Staten Israel fyller 70 och måste snart välja väg

Författarna A B Yehoshua, Amos Oz och David Grossman har länge utgjort en välkänd och tung trio i israelisk kultur och politik, internationellt respekterade – och populära intervjuobjekt när utländska journalister besöker landet. Men deras ställning har på sistone försvagats.

Till att börja med, menar flera israeliska kritiker, har de tre redan skrivit sina bästa böcker, även om Grossman nyligen fick Man International Prize för sin senaste roman.

Än viktigare är kanske att den politiska hållning som de tre männen har stått för och som ofta har präglat deras litterära produktion, den har förlorat merparten av sina anhängare. Liberaler, vänsterfolk, fredsaktivister, demokratikämpar och andra är på reträtt i Israel. Deras tid tycks vara förbi, och de beskrivs nu som förlorare; deras kamp har inte åstadkommit något av bestående värde.

David Grossman. Foto: Fronteiras do Pensamento / Luiz Munhoz

Alla de ”dialogsamtal” över gränserna som trion och andra har deltagit i, de har inte gett något, förutom vänskapsrelationer som knappast går att upprätthålla, förklarar Oz. Detta eftersom gränsen mellan Västbanken och Israel är så svår att passera, från bägge håll, om man inte är utlänning.

I den uppmärksammade boken ”My Promised Land – the Triumph and Tragedy of Israel” menar journalisten Ari Shavit att vänstern och fredsrörelsen kan klandras för att man inte har velat förstå vilka krafter som dominerar på den palestinska sidan, för att man har varit naiv och välvillig – och misstolkat de palestinska ledarnas intentioner, för att åtminstone få något att hoppas på.

Grossman, Yehoshua och Oz har alla vuxit upp före den israeliska ockupationen, det är viktigt att se. För dem är den en abnormitet, en växande cancertumör som måste bort, och som annars kommer att kunna sabotera det sionistiska projektet.

För den nästkommande generationen är ockupationen istället det normala, det som man har vuxit upp med, det naturliga, det som bara finns där, punkt slut, och inte något som nödvändigtvis måste ifrågasättas, hanteras eller diskuteras i romaner.

Amos Oz. Foto: Fronteiras do Pensamento / Luiz Munhoz

Man kan se det som att många yngre författare har befriat sig från den lite ansvarsfulla och landsfaderliga hållning som har präglat de tre stora, varav en har kritiserats för att ibland uppträda som en biblisk profet (Amos Oz).

Den yngre generationen tittar gärna åt andra håll, försöker ofta vidga världen, och föra in nya frågor, och andra berättelser.

Några fokuserar på den egna identiteten, och det litterära landskapet har på senare tid berikats med feministiska röster, och homosexuella, plus etiopiska, marockanska, och irakiska ­– samt med berättelser från den slutna ultra-ortodoxa världen.

Andra författare går bakåt i historien, ”som om de söker sig till en mindre komplicerad och mer hoppfull tid”, menar en israelisk kritiker.

Somliga intresserar sig för andra genrer, ovanliga för Israel, och nyligen kom den första ”Agatha Christie-deckaren” på hebreiska. Även seriemediet har utvecklats från att enbart ha befolkats av amerikanska superhjältar (och en av de främsta i genren, Doro Motan, fick nyligen det svenska Urhunden-priset för sin grafiska roman Egendomen). En del slutligen skriver mest av allt manus till den blomstrande tv-industrin.

Palestinier vid den årliga marschen för mänskliga rättigheter i Tel Aviv 2011.  Foto: Ryan Rodrick Beiler/Shutterstock

Pluralismen frodas, det mångkulturella Israel tar plats, fast den som söker efter palestinska röster blir besviken. Det finns några få undantag, som till exempel Sayed Kashuas böcker och Dorit Rabinyans senaste roman, Alla floder flyter mot havet, som skildrar en kärleksrelation mellan en muslimsk palestinier och en judisk israel (och som nu finns i svensk översättning). Men i stort saknas den berättelsen, och det går att se den bristen eller obalansen som en spegling av något större.

Palestinierna finns inte, inte riktigt; den typiska judiska israelen vet inte vad som händer på Västbanken, eller i de palestinska samhällena i Israel, vilket låter extremt, med tanke på att denna grupp utgör en femtedel av landets befolkning.

Medel-Cohen har inget med palestinierna att göra, talar aldrig med dem, tänker förmodligen inte på dem, förutom när han eller hon ser arméhelikoptrar på väg mot Västbanken eller Gaza, eller när han eller hon gör sin värnplikt på ockuperad mark. Eller om han eller hon råkar bo i Jerusalem eller på en kibbutz nära gränsen mot Gaza.

Den typiska judiska israelen bryr sig inte om palestinierna, och inte heller landets regering gör det. Det har i själva verket blivit lättare än någonsin tidigare att se bort, att ignorera, för inte heller någon annan viktig aktör bryr sig, förutom FN och EU som pliktskyldigast försöker stödja det palestinska folket, under det att de arabiska nationerna i Mellanöstern och Nordafrika knappast alls är engagerade.

Några av dem har annat viktigare att tänka på, andra har aldrig varit engagerade, inte på allvar.

Egypten till och med samarbetar militärt med den judiska staten, även om man förstås ligger lågt med det, och tillsammans patrullerar man den svårkontrollerade Sinaihalvön. Egypten med marktrupper och Israel med flyg, inklusive beväpnade drönare.

USA slutligen har den mest proisraeliska presidenten på mycket länge, och har bestämt sig för att flytta landets ambassad till Jerusalem, utan att begära något i gengäld av Israel.

Som resultat är palestinierna idag ett synnerligen ensamt folk, och inte nog med det, deras politiska företrädare i Hamas och Fatah är mer ifrågasatta av de egna än någonsin tidigare, det vill säga folket känner sig alltmer övergivet av sina ledare.

Israeliska soldater i Hebron på den ockuperade Västbanken. Foto: Ryan Rodrick Beiler/Shutterstock

Att inte bry sig om palestinierna, att öppet förespråka status quo, att inte försöka få till stånd möten och förhandlingar, får numera inga synbara konsekvenser. Det märks inte, det påverkar inte det israeliska näringslivet – landets ekonomi är framgångsrik – och det påverkar inte heller utrikespolitiken på något avgörande sätt. I själva verket är relationerna med Gulfstaterna bättre än någonsin, mycket beroende på att man har en gemensam fiende, Iran, men också på grund av att Israel har mycket att sälja som dessa länder vill ha, inte minst inom områden som avlyssning och säkerhet.

För Israels nuvarande politiska ledning gäller det framför allt att sitta still i båten, som man själv formulerar det, och absolut inte medverka till bildandet av ett självständigt Palestina på Västbanken, en statsbildning som man befarar snabbt skulle ändra karaktär och inom loppet av några månader infiltreras och tas över av Hizbollah eller Hamas.

Att sitta still i båten blir än viktigare med tanke på det som händer uppe i norr, där det fortfarande pågår krig, där Syrien är långt ifrån en fungerande stat, och där Iran har blivit mer närvarande.

Det finns ett starkt folkligt stöd för den politiska ledningens hållning, åtminstone tills det lugnar ner sig i området, om det nu någonsin kommer att bli stilla och stabilt i denna del av världen.

Med andra ord, det blir ingen tvåstatslösning, inte på mycket länge.

Frågan är snarare hur långt Israel kommer att gå åt andra hållet, hur mycket mer av Västbanken man kommer att vilja kontrollera, och i slutändan helt ta över.

Den 70-åriga judiska staten kommer att fortsätta föra en politik som inte rymmer förhandlingar och fred med palestinierna, och som oundvikligen leder till ett vägval:

Ska man riskera landets liberala och demokratiska kärna, genom att fortsätta ockupera och förtrycka en annan nation?

Eller ska man riskera landets judiska karaktär genom att helt och fullt inkorporera Västbanken – och sedan låta palestinierna bli israeliska medborgare med lika rättigheter?

Så lyder en kommande ödesfråga för Israel – för övrigt en fråga som Oz, Yehoshua och Grossman gång på gång har försökt lyfta fram och diskutera, men utan framgång.