Besvikna sydafrikaner vänder politiken ryggen

Det är 25 år sedan det historiska valet i Sydafrika då den totalitära apartheidpolitiken fick ge vika för demokratin. Det var slutet på det vita minoritetsstyret och tusentals journalister hade samlats i landet för att bevittna händelsen. Köerna till vallokalerna ringlade sig sakta fram och folk stod tålmodigt och väntade i timmar.

Bara fem år senare, 1999, mötte jag besvikna väljare i Kapstadens förorter. De hade röstat på ANC och Nelson Mandela 1994 och hoppats på att det nya Sydafrika skulle ge dem bättre bostäder och fler jobb. Men förändringarna kom inte snabbt nog.

                                            Nelson Mandela röstar 1994.
Foto: Paul Weinberg/Creative Commons

Att bryta den sydafrikanska samhällsordningen och överbrygga ojämlikheterna i samhället skulle visa sig kräva långt mycket mer tid än en mandatperiod på fem år. Det var något som Mandela visserligen förstått men som ANC:s väljare inte hade räknat med.

Var inte apartheidstaten borta? Var det inte de svarta som nu hade makten?

Hur kommer det sig då att majoritetsbefolkningen fortfarande är den mest utsatta gruppen i samhället?

När Sydafrika går till parlaments- och provinsval den 8 maj, är det inte längre en euforisk festdag och på många sätt har landet blivit en helt vanlig demokrati. Ändå inte.

Regeringspartiet ANC dominerar den politiska scenen till den grad att Sydafrika ibland benämns som en enpartidemokrati. I valet 2014 fick ANC 62 procent av rösterna i parlamentet medan det största oppositionspartiet Democratic Alliance (DA) fick 22 procent. Av landets nio provinser styr ANC alla utom Western Cape. Där är DA det enskilt mäktigaste partiet, mycket tack vare att provinsen har en högre andel vita och färgade (av blandat ursprung) än landets genomsnitt.

I lokalvalen 2016 började oppositionen vädra morgonluft. Då var Jacob Zuma fortfarande landets president och ANC:s partiledare. ANC fick inte mer än 54 procent av rösterna. Dessutom förlorade man majoriteten i tre viktiga städer, Tshwane (Pretoria), Johannesburg och Nelson Mandela Bay (Port Elizabeth) – Kapstaden låg redan i DA:s händer.

President Cyril Ramaphosa inviger nya tåg i Kapstaden. Foto: GCIS/Creative Commons

Men Zuma tvingades avgå i februari i fjol och hans efterträdare Cyril Ramaphosa har arbetat hårt för att vinna tillbaka väljarnas och omvärldens förtroende. Enligt prognosen ser ANC ut att åter få drygt 60 procent av rösterna.

I val efter val har debatten i stort sett handlat om samma saker: jobb, fattigdom, kriminalitet och en framtida jordreform. De senaste åren har även kampen mot korruption blivit en av de hetaste frågorna. Det kan oppositionspartierna tacka Jacob Zuma för. Under hans nio år vid makten drogs den sydafrikanska statsapparaten allt djupare ner i korruptionsträsket. Uttrycket State Capture – att staten kidnappats av privata intressen – blev nyckelordet. De senaste månaderna har kommissionen som tillsattes för att granska korruptionsanklagelserna jobbat på högvarv. Många miljarder som skulle kunna ha gått till välfärdsbygge har försvunnit längs vägen. Siffrorna och vittnesmålen är hisnande.

Ramaphosa har gjort sig av med en del av de ministrar som misstänks ha misskött sina ämbeten men många ifrågasatta personer finns kvar på partiets vallista. ANC är i dag ett djupt splittrat parti mellan den falang som stödjer Ramaphosa, och den som drömmer sig tillbaka till Zumas dagar. En av landets politiska kommentatorer sammanfattade för någon vecka sedan situationen med att: Ramaphosa måste välja, han kan inte både hålla ihop och reformera ANC och rädda Sydafrika.

Samtidigt känner många svarta sydafrikaner stark lojalitet med ANC, trots alla korruptionsmisstankar och anklagelser om misskötsel som rullas upp. I en omogen demokrati som Sydafrika väljer desillusionerade väljare hellre att låta bli att rösta än att ”svika” ANC genom att rösta på ett annat parti. Andra låter historiska skäl avgöra.

Affär i en av Kapstadens förorter. Foto: Shutterstock

– Jag röstar på Mandelas parti för att hedra honom, säger Nomonde Noludwe, en 50-årig kvinna från en av Kapstadens fattiga förorter.

Visserligen har hon fått el hemma och vatten till sin bakgård, men Nomonde Noludwe bor fortfarande i samma skjul som hon gjorde 1994. Lika lojal som Nomonde Noludwe är mot ANC, lika vilsna känner många andra av de svarta väljarna sig. Kunskapen om demokratins spelregler är liten, sammanblandningen av staten och ANC är stor. Det finns en växande apati bland väljarna.

När Sydafrika går till sitt sjätte val som demokrati, är det drygt nio miljoner sydafrikaner – en fjärdedel av alla röstberättigade – som helt enkelt inte har registrerat sig och därmed struntar i att rösta. I en opinionsundersökning nyligen uppgav närmare 40 procent av landets väljare att inget parti motsvarar deras politiska ideal. Sydafrikas partier är i otakt med sin befolkning.