Rädsla och undertryckt vrede i Ortegas Nicaragua

När jag berättar att jag ska besöka Sofia Montenegro blir min värdinna nervös.

–Det är farligt, säger hon. Sofia bevakas och om de registrerar dig kommer de att följa dig hela tiden. Också hit. Mitt hostel kommer att hamna i riskzonen.

Sofia Montenegro var den första människan jag träffade i Nicaragua, av ren tillfällighet, på Managuas flygplats ett par dagar efter sandinisternas segerrika inmarsch den 19 juli 1979, när jag kom dit första gången med det första passagerarplanet som tilläts landa.

Sofia blev med tiden stjärnreporter på sandinistfrontens dagstidning Barricada. Hon var militant sandinist, men ännu mer var hon en frihetlig själ som inte drog sig för att säga, och skriva, det hon tänkte. Många kände sig provocerade av hennes bristande vilja att rätta in sig i partidisciplinen. Dessutom var hon bisexuell och feminist vilket de machistiska comandantes som stod i spetsen för revolutionen hade svårt att hantera.

Sofia Montenegro.

Efter sandinisternas valnederlag mot Violeta Chamorro 1990 deltog hon i försöket att förändra Barricada från en partitidning till en kritisk oberoende röst. Det slutade med att hon, liksom nästan alla andra redaktionsmedlemmar, fick sparken. Där började också hennes brytning med sandinistfronten, FSLN.

–Sandinistfronten idag har ingenting att göra med hur den var då. Det är inte ens ett parti – bara ett verktyg för kontroll och manipulation för presidentparet, Daniel Ortega och Rosario Murillo.

När Daniel Ortega förlorade valet 1990 förklarade han att han tänkte styra landet ”underifrån”. Vilket han också, på sätt och vis, lyckades göra. Via ”la piñata”, den skandalösa privatisering av statliga egendomar som skrevs över på medlemmar i sandinistfronten, blev flera sandinistledare plötsligt förmögna. Men den viktigaste effekten var den blinda lojalitet gentemot Ortega som baserades på tacksamhet för att ha fått del av ”la piñata”.

När han 2006, efter två valnederlag, lyckades segra i presidentvalet berodde det på att han gjort en uppgörelse med den liberale tidigare presidenten Arnoldo Alemán, som gick ut på att vallagen skrevs om så att det räckte med 35 procent av rösterna för att segra i första valomgången. 35 procent var vad Daniel Ortega fått i de två föregående valen, då han förlorat.

Daniel Ortega och Rosario Murillo. Foto: Kremlin.ru

Som tack slapp Arnoldo Alemán fängelse för den korruption han redan dömts för. Väl vald arbetade Daniel Ortega systematiskt på att koncentrera all makt i sina händer – parlamentet, rättsväsendet, valrådet. Efter en rad avhopp och utrensningar förvandlades sandinistfronten, FSLN, till ett lydigt verktyg för presidentparet.

Protester som trots allt förekom, inte minst mot de spektakulära planerna att med kinesisk hjälp bygga en kanal genom Nicaragua som skulle binda samman Atlanten och Stilla havet, slogs brutalt ner. Ofta deltog militanta ungsandinister som med påkar, knogjärn och enstaka skjutvapen helt enkelt skrämde vettet ur de fredliga demonstranterna.

Men den 18 april 2018 fungerade inte längre metoderna att skrämma demonstranterna. Tack vare sociala medier bröts också den censur som Ortega snabbt införde genom att stänga ner flera TV-kanaler. På kort tid förvandlades en demonstration som hade börjat som en pensionärsprotest mot en reform av pensionssystemet, till något som liknande ett medborgaruppror.

Under dryga fem månader var Nicaragua lamslaget. Barrikader stoppade till och med trafiken från Panama upp till Mexiko. Praktiskt taget alla universitet var ockuperade. Demonstrationerna samlade fler människor än någonsin i hela Nicaraguas historia.

Även de stora privata företagarna som levt i en harmonisk allians med Daniel Ortega, började vända sig emot honom. Kravet var att presidentparet måste avgå. Eller åtminstone tidigarelägga valet. Men Ortega-Murillo beskrev det hela som ett kuppförsök, stött av USA.

Demonstration mot president Ortega i Managua i augusti 2018. Foto: Will Ulmos/Shutterstock

Och efter fem månader olagligförklarade regimen protesterna, efter att ha gått till våldsamt motangrepp, både med polis och maskerade paramilitärer som var försedda med moderna armévapen. Omkring 500 människor hade dödats under protesterna, 600 hamnat i fängelse och omkring 50 000 flytt till det södra grannlandet Costa Rica.

–Inte ens under Somoza var vi med om något liknande, säger Sofia Montenegro i ilsken ton.     

Sofia Montenegro bor i en slags ”gated comunity” i Managuas centrum. På var sin sida om den gröna porten in till området sitter poliser med uppgift att dokumentera alla som går in och vem de ska besöka. Men när jag kommer är poliserna så upptagna av sina smarta telefoner att de inte ens lägger märke till mig. Och Sofia har förvarnat vakten vid den gröna porten som håller den på glänt så att jag kan glida in utan att ens behöva knacka.

–Jag har inte gått ut på två månader, berättar Sofia Montenegro. De senaste gångerna förföljdes jag av grupper av militanta ungsandinister som inte bara ropade förolämpningar, utan också slet i mig och försökte göra mig illa.

–Så, säger hon, jag stannar hemma med mina blommor och min hund. Jag har blvit för gammal för idiotiska gatustrider.

Sandinistdemonstration i Managua den 19 juli 2016. Foto: Riderfoot/Shutterstock

Många berättar liknande historier, men kanske finns det ändå inom oppositionen en tendens att överskatta regimens förmåga att övervaka. Människor jag fotograferar ber mig att så snabbt som möjligt radera bilderna. ”Annars kan du råka illa ut”. Jag har inga större problem under mina två veckor i Managua och berättelserna om förföljelser är mer en illustration av den atmosfär som råder än en beskrivning av verkligheten.

Under mitt besök anländer också en delegation från EU-parlamentet. Det görs upprop via sociala medier om att ta emot den med en stor manifestation. Men det blir inget. Folk är rädda. Och när företagarorganisationen Cosep får nej på sin begäran att hålla en fredlig demonstration är det ingen som reagerar. En ensam man som håller upp en nicaraguansk flagga på en gata nära flygplatsen slits snabbt in i en polisbil. Alla demonstrationer, eller misstänkta demonstrationer, är förbjudna.

–Inte ens kyrkan har kunnat genomföra religiösa processioner av rädsla för att de skulle slås ner, berättar Sofia Montenegro.

–Det är undantagstillstånd, även om det inte formaliserats.

Det som började som ett ilsket medborgaruppror i april förra året har förvandlats till en slags pax americana – tystnad och orörlighet för att man hålls nedbrottad och vare sig kan säga något eller röra sig. Och den gamle revolutionshjälten Daniel Ortega har förvandlats till någon som mest liknas vid hans gamla motståndare, Anastasio Somoza.

–Problemet är, säger Sofia Montenegro, att Nicaraguas problem är mer psykologiska än politiska.

Å ena sidan Daniel Ortega som anklagas av sin styvdotter Zoilamérica för att systematiskt ha förgripit sig sexuellt på henne allt sedan hon var elva år. Och som fortsätter att göra unga kvinnor med barn, för vilka hans medarbetare tar på sig ansvaret.

Å andra sidan Rosario Murillo som vänder sin dotter ryggen och ger Daniel Ortega allt sitt stöd i utbyte mot mer makt. Många tror att det idag är hon som har den verkliga makten.

–Kring den här hemligheten, som inte ens är en hemlighet, smids en pervers enighet, säger Sofia Montenegro. En enighet som inte kan brytas, eftersom det skulle vara en katastrof. Såväl ekonomiskt, politiskt som personligt. Daniel Ortega och Rosario Murillo måste av ren självbevarelsebedrift dö med stövlarna på.

Gata i staden Leon. Foto: Shutterstock

Sofia Montenegro bär på ett djupt känt ursinne sprunget ur känslan av att Daniel Ortega och Rosario Murillo har förtrampat allt det som var sandinismens ideologi, och samtidigt lagt beslag både på sandinismen som politiskt strömning och på sandinistfronten som organisation.

–Det är fullständigt vansinnigt, säger hon, och jag är livrädd för vad som kan hända.

När jag går hem från Sofia Montenegros bostad sover poliserna. Kanske, trots allt, ett hoppfullt tecken.

Min värdinna, som är vaken när jag kommer tillbaka till mitt enkla hotell, blir åtminstone lite lugnad.