Kolonialismens spöke vägrar att försvinna

För 20 år sedan publicerades Adam Hoschchilds klassiska bok King Leopold’s Ghost, med underrubriken A story of greed, terror, and heroism in colonial Africa. Boken ger en förfärande inblick i Mörkrets hjärta – namnet på Joseph Conrads roman som utspelar sig i samma miljö – det vill säga den rasande exploateringen av Kongos naturresurser under Kung Leopold II:s styre av ”Fristaten Kongo” (1885–1908), som medförde att uppemot hälften av befolkningen dukade under. Här finner vi också en bakgrund till varför Kongo fortfarande kännetecknas av terror och inbördeskrig, samtidigt som de strategiska råvarorna som vanligt flödar tämligen obehindrat från Kongo till vår del av världen.

Kolonialismens spöke vägrar att försvinna trots försöken att utplåna spåren. År 1908 förstördes de belgiska stadsarkiven med akter om vad som utspelades under kung Leopold II:s blodiga styre. Det Kungliga centralafrikanska museet i Bryssel som han inrättade äger världens största samling av afrikansk konst, men har tidigare inte berättat om den mörka historien. Nu har dock en förändring skett. När museet öppnats efter en renovering vittnar en avdelning om den koloniala historien.

President Emmanuel Macron talar i Ouagadougou om det afrikanska kulturella arvet. Foto: Guillaume Destombes/Shutterstock

Att Afrikas kulturarv till stor del återfinns i europeiska museer blev vi påminda om genom den utredning som den franske presidenten Emmanuel Macron tillsatte efter ett uppmärksammat tal i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou den 28 november 2017. Här uttryckte Macron sin önskan att inom de närmaste fem åren skapa förutsättningar för att ”möjliggöra för ett temporärt eller definitivt återlämnande av det afrikanska kulturella arvet till Afrika”.

Den utredning som Macron tillsatte kom fram till det förbluffande resultatet att det finns ungefär 90 000 afrikanska konstföremål i franska museer, varav 70 000 i Quai Branly-museet i Paris. Föremålen härstammar både från franska kolonier och från andra länder i Afrika. Tchad, Kamerun, Madagaskar och Mali ligger i topp. Från vart och ett av dessa länder finns mellan 6 000 och 9 000 konstföremål i franska museer. Av de afrikanska konstverken i franska museer är två tredjedelar förvärvade före 1960 och tagna till Frankrike ”utan samtycke”, som utredarna uttrycker det. Man beräknar att 90–95 procent av Afrikas konstskatter finns utanför Afrika.

Men det franska initiativet handlar om mer än konstföremålens placering. Som Bénédicte Savoy, en av utredarna, uttryckte det: “Det handlar om en kontinent som knappast har någonting kvar av sin historia medan vi har allt. Målet är inte att tömma museerna i väst för att fylla de afrikanska, utan att uppfinna en ny relation baserad på etik och jämlikhet.”

Quai Branly-museet i Paris. Foto: Victor Kiev/Shutterstock

Som det betonas i den franska utredningen, innebar kolonialmakternas stöld av Afrikas konstskatter en bestående kulturell och social katastrof. Afrika förlorade delar av sin kulturhistoria och sitt kulturella och religiösa arv. Det kulturarv som yngre generationer av afrikaner skulle kunnat ta del av är oåtkomligt i europeiska museer.

Macron har också på annat sätt påmint om Frankrikes koloniala arv. När han besökte Algeriet i september 2018 träffade han bland annat dottern till matematikläraren Maurice Audin som torterades till döds av franska soldater under kolonialkriget på 1950-talet. Macron erkände vid sitt besök den franska kolonialmaktens systematiska tortyr och bad på den franska regeringens vägnar de efterlevande om förlåtelse.

Men kolonialismens följder i vår egen tid har uppmärksammats på fler sätt. År 2013 riktade de karibiska staternas samarbetsorganisation Caricom krav på gottgörelse för följderna av slavhandeln. Kravet riktades till de stater som var inblandade i slavhandeln, främst Storbritannien och Frankrike, men även till Sverige. Caricoms ledare betonade att slavhandeln var en bidragande faktor bakom den ekonomiska och industriella revolutionen i Europa, samtidigt som den kom att utgöra ett hinder för de karibiska staternas utveckling.

I samband med presentationen av deklarationen sade organisationens ordförande, Antiguas premiärminister Baldwin Spencer: ”Våra nationer, som var de främsta producenterna av välstånd för de europeiska slavägande ekonomierna under kolonialtiden, blev självständiga i ett tillstånd av beroende, som utgjort ett bestående hinder för ekonomisk, kulturell, social och även politisk utveckling.”

Fyra kenyaner protesterar i London 2011 mot övergreppen som britterna gjorde sig skyldiga till på 1950-talet. Foto: Wikimedia Commons

Ett annat exempel på hur vi blivit påminda om det koloniala förflutna var när fyra kenyaner kom till London 2011 för att ställa den brittiska regeringen inför rätta för övergrepp i Kenya på 1950-talet. I den brittiska kolonin gjorde Mau Mau-rörelsen uppror mot rasdiskriminering och ekonomisk plundring. Kolonialmakten slog tillbaka hårt. Man inrättade koncentrationsläger där ett par hundra tusen motståndsmän och kvinnor internerades och minst 20 000 Mau Mau-kämpar dödades under kriget. De fyra som kom till London hade själva erfarenhet av tortyr och våldtäkter i lägren.

Rättegången kunde inte fullföljas då många bevis var undanröjda. Istället erkände den dåvarande brittiska utrikesministern William Hague i ett tal i det brittiska underhuset den ”mörka historien”. Hague bad de överlevande om förlåtelse och utlovade kompensation, samt föreslog att ett minnesmärke över kriget skulle resas i Nairobi.

Den franske författaren Victor Hugo kommenterade 1861 de brittiska och franska truppernas förstörelse av det enorma kinesiska Sommarpalatset utanför Peking med följande ord: ”Två rövare bröt sig in i ett museum. De förstörde, plundrade och brände, och lämnade sedan hand-i-hand skrattande platsen med väskor fulla av skatter. En av rövarna heter Frankrike och den andra heter Storbritannien … Vi européer är de civiliserade och för oss är kineser barbarer. Detta är vad civilisationen har gjort mot barbariet”. 

Skatter från kolonierna i Afrika, Latinamerika och Asien fyller fortfarande de europeiska museerna. Kan president Macrons initiativ innebära början på slutet av det europeiska barbariet?