Kinas tekniksprång utmanar den globala ordningen

Inget land har tagit ett lika stort teknologiskt språng som det Kina tagit de senaste 40 åren.

Kontrasten mellan galenskaperna under Maos ”Stora språng” (1958–1962), då folkkommunerna smälte ner bruksföremål i små ugnar för att tillverka  – värdelöst – järn, och dagens Kina utmanar många etablerade föreställningar. 

Förvandlingen började 1978 då Deng Xiaoping, två år efter Maos död, lanserade ”reform och öppning”. Han hade sett hur långt efter grannländerna i Östasien Kina befann sig och förklarade att det nu gällde att ”komma ikapp”, och det krävde öppning mot omvärlden. Fönstren måste öppnas ”även om en och annan fluga kom in”. 

Fyra moderniseringar gällde – jordbruk, industri, försvar, vetenskap och teknik – inte fem, avgjort inte demokrati. Partiets ställning fick inte hotas. På den punkten var pragmatikern Deng orubblig, som massakern vid Himmelska fridens torg i juni 1989 skulle visa.

Det handlade inte om någon ”big bang” utan om stegvisa reformer som upplösningen av jordbrukskollektiven och tillverkning för en marknad. Prisbildning började en spela en roll. Människors inneboende entreprenörskap gavs utrymme.

Hyllning till Deng Xiaoping i Shenzhen. Foto: Creative Commons

Helt avgörande var att landet fick tillgång till modern teknologi och utländska marknader och det skedde genom etableringen av ”industrizoner”. Inledningsvis handlande det om tekoföretag, skor och leksaker. Kina blev alltmer av världens fabrik. Snabbast var utvecklingen i Shenzhen, beläget mitt emot Hongkong, varifrån många utländska företag tog klivet in i Kina.

Då det hela började var Shenzhen en liten stad, eller snarare en stor by, på cirka 50 000 invånare. Idag har Shenzhen över 12 miljoner invånare, varav det stora flertalet är migrantarbetare som strömmat in från landsbygden. Där sätter taiwanesiska Foxconn samman Apples Iphone och där har Huawei, idag världens största telekomföretag, sitt högkvarter.

Hela denna transformation hade varit omöjlig utan globaliseringen och de globala produktionskedjorna. I en era av hyperglobalisering blev Kina, ironiskt nog, globaliseringens stora vinnare.

Textilarbetare i Huaibei. Foto: Shutterstock

Om Kina hade förblivit världens fabrik och försett varuhuskedjor som Walmart med billiga konsumtionsvaror hade allt varit i sin ordning. Billig kinesisk arbetskraft – och låg inflation – var välkomna tillskott till den globala produktionsordningen. Men, Kina ville inte bara att företag som Ericsson och ABB skulle tillverka i Kina, och helst i ”joint ventures”, utan också föra över teknologi och bygga upp forsknings- och utvecklingscenter. Den gigantiska marknaden lockade till risktagande. Praktiskt tagit alla världens stora företag ville vara med. Att satsa i Kina sågs som en nödvändighet. För att vara ledande i världen måste man vara ledande i Kina, löd en devis. Teknologin stannade dock  inte alltid hos de utländska företagen.

Parallellt satsade Kina allt mer på egen forskning och framodling av toppuniversitet. Då var det i sin linda. Idag har bara USA en större forskningsbudget än Kina och de främsta kinesiska universiteten rankas högre än något svenskt.

Ett nytt skede inleddes 2001 då Kina blev medlem av Världshandelsorganisationen WTO. Att komma in i WTO hade hög kinesisk prioritet. Deng Xiaoping menade att konkurrens utifrån var en grundförutsättning för att statsföretagen skulle  vakna. De måste kastas i kallt vatten.

Slutförhandlingen skedde under Bill Clintons sista år vid makten i USA och han spelade en avgörande roll. I den tidens optimistiska anda präglad av kapitalets globalisering, förklarade Clinton att Kina ”inte bara skulle importera mer av våra varor utan också importera en av demokratins viktigast värden, ekonomisk frihet”. Informationsteknologins utveckling skulle göra det omöjligt att förhindra frihetens utbredning. Det skulle vara ”som att försöka spika upp jello-pudding på en vägg”.

Skärm in Shenzhen som visar fotgängare som ertappats av en kamera med att gå mot rött. Foto: Shutterstock

Idag är Kinas ekonomi ännu mycket större än vad någon då kunde ana, men partistaten har befästs, inte vittrat sönder, och internet har inte blivit den oövervinnliga ”world wide web” som Bill Clinton förutsåg. Partistaten har tagit makten över internet, stängt ute Google, Facebook och andra hot och skapat en ordning byggd på internetsuveränitet.

Enligt läroboken skulle ett system som det kinesiska definitoriskt sakna innovationsförmåga. Inte desto mindre är Kina idag enligt många bedömare ledande vad gäller artificiell intelligens (AI), framtidens metateknologi, och det har möjliggjort uppbyggnaden av en kontrollstat utan motstycke. Med 200 miljoner säkerhetskameror ansiktsidentifieras varje individ inom fraktioner av en sekund. Att ”storebror ser dig” är inget nytt, den ordningen skapade Mao, men idag sker det virtuellt och ambitionen är att till 2020 bygga upp ett individuellt poängsystem med belöningar och bestraffningar. Enligt propagandan skapar det ett för alla laglydiga medborgare tryggt liv, i ett Kina som återtagit sin rättmätiga plats i världen.

Shopping i Chengdu. Foto: B Zhou/Shutterstock

2014 blev denna bastard världens största ekonomi mätt i köpkraft (PPP), men fortfarande bara med en tredjedel av USA:s per capita-inkomst. Sedan några år är Kina världens största utrikeshandelsnation i varor och landets utlandsinvesteringar ligger på samma nivå som Japans och överträffas bara av USA. Närmare 800 miljoner kineser har lyfts ovanför den internationella fattigdomsgränsen, samtidigt som klyftorna vuxit och dollarmiljardärerna blivit fler än i något annat land USA undantaget.

Enligt en av de senaste årens mest inflytelserika böcker om vad som krävs för långsiktig utveckling, Daron Acimoglos och James Robinsons Why Nations Fail –the Origins of Power, Prosperity and Poverty (2012), är Kina dömt att misslyckas, men landet, trots växande ekonomiska problem, ”failed to fail”.

I Trump-administrationen finns de som menar att Kina aldrig borde släppts in i WTO. Ett faktum är dock att Kina inte kom in särskilt billigt. Det föregicks av år av förhandlingar. Felet är snarare att så litet verkligen krävs av Kina efter inträdet, på samma sätt som skett med till exempel Rumänien efter inträdet i EU. Efter 15 år som medlem skulle Kina tillerkännas ”marknadsekonomisk status”, det tog Peking för givet. Då var dock måttet rågat för både USA och EU som, på goda grunder, inte var beredda att ta det steget. Kina svarade med att begära konsultationer med både EU och USA enligt WTO:s tvistelösningsprocedur. Inget talar för att Trump-administrationen betraktar WTO som avgörande insats.

Volkswagen-fabrik i Shanghai. Foto: Jenson/Shutterstock

Utvecklingen kunde ha blivit en annan om den globala finanskrisen inte inträffat 2008. För att upprätthålla hög tillväxt slog Kina då in på kreditexpansionens snarare än reformernas väg och började alltmer gå sin egen väg, en väg som konsoliderades då Xi Jinping år 2012 blev kommunistpartiets ledare. Kina var ikapp, och nu gällde det att utveckla en ledande global roll, med de nya sidenvägarna (BRI), som paradprojekt. Med Xi inleddes en ny tredje era, med honom själv i samma firmament som Mao och Deng.

I Xis vision har statsföretagen getts en mer strategisk roll än tidigare. Han ser på dem som en förutsättning för att upprätta Partiets kontroll och uppnå strategiska mål. Den slutsatsen drar Nicolas Lardy, vid Peterson Institute i Washington, som länge hävdat att Kinas privata sektor underskattats, i sin nyutkomna bok The State Strikes Back – The End of Economic Reform in China.

Dagens stora utmaning för västvärlden är att Kina har lyckats alltför väl, med metoder som alltmer ifrågasätts. Inte nog med att till exempel världens alla biltillverkare finns på plats, i ”joint ventures” med kinesiska statsföretag på en marknad som slukar 25 miljoner bilar på år. Stora satsningar görs på den fjärde generationens teknologi. Det är det, och den pågående globala maktförskjutningen, som handelskriget mellan USA och Kina ytterst handlar om, inte tariffer och soja.

2015 lanserade den kinesiska regeringen Made in China 2025, en strategi för att placera Kina i frontlinjen vad gäller robotar, självstyrande bilar, bioteknologi och inte minst den nya informationsteknologin. Det är den Trump-administrationen har fokuserat på. Våren 2018 tog den amerikanska handelsmyndigheten, USTR, fram en pepprad nota på 100 miljarder dollar på vad Kina ansågs ha stulit. Teknologi blir geopolitik.

China Telecom testar 5G i Chengdu i mars 2019. Foto: B Zhou/Shutterstock

I epicentrum för detta drama finns frågan om 5G, grunden för hela världens framtida internetarkitektur och visionen om en uppkopplad värld. Kinesiska Huawei, den främsta symbolen för Kinas dramatiska utveckling, är en central del av denna nya arkitektur. Företaget är idag världens största telekomföretag med en omsättning på 100 miljarder dollar, varav hälften utanför Kina, en forskningsbudget som är tre gånger så stor som Ericssons, och med nästan lika många patent som Ericsson. USA har ingen motsvarighet.

Till yttermera visso spelar Huawei en nyckelroll i framtagningen av den globala standard som ska gälla för 5G, en trådlös kommunikation som förväntas öka internethastigheten 100 gånger i jämförelse med 4G och utgöra grunden för framtidens ”smarta städer”, förarlösa bilar, sjukvård, och AI. En skrämmande värld i vardande!

USA har redan sagt nej till Huaweis teknologi och några länder, som Australien och Nya Zeeland har följt efter. Andra länder, inklusive Sverige, brottas med frågan. Den amerikanska ambitionen är att bygga upp en anti-Huawei-front, men det har visat sig svårare än väntat. Ett nyckelland som Tyskland tvekar.

Bild: Akarat Phasura/Shutterstock

I USA förenas republikaner och demokrater i en hårdnad syn på Kina som ett hot mot USA:s framtid. Misstron mot Kina har tilltagit i hela västvärlden. Uppenbart är att världen befinner sig vid en skiljeväg. Skulle hela västvärlden, inklusive EU, förbjuda Huaweis teknologi skulle världen stå inför ett kallt teknologiskt krig med långtgående konsekvenser. Informationsteknologin, globaliseringens nervcentrum, skulle balkaniseras, den redan sköra globala ekonomin skulle tappa styrfart.    

In en artikel i Financial Times den 11 februari med titeln ”US-China conflict echoes Europe’s past” vill kolumnisten Rana Foroohar göra oss uppmärksamma på de risker som världen står inför. Hon drar paralleller till den 80-åriga globaliseringsvåg som präglade tiden före det första världskriget och som gick i graven med de växande motsättningarna mellan Tyskland och Storbritannien, världskriget och recessionen som följde. Gränser stängdes, världshandeln gick i stå. Kan det upprepas?

Att vi upplever en djupnande polarisering med långtgående konsekvenser för den globala ekonomin och internationellt samarbete är ett faktum. Ett faktum är också att det uppstigande Kina är en teknologisk stormakt, och att de risker som det skapat måste hanteras. Ett faktum är likaså att Kina är djupt integrerat i såväl den globala ekonomin och dess värdekedjor som världens teknologiska utveckling.

Shanghai. Foto: B Zhou/Shutterstock

Begränsningar av hur utländsk teknologi sprids är oundvikliga. Frågan är om varje form av kinesisk teknologi i 5G-nätverken skulle representera en oacceptabel risk? Det är inte givet. En brittisk utredning gör gällande att verkliga risker kan isoleras. Huawei avvisar naturligen alla misstankar men kan inte ta sig ur den slagskugga som följer av att kinesiska säkerhetslagar kräver att information lämnas ut då så begärs.  

Har den liberala ekonomiska ordningen skapat en monstruös utmaning bortom dess kontroll? Det vore fel att demonisera Kina, men en tung bevisbörda ligger på Xis Kina, som måste övertyga omvärlden om att verkliga reformer och större öppenhet är att vänta.

EU har i ett nytt meddelande konstaterat att Kina är en viktig samarbetspartner men också en ”systemrival” och då Xi nyligen besökte Paris och där hade ett möte med Macron, Merkel och Juncker, förklarade Macron att det måste vara ”slut på naiviteten”.

Fördjupade reformer är i hög grad i Kinas intresse, men rimmar illa med partistatens instinkter. Det är samtidigt i hög grad i världssamfundets intresse att den egna retoriken inte förblindar. I de djupnande motsättningarna finns också möjligheter!