ta kontroll över stora områden i Irak och Syrien. Förlusten av en tredjedel av Iraks territorium var resultatet av säkerhetsapparatens kollaps. Denna var byggd på etnisk-sekteristisk grund och genomsyrades av korruption och vanskötsel.

I detta system blev attityden att vinna-eller-förlora helt naturlig. Hög arbetslöshet, omfattande korruption, sargad infrastruktur och bristande samhällsservice skapade dessutom besvikelse och ren ilska hos befolkningen.

Folkligt missnöje samt IS framryckning har ökat temperaturen i konflikten om kontrollen över oljefält och mark och viljan att rita om Iraks karta för den egna elitens intressen. Oljan är KRG:s huvudinkomstkälla. Produktionen kontrolleras direkt av de två dominerande partierna KDP och PUK. Självstyrets president Massoud Barzani och andra kurdiska ledare har kommit med förnyade krav på att inlemma det gas- och oljerika Kirkuk och även provinserna Diyala, Nineveh och Salaheddin i Kurdistan. I början av 2013, ett år innan IS ockuperade Mosul, placerade den kurdiska ledningen ut militära enheter i nya områden i Kirkukprovinsen.

Enligt en rapport från Amnesty International borde det undersökas om KRG:s regering kan ha gjort sig skyldig till krigsförbrytelser. De kurdiska peshmerga-styrkorna genomdrev systematiska och olagliga rivningar av byggnader och bostäder, och även hela byar, mellan september 2014 och maj 2016 i provinserna Kirkuk, Diyala och Nineveh som ligger utanför KRG:s styre.

Kurdisk peshmerga-soldat i Erbil. Foto: Serkan Senturk/Shuttersock

Kurdernas mobilisering för att starkare knyta Kirkuk till Kurdistan accepteras inte av araber, turkmener och andra folkgrupper. Många av dessa avvaktar nu, i väntan på att den irakiska armén ska befria deras områden från IS, innan de tar nästa steg, denna gång mot kurderna. KRG:s expansiva politik riskerar att öka konfliktnivån i landet, och det är omöjligt att vara säker på vem som vinner vid en våldsam konflikt.

Tajmingen och de politiska beräkningarna

Den planerade folkomröstningen om självständighet den 25 september saknar oberoende institutioner som kan övervaka och hantera processen och den strider mot de internationella reglerna för hur folkomröstningar ska gå till. EU och Ryssland, och även FN, har meddelat att de inte står bakom omröstningen. Den saknar således internationell trovärdighet och legitimitet.

Dekret om folkomröstningen fattades av det kurdiska regionala presidentskapet den 8 juni 2017 mitt under en besvärlig offensiv som den irakiska armén genomförde mot IS. Adel Murad, en ledande figur inom PUK, som är tveksam till tidpunkten för omröstningen, betonade nyligen att tajmningen är ytterst problematisk och olämplig.

Samtidigt har de skilda politiska och ekonomiska intressena ofta visat hur bräcklig den kurdiska alliansen mellan KDP, PUK och några andra partier är. Den politiska och militära, och även kulturella/språkliga, delningen av irakiska Kurdistan mellan Bahdinan-området, som KDP och president Barzani kontrollerar, och Soran-området, som PUK dominerar, har stärkts under åren. Kurdiska militära styrkor utgör ännu inte någon enad armé utan består av två partianknutna enheter. Under 1990-talet drabbade dessa samman i ett långvarigt inbördeskrig om regionens ekonomiska resurser. Det finns inga garantier att KDP och PUK inte åter tar till vapen för att lösa sina motsättningar.

Istället har andra partier ökat i popularitet. Den oppositionella rörelsen Gorran — Rörelsen för förändring, en utbrytargrupp ur PUK — blev näst största parti efter KDP vid valen 2013, medan PUK bara kom på tredje plats.Gorran och islamistiska partier får sitt väljarstöd genom att mobilisera mot korruptionen i regionen. Unga aktivister menar att de orättvisor som människor upplever ofta förklaras bort med nationalistisk retorik och kampen mot terrorism.

Kravet på ansvarsutkrävande och en transparant budgetredovisning i KRG har varit nyckeln till Gorrans framgångar. Sedan president Barzanis mandatperiod gick ut 2013, lyckades han förlänga den till augusti 2015. Då meddelade flera partier att de ville minska presidentämbetets befogenheter. I oktober 2015 krävde Gorran att parlamentets talman skulle gå in som president i två månader och att nyval skulle hållas därefter. Istället avskedade premiärministern i KRG, Nechirvan Barzani, fyra ministrar från Gorran medan talmannen från samma parti blev portad från parlamentet. Parlamentet höll den 15 september 2017 sitt första sammanträde på två år och röstade då ja till att hålla folkomröstningen. 

Förutom från PUK och Gorran har KDP även fått allvarlig konkurrens från Kurdistans arbetarparti (PKK) och dess systerorganisation i Syrien, Demokratiska enhetspartiet (PYD). Denna konkurrens aktualiserades vid IS framryckning vid Sinjar-berget i augusti 2014.  KDP:s misslyckande med att stå emot IS och PKK:s mer framgångsrika insats mot terrororganisationen gav dem senare råg i ryggen och ökade deras mobiliseringskraft.

Det regionala budgetunderskottet i KRG uppgick 2015 till över 60 miljarder kronor. Det kurdiska självstyret gick back med cirka 6 miljarder kronor varje månad. För att lindra de ekonomiska problemen beslagtog den kurdiska regionregeringen i december 2015 flera miljarder dollar som deponerats i den irakiska centralbankens filialer i KRG. Minskade oljeinkomster, ett svårt ekonomiskt läge samt missnöje med korruptionen skapar en känslig situation som rubbar den hegemoni som president Barzani och hans familj samt KDP har åtnjutit under flera decennier.

Marknadsgata i Kirkuk. Foto: Serkan Senturk/Shutterstock

Därför är folkomröstningen om självständighet är ett viktigt slagträ inte bara i kraftmätningen med centralregeringen i Bagdad i kampen om Kirkuk och de andra provinserna. Den är lika viktig för KDP i konkurrensen med de kurdiska partierna. Det förklarar varför de andra kurdiska partierna har visat en kluven inställning till folkomröstningen medan vissa som Gorran varit mer kritiska.

Slutsats

En sak är klar: Om KDP och Massoud Barzani vill behålla sin historiska makt i dagens skiftande politiska och militära läge behöver man ett starkt folkligt mandat. Detta kan fås genom att visa vem som egentligen slåss för en kurdisk stat. Således ses folkomröstningen som ett vinnande koncept och en smart investering från Barzani för att öka legitimiteten bland kurderna i det kommande presidentvalet. Detta gör att krav på en transparentredogörelse av offentliga resurser och ansvarsutkrävande hålls borta. 

Men omröstningen är ett oerhört högt spel som istället kan leda till minskad legitimitet och inflytande samt en starkare ond cirkel av splittringar och våld. Till den långa listan av destruktiva konflikter kring makt, resurser och mark orsakade av sekterism och etnicitet i Irak och KRG skall läggas den kommande folkomröstningen.