Att rätta till sitt förflutna – en rysk historia

I ett känt talesätt heter det att i Ryssland är historien lika oförutsägbar som framtiden. Nu har hundraårsdagen av 1917 passerat och trots alla spekulationer om något officiellt högtidlighållande – februari eller oktober? – teg den ryska politiska ledningen i stort sett ihjäl hundraårsdagen.

Visst arrangerades konferenser, skrevs böcker i anledning av revolution och statskupp (som bolsjevikernas maktövertagande nu ofta kallas bland ryska historiker), men något officiellt fyrverkeri var det inte tal om. De få gånger president Vladimir Putin kommenterade 1917 var det försiktigt och beklagande. Vid det årliga framträdandet i Valdaj sade han: ”Idag, när vi studerar lärdomarna av ryska revolutionen 1917 ser vi hur tvetydiga dess resultat är, hur nära det negativa. (…) Låt oss fråga oss själva: hade det inte varit möjligt att följa en evolutionär väg hellre än den revolutionära? Kunde vi inte ha utvecklats genom en gradvis och stadig rörelse framåt snarare än genom att betala priset av en förstörd stat och ett hänsynslöst krossande av miljontals människoliv?”

Men även om den ryska ledningen är högst obenägen att officiellt fira revolutionsåret är just den ryska historien och hur den skrivs idag en av de viktigaste delarna av den politiska ledningens försök att hitta en självbild för den Ryska federationen. Under de senaste åren har en historisk ”måttstock” tagits fram för att ha en enhetlighet när nya historieböcker skrivs för skolbruk. Enligt den ska 1917 hädanefter kallas för ”den stora ryska revolutionen” – efter franskt mönster.

Statyn över furst Vladimir, som kristnade Ryssland år 988,  står nära Kreml.  Foto:  Shutterstock

Statyer och minnesmärken har rests, bland annat det första officiella monumentet över första världskrigets offer (eller hjältar som det står på postamentet). Furst Vladimir som kristnade Ryssland år 988 står nu ett stenkast från Kreml i Moskva och blickar mot Frälsarkatedralen. Han satte aldrig sin fot i Moskva, men lär enligt vissa källor ha landstigit på Krim när han kom för att kristna landet.

Under 2017 har Alexander III förärats en staty i Jalta på Krim med orden som ofta tillskrivs honom: ”Ryssland har bara två vänner: armén och flottan.” Mindre omskrivet, men väl så betydelsefullt, är det kors som återuppfördes i maj 2017 på Kremls område i Moskva – ett minnesmärke över storfurst Sergej Aleksandrovitj. Han mördades 1905 av en terrorist och minneskorset uppfördes 1908 för att sedan förstöras av bolsjevikerna 1918. Vid invigningen sade Putin: ”Idag ser vi… hur en enhetlig rysk historia återupprättas, där varje sida är oss kär, hur svår den än är.”

Att Vladimir Putin lär hysa ett stort intresse för just historieämnet är ingen hemlighet och har tidigare behandlats av Igor Torbakov här i Utrikesmagasinet. Putin fastslog 2013 i ett tal i Valdajklubben att ”stolthet över vår historia är en central del av vår patriotism.” Dessutom är det vanligt att ryska politiker ofta uttalar sig om vikten av att värna om Rysslands (segerrika) historia.

Men hur är det med sakkunskapen? Inte så bra uppenbarligen. Några exempel, som den ryska tidningen Vedomosti (3 januari 2018) tagit fram illustrerar stora brister i ryska ledningens historiekunskaper. President Putin höll en presskonferens för nationella och internationella media den 14 december 2017. Där hävdade han att ”Ukraina inkorporerades i Ryska imperiet 1645 med tre områden, med dagens språkbruk Kiev, Tjernigov och dagens Zjitomir.”

Att Ryssland inte blev imperium förrän under Peter den Store 1721 torde tillhöra grundkursen i rysk historia. De ukrainska områden som anslöts till Ryssland 1654 (!) var Poltava, Sumy, Tjernigov och en del av Kievområdet.

President Putin har ett stort intresse för historia. Foto: Shutterstock

Ett annat exempel står Vjatjeslav Nikonov för. Han är dotterson till Vjatjeslav Molotov (1890-1986), doktor i historia och ordförande i dumans utbildningsutskott tillika dekan vid Moskvauniversitetet. I Vladimir Solovjevs talk-show i TV den 3 december talade Nikonov om Eugene Debs (1855-1926), den amerikanske fackföreningsledaren och flerfaldig presidentkandidat för Socialistpartiet. Nikonov sade: ”Eugene Debs fängslades i två år för sitt motstånd mot första världskriget. I Ryssland däremot fängslade man inte Lenin.”

Till saken hör att Lenin vid tiden för krigets utbrott inte befann sig Ryssland, utan då hade flytt utomlands, först till Österrike-Ungern och sedan till Schweiz. Också det en uppgift som torde ingå i grundkursen.

Och när Krims ”premiärminister” Sergej Aksenov i ett TV-program på Krim skulle uttala sig om den siste tsaren Nikolaj II blev det allt annat än rätt. ”Nikolaj II förlorade demokratin, förlorade Alaska. (…) Idag skulle Ryssland kunna ha Alaska. Detta skulle kunna ändra det geopolitiska läget i hela världen.” Nikolaj II kan säkert beskyllas för mycket, men inte för att ha förlorat Alaska. Det såldes 1867 till USA under Alexander II. Nikolaj II föddes först året efter, 1868.

Exemplen kan mångfaldigas där den ryska politiska ledningen uppvisar luckor i kunskapen om sitt lands historia. Men spelar detta någon roll? Alla kan väl säga fel och för övrigt är Ryssland inte ensamt om att lägga sin historia till rätta för driva hem politiska poänger. Kan så tyckas, men givet Rysslands utveckling i auktoritär riktning under senare år – och dess aggressiva säkerhetspolitik med den illegala annekteringen av Krim och den militära aggressionen i Donetsk och Luhansk blir konsekvenserna av att använda historien som politiskt maktinstrument allt större.

Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov skriver under pakten med Tyskland i Moskva augusti 1939. Bakom honom den tyske  utrikesministern Joachim von Ribbentrop. Foto: Wikimedia Commons

Putin försvarade 2014 i ett uttalande Molotov-Ribbentroppakten 1939 som innebar att Tyskland och Sovjetunionen delade upp Östeuropa mellan sig. Polen styckades, de baltiska staterna och Finland erkändes som sovjetisk intressesfär. ”Sovjetunionen undertecknade en icke-angreppspakt med Tyskland. Nu säger man: Det var illa. Men vad var det för illa med detta om Sovjetunionen inte ville gå i krig? Vad var det för illa med det?”, sade Putin.

Han menade också 2013 att det sovjetiska angreppet mot Finland 1939 kunde förklaras med att Sovjetunionen ville rätta till ett historiskt misstag med gränsdragningen när Finland blev självständigt 1917.

När Krim annekterades i mars 2014 framställde han det som ett tillrättaläggande av ett historiskt misstag – nämligen att Nikita Chrusjtjov hade begått ett felsteg år 1954 då Krim hade givits bort till den ukrainska rådsrepubliken från den ryska inom Sovjetunionen.

Med en rysk ledning som använder historien i säkerhetspolitiska syften blir det också allt angelägnare att dess grannländer – däribland Sverige – läser på. Inte bara idag utan också i framtiden. Det är också en del av vår säkerhetspolitik.