Öst-västlig polemik på jättemöte om demokrati

Som representant för det svenska OSSE-nätverket deltog jag i september i den största konferens om demokrati och mänskliga rättigheter som årligen hålls i Europa och troligen hela världen. Den kallas Human Dimension Implementation Meeting (HDIM) och organiseras sedan 1993 av säkerhetsorganisationen OSSE:s Office for Democratic Institutions and Human Rights (ODIHR) i Warszawa. Konferensen är en plattform för OSSE:s 57 medlemsstater från Mongoliet till Kanada, olika OSSE-organ och samarbetspartner, samt civilsamhället (NGO:er) i de olika länderna. Syftet är att granska hur medlemsstaterna uppfyller sina åtaganden beträffande demokratiska val, mänskliga rättigheter, tolerans och rättsstatlighet, samt att utbyta erfarenheter och föreslå förbättringar.

I år deltog nästan 1500 representanter under tio dagar i 18 sessioner och nästan 100 fristående seminarier (”side events”) om särskilda problem och länder. Konferensen hölls som vanligt på det jättelika Hotel Sofitel Victoria. Jag deltog de inledande tre dagarna i tre sessioner, som handlade om demokratiska institutioner, mediefrihet och rättsstatlighet (”rule of law”) – tre centrala, med varandra sammanflätade ämnen – samt två seminarier om människorättsbrott och straff i östra Ukraina.

Hotell Sofitel Victoria i Warszawa. Foto: Shutterstock

Många konflikter och problem exponerades i de olika länderna. Västliga delegationer, organisationer och NGO:er kritiserade som väntat Ryssland och andra auktoritära öststater men också i någon mån varandra, till exempel regeringarna i Polen och Ungern, för brott mot OSSE:s principer. Rysslands delegation angrep väststaterna, Ukraina och baltstaterna, men också OSSE och fann inga fel på den egna sidan eller hos allierade. De flesta ryska organisationerna (med undantag för Golos och Sova) stämde helt in i den officiella synen. Ukrainska NGO:er både försvarade och kritiserade sin regering. Mest polemik förekom mellan olika organisationer från Centralasien och Kaukasien och respektive regeringars företrädare. De flesta fria seminarierna handlade om problem i före detta Sovjetunionen. Utanför hotellet utbröt ett slagsmål mellan den tadzjikiska delegationen och oppositionen.

Konferensen bekräftade bilden av att brotten/hoten mot OSSE:s principer för demokrati, pressfrihet, rättsstatlighet och mänskliga rättigheter är störst bland de mer eller mindre diktatoriska staterna i den postsovjetiska regionen. Att döma av de västliga delegationerna och västliga och inhemska NGO:er verkar situationen ha försämrats i den mäktigaste staten Ryssland och vara särskilt allvarlig i de av Ryssland ockuperade eller införlivade delarna av Ukraina, Donbas och Krim, samt i Tjetjenien. I Kaukasien och Centralasien förefaller läget vara sämst i Azerbajdzjan, Turkmenistan, Tadzjikistan och Kazakstan, medan läget under nya regimer förbättrats i Armenien och – från en bottennivå – i Uzbekistan. Om Kirgizistan och Georgien sades på konferensen föga i min närvaro, förutom att den ryska ockupationen av Sydossetien och Abchazien i Georgien brännmärktes av västsidan.

Stor uppmärksamhet från både Ryssland och väst ägnades Ukraina, som sedan 2014 utkämpar ett försvarskrig mot ryska separatister och har erkända problem med rättsväsen och korruption, men ändå tagit flera steg i demokratisk riktning. Belarus (Vitryssland) är fortfarande att betrakta som en ”demokratur”, som förtrycker all politisk opposition, och även Moldavien har problem med demokrati, mediefrihet och rättssäkerhet förutom med de ryskstödda separatisterna i Transnistrien.

Västregeringar och NGO:er uttryckte missnöje med situationen i nästan alla Balkanstater, EU- och Natomedlemmar eller inte. Särskilt i Turkiet har demokratin, pressfriheten och rättsstaten urholkats, än mer sedan undantagstillståndet efter det militära kuppförsöket 2016. Estland och Lettland utsattes som vanligt för hård kritik från Ryssland och dess trogna NGO:er för sin behandling av rysktalande minoriteter.

Protest i Krakow i juni 2018 mot censur och hoten mot yttrandefriheten. Foto: Bogdan Khmelnytskyi/Shutterstock

Beträffande övriga EU- och Natoländer framförde främst västliga NGO:er, inte så mycket delegationerna, kritiska synpunkter på tendenserna i Ungern och värdlandet Polen mot politisk styrning av media och rättsväsendet. Där hade jag väntat mig mer.[1] Ryssland och dess lojala organisationer å sin sida påtalade istället (eftersom man har förståelse för sådan styrning i Polen och Ungern) kränkningar av OSSE:s principer hos de ”gamla demokratierna”, inte minst USA. Man upprördes i synnerhet över att ryska medier utestängts och ryska medborgare gripits.

Till och med Sverige och Finland kom i skottgluggen, Sverige för mediers bristande tillgång till information om kampanjen för en plats i FN:s säkerhetsråd. Västdelegationer talade å sin sida om rysk desinformation i sina länder.

Ryssland riktade som mig veterligen enda stat kritik mot OSSE/ODIHR angående konferensens agenda, dess ”dubbla standarder” för valövervakning, särskilt i Ryssland, och dess ensidiga östfokus, medan Ukraina och västdelegationer protesterade mot konferensens registrering av vissa ryska organisationer som representanter för civilsamhället.

Konferensen gav alltså deltagarna – staterna, samhällsorganisationerna och andra – möjligheter att skaffa eller uppdatera information om läget för den mänskliga dimensionen i en rad länder, alternativt att bekräfta sina uppfattningar, samt att sprida information. För små stater kan konferensen ha tjänat syftet att få synas och höras bland de stora i den största blocköverskridande människorättsorganisationen i världen näst FN. Utsikterna att under sessionerna verkligen påverka varandra och förbättra dåliga förhållanden ska inte överdrivas, men dokumentationen på konferensen var omfattande och rikliga tillfällen fanns för tvåparts- och gruppsamtal i korridorer och restauranger. Samtal är bättre än isolering och handgripligheter.

Konferensen torde ha störst värde för deltagande NGO:er från odemokratiska eller diktatoriska länder, vare sig de med västligt stöd fortfarande tolereras och kan arbeta där eller har flytt till väst. De har fått resa, framföra sin syn och kanske fått nyttiga kontakter och impulser till samarbete. De flesta önskas lycka till.

[1] Se Peter Johnssons Lag och rättvisa ödesfråga för Polen, Världspolitikens dagsfrågor, nr 9, 2018.