Verkligheten sjunker in efter Theresa Mays brexit-tal

En ton av realism, men en underton av oro.

När premiärminister Theresa May i fredags äntligen skulle ge tydligt svar på vilka framtida relationer som Storbritannien vill ha med EU gav hon efter på en rad punkter. Dock infann sig ingen tydlighet om de handelsfrågor som är de mest avgörande för en förhandlingslösning. Hon hoppas fortfarande att EU ska ge efter där EU inte kan ge efter. EU är en institution av regler, med skyldigheter och fördelar för alla. Tillsammans står varje land starkare än för sig självt. Den järnhårda logiken har uppenbarligen sjunkit in – men bara till en del.

Fortfarande lever en del av Storbritannien under magiskt tänkande: om man bara önskar tillräckligt starkt så kanske önskan uppfylls.

Dramat fortsätter. Klockan tickar.

Nu säger Theresa May ändå tydligt till sina anhängare att man inte kan få allt man vill.  Det är det nya. ”Det blir inte som förut”, sa hon. Det är det närmaste hon kommit att säga som det är. För den som inte vigt sig till brexit har det varit klart länge. Konsekvensutredningarna från Whitehall, Storbritanniens regeringskansli, läckte för ett tag sen. Nu kom också en opinionsundersökning bland 185 ”council leaders” runt om landet (kommunalråd och kommunchefer, många konservativa) som visade att 61 procent tror att brexit får negativa eller mycket negativa konsekvenser.

Så är det. Brexits konsekvenser kan bara bli dåliga, värre eller katastrofala. De är inte heller bra för EU, men EU har hittills i enighet hållit fast vid vad som skyddar sina medlemmars intressen, inklusive Sveriges.

Michel Barnier. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock

Det är därför förunderligt att Theresa May i detta tal nu inte var tydligare. EU:s chefsförhandlare Michel Barnier la i veckan ett klart förhandlingsbud på 120 sidor. Mays svar visar att EU27 leder förhandlingarna. Storbritannien har att svara. Detta var hennes tredje linjetal. Tiden rinner ut.

Det är nu 20 månader efter omröstningen och 12 kvar till utträdet den 29 mars 2019. Denna marsmånad 2018 skulle man nå en överenskommelse om övergångsperioden, fram till slutet av 2020 eller längre om man vill.

Om så inte sker fortsätter landet mot klippans brant. Theresa May vidhåller att ”no deal” är bättre än en dålig deal. Men alla utom de extrema ”brexiters” har lämnat den positionen. När verkligheten steg för steg sjunker in förlorar frasen kraft. Barnier, som inom kort kommer att svara på Mays tal, har redan framhållit att Mays erkännanden om ”trade-offs” kommer att ligga till grund för de fortsatta samtalen. I Storbritannien växer insikten att utsikten till ”cakeism”, att man kan äta kakan och ha den kvar, och ”cherry-picking”, att man kan välja det bästa av EU utan andra förpliktelser, är förbi. Därmed går kampen om landets egna val in i ett nytt skarpt skede.

Nu – och det är det viktiga – erkänner alltså Theresa May att det kommer att kosta. Att lämna den inre marknaden och tullunionen utesluter brittisk ekonomi från viss tillgång som landet åtnjutit, tillgång till tillväxtkällor från Europas marknad. Uppenbart. Men om det nu kan sägas, vad hindrar samma logik att appliceras på andra frågor? I vilken fråga skulle Storbritannien verkligen vara i en bättre situation utanför EU?

May accepterar att Storbritannien i vissa frågor av avgörande vikt måste följa EUs lagstiftning i ”ömsesidigt bindande överenskommelser”. Av det följer att Storbritannien inte kan införa egna regleringar i allt man vill. Man ska till och med se till att regleringarna följer varandra åt på andra områden. Hon vill fortfarande inte låta Europadomstolen behålla jurisdiktion, men hon erkänner att landet fortsatt kommer att påverkas av den, en anmärkningsvärd reträtt från tidigare positioner.

Det är en ekvation som är lika svår att se hur den ska gå ihop som före hennes tal. Om gemensamma regleringar, inte skilda, är målet, varför bryta överhuvudtaget? Varför kliva ur och sen välja det närmaste man kan få, med mindre makt och till större kostnad?

Som Jonathan Freedland skriver i The Guardian, det är som att beställa samma rätt, men dyrare, på à la carte, som man kan få till vanligt pris på dagens.

Vidare vill hon associera landet till EU:s nyckelmyndigheter om läkemedel, kemikalier och flygsäkerhet, även vara med om transportsamarbetet, och finna en väg till det mycket viktiga arbetet i Euratom, kärnsäkerhetsmyndigheten. Detta är rationellt. Det börjar möta brittiska näringslivets och brittiska ekonomins intressen. Så välkomnar också brittiskt näringslivets organisation, CBI, denna del men i ett svar säger de att ”mer behövs för att lyfta osäkerhetens dimma”.

Gränsen mellan Irland och Nordirland, snart en av EU:s yttre gränser. Foto: Shutterstock

Det mest anmärkningsvärda i talet var dock att hon inte kom med någon klarhet om gränsen mellan Nordirland och Irland, där alltså gränsen mellan Storbritannien och EU kommer att gå. Veckan före Mays tal såg det skarpaste utbytet någonsin i denna fråga som så länge undvikts av brexit-förespråkarna. Vill Storbritannien inte ha en hård gräns tyder allt på att man måste acceptera åtminstone en tullunion. EU har gjort det tydligt. Olika begrepp som ”customs partnership” och ”highly streamlined customs arrangement” prövas, men övertygar inte. I ett svar på Mays tal från DUP, det nordirländska parti som hennes regering är beroende av i parlamentet, säger de att de är nöjda med talet, men de som en gång var ansvariga för freden är inte övertygade.

I förra veckan sa förre premiärministern Tony Blair att det nordirländska fredsavtalet, ”Good Friday Agreement”, som han investerade allt i och i högsta grad är ansvarig för, nu riskerar att ”slaktas på Brexits altare”.

Brexit-förespråkaren och utrikesminister Boris Johnson provocerade å sin sida med att säga att gränsen är lika lätt att hantera som den mellan Westminster och Camden, två mycket olika stadsdelar i London. Därmed lekte han med elden. Han utmanade samtidigt känslorna i den irländska historien, trivialiserade brexit-frågan och rev igen upp landets uråldriga klassmotsättningar.

Allvar talar den amerikanske förre senatorn George Mitchell, som under president Bill Clinton medlade för fredsavtalet. Han varnar för ”allvarliga problem framöver” om det kommer en hård gräns. ”Inget samhälle står immunt mot regressiva krafter.”

Blairs företrädare, den konservative John Major, höll ett skarpt tal i upptakten till Mays. Han sa att parlamentarikerna måste få avgöra om det avtal som Theresa May tror sig kunna förhandla är bättre än vad Storbritannien skulle kunna ha, med tullunion, med inre marknad eller att fortfarande stanna kvar i EU. 

Michael Heseltine, en stark företrädare för brittiskt näringsliv, och tidigare vice premiärminister, sa att talet bestod av ”fraser, generaliseringar och plattityder”.  Vägen framåt, sa han, är att ge frågorna tillbaka till parlamentet och sen till folket i ett val eller i en folkomröstning.

Labourledaren Jeremy Corbyn. Foto: Shutterstock

En ännu skarpare kamp i brittisk politik stundar.

I de flestas ögon ser detta just nu ut som om den kampen handlar om tullunionen, att stanna i den, som Labours Jeremy Corbyn till slut bestämde sig för att vilja, eller att lämna, som Theresa May i detta tal igen gjort tydligt att hon står fast vid.

Men när sanningen om brexit – dålig, sämre eller katastrofal – nu ser verklighetens ljus, även i Theresa Mays ord om att inget blir som förut, är det kanske mer sannolikt att frågorna kommer att ställas än skarpare. Vad vinner landet på brexit överhuvudtaget? Varför ska landet fullfölja ett projekt som är självskadande?

Om nu den politiska realiteten tvingar Theresa May att säga att ”allt inte blir som förut”, att Storbritannien inte kan få vad det hade tidigare, vad hindrar nu att samma genomlysning följer i fråga efter fråga: local councils, sjukvårdens personalbehov och Storbritanniens ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen i en värld som är mer hotfull och oförutsägbar än i juni 2016?

Det är inte lätt att lämna en folkomröstning bakom sig och komma till nya demokratiska beslut. Men på samma sätt som man måste anpassa sig till en förändrad verklighet eller till en bättre förståelse av verkligheten och dess möjligheter, kommer, tror jag, trycket att växa på dem som fortfarande inte kan bestämma sig i ljuset av vad som har blivit tydligt. Landets demokratiska parlamentariska tradition kommer att bli avgörande.