Charlie Hebdos satir fortsätter att vålla debatt
Krönika. Tre år efter attentatet mot Charlie Hebdo debatteras satirtidningens rätt att fortsätta med sina angrepp mot religionerna och deras företrädare. Det gäller särskilt islam där kritikerna anser att muslimerna i Frankrike redan utsätts för så mycket diskriminering att de dessutom inte ska behöva utstå kritik eller satir mot deras religion. Statsvetaren Benedicte Berner redogör för den heta debatten i Frankrike och menar att kritiken är missriktad och underminerar yttrandefriheten.
Publicerad: 2018-02-06
För tre år sedan utförde islamistiska terrorister det fruktansvärda dådet mot satirtidningen Charlie Hebdo. Det följdes av nya våldsdåd riktade mot judar men även mot poliser och journalister. I den franska debatten ställs idag frågan om det är möjligt i europeiska demokratier att debattera, hårt kritisera och karikera en religion utan att det leder till dödshot och grovt våld. Finns det risk att staten då går in med inskränkningar som kan träffa det fria ordet? Det gäller särskilt i Frankrike men också i andra länder. Två frågor står nu i centrum och upprör känslorna.
Den ena har väckts av en ledarartikel i Charlie Hebdo: ”Yttrandefrihet – hur mycket kostar den?” Tidningens journalister lever nu under permanent hot uttryckta bland annat i sociala medier. De har ständigt polisbeskydd och finns i nya lokaler under hemlig adress. Detta kostar dyrt. Den franska staten har ett ansvar för att skydda sina medborgare och sköter därför polisbevakningen av de personer som arbetar på Charlie Hebdo. Tidningen själv måste dock stå för skyddet av sina lokaler och den verksamhet som där bedrivs. Hälften av tidningens intäkter går åt för att täcka dessa utgifter.
Än så länge klarar man det eftersom den väldiga solidariteten efter 2015 års illdåd dramatiskt ökade upplagan och därmed förbättrade tidningens ekonomi. Den tiden är snart förbi. Charlie Hebdo lever nu på lånad tid och om man skall behöva bekosta sitt eget polisbeskydd så lär tidningen i längden inte kunna fortsätta sin verksamhet. Måste då inte den franska staten ta ansvar för att terroristerna inte till slut ändå uppnår sitt syfte – att tysta en hård satirisk religionskritik och slå en bräsch i det öppna samhället?
Den andra frågan väcks av en debatt mellan Edwy Plenel i nättidningen Mediapart och Charlie Hebdo om yttrandefrihetens gränser i ett Europa där invandringspolitiken står i centrum och där Frankrike måste försvara sina republikanska och sekulära värden. Plenel har angripit satirtidningen för dess enligt honom maniska upptagenhet, närmast fixa idé om ”krig med muslimer, diabolisering av allt som rör islam och anhängarna av denna tro”, där Charlie Hebdo gör sig till språkrör för ”en vilseförd vänster och (...) högerkrafter där extremister också frodas”. Plenel är inte ensam. Han ansluter sig här till en –främst bland radikala vänstergrupper, journalister, politiker, kulturpersonligheter – spridd uppfattning att muslimer i Frankrike redan utsätts för så mycket ekonomisk, social och tidvis politisk diskriminering att det är orimligt att de samtidigt skall behöva utstå att man förhånar och kritiserar deras religion.
Demonstration i Paris dagen efter det blodiga attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo den 7 januari 2015. Tolv människor mördades i attentatet och elva skadades. Foto: Shutterstock
Finns det då skäl att ifrågasätta rätten för Charlie Hebdo att fortsätta med grova satiriska angrepp? Den franska lagstiftningen ger viktiga distinktioner. Den tillåter även den grövsta kritik och förhånande av en religion. Däremot är de som bekänner sig till denna tro skyddade genom den presslag som förbjuder ”hatprovokationer” riktade mot ”individer som följd av deras tillhörighet till en bestämd etnisk grupp, en ras eller en religion”.
Franska domstolar har redan prövat dessa lagar. Så till exempel förklarades i ett utslag 2007 att den teckning i Charlie Hebdo som visade profeten Mohammed med en bomb i sin turban och en brinnande tändsticka i handen inte kunde förbjudas för den innebar inte ”en bestämd vilja att direkt och klart förhåna muslimska trosbekännare i sin helhet”. Domstolen ansåg det vara klarlagt att karikatyren och specialnumret av Charlie riktade in sig mot ”de muslimer som begår brott och gör gällande att detta sker i Islams namn och anda”. Plenel gör inte denna centrala distinktion utan blandar samman å ena sidan kritik mot islam och denna religions heliga män och symboler och å andra sidan angrepp på dess trosbekännare, de muslimer som bor i Frankrike.
Hans och andras kritik av Charlie Hebdo är därför missriktad och skadlig för den underminerar yttrandefriheten. Tidningens satir har riktat in sig på hur islam missbrukats av extremister och radikala proselyter och alls inte på muslimer som sådana. Tidningen har med kraft och ilskna karikatyrer förhånat den katolska kyrkan och allt skändligt som begåtts i dess namn av pedofila präster liksom även judiska heliga skrifter och judiska extremisters våldsdåd. Den franska tradition som funnits sedan Rabelais, Voltaire, Molière och hundratals andra författare och skribenter vilka ivrigt karikerade, kritiserade och förolämpade religion och kyrka har under århundraden stått emot angrepp och försök att kringskära friheten att säga sin mening. Måtte denna tradition få fortleva.