Etiopiens Abiy Ahmed bör få fredspriset 2019

Vem som får Nobels fredpris tillkännages fredagen den 11 oktober klockan 11:00. Den norska Nobelkommittén har fått in ett stort antal nomineringar och bara en bråkdel av dessa nomineringar har gjorts publika. Som alltid är det en helt öppen fråga vem som ska få årets mest prestigefyllda pris.

Men det finns en person som enligt min mening ”under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta …[som] fredsförfäktare”, som Nobels testamente föreskriver, nämligen, Abiy Ahmed, Etiopiens ledare.

Nobelpriset har flera gånger under historiens lopp tillfallit parter som slutit historiska fredsuppgörelser. De mest kontroversiella av dessa utnämningar var nog när Henry Kissinger från USA och Le Duc Tho fick fredspriset 1973 för det historiska avtalet i Vietnam. Oslo-avtalet mellan Israel och Palestina uppmärksammades genom fredspriset 1994 till Yassir Arafat, Shimon Peres och Yitzhak Rabin. Ett annat exempel är från år 1993 när Nelson Mandela och Frederik Willem de Klerk fick dela på priset för sina insatser för att nå en förhandlad lösning som innebar ett avskaffande av apartheidregimen i Sydafrika.

Eritreas president Isaias Afwerki och Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed träffas i september 2018. Foto: Odaw/Creative Commons

År 2018 var den största händelse när det gäller fredsuppgörelser onekligen fredsavtalet mellan Etiopien och Eritrea. Abiy Ahmed kom till makten 2018 och genomförde en omfattande liberalisering och demokratisering, inklusive frigivande av politiska fångar. Han tog initiativ till förhandling med Eritrea – en mellanstatlig rivalitet som påverkat hela Afrikas horn. Han slöt fredsuppgörelser med rebellgrupper som kämpat för olika etniska minoriteter i Etiopien. Avspänningen mellan Etiopien och Eritrea och inom landet utgör inget mindre än ett seismiskt skifte i den internationella politiken i området. Det förskjuter tyngdpunkten från auktoritär militarisering till demokratiskt fredsbyggande i regionen.

Att ge priset till Etiopien kan också vara ett sätt att sätta strålkastarljuset också på Nordafrika – ett viktigt område där vissa framsteg trots allt gjorts. Det har blivit tydligt inte minst genom demokratiseringen i Algeriet och Sudan (i det senare spelade också Etiopien en roll som medlare).

Det finns naturligtvis andra värdiga kandidater.

Den svenska klimataktivisten Greta Thunberg har blivit nominerad och tillhör dem som är favorittippade. Det skulle vara ett viktigt erkännande för den planetärt existentiella vikt som klimatfrågan faktiskt har. Men det finns några skäl till att kommittén kan komma att tveka till att göra detta val. För det första har Greta Thunberg och hennes rörelse Fridays for Future redan skapat mycket lyskraft av sig själva. Kommittén kan också anse att det är för tidigt att belöna Greta Thunberg – det är framförallt det sista halvåret som rörelsen fått ett globalt och massivt genomslag och momentum. Och det återstår att se om rörelsen lyckas påverka faktiskt beslutsfattande, inte ”bara” sätta klimatfrågan på den publika, internationella agendan (vilket självklart är en enastående bedrift).

Greta Thunberg demonstrerar med andra ungdomar utanför Vita huset i Washington den 13 september. Foto: Aaron Schwartz/Shutterstock

Vidare är kopplingen mellan klimatförändringar och krig inte självklar – mycket av forskningen pekar på att det inte finns något automatiskt samband, att klimatförändringar inte nödvändigtvis leder till ökade konfliktnivåer. Slutligen har kommittén vid tidigare tillfällen fått viss kritik för att belöna miljöfrågor istället för att koncentrera sig på mer specifika fredsfrågor.

En annan väg kommittén skulle kunna välja är att belöna ungdomarnas roll – unga människor spelar en avgörande roll i freds- och konfliktprocesser runt om i världen. FN-resolutionen 2250 från år 2015 har specifikt pekat på vikten av unga i främjandet av fred och säkerhet. Kommittén har tidigare uppmärksammat den avgörande roll kvinnor kan spela som deltagande i fredsbyggande processer. Ett val av unga aktivister skulle i linje med detta kunna peka på behovet av mer öppna och inkluderande freds- och samhällsbyggnadsprocesser. Min norska fredsforskningskollega Henrik Urdal, som är chef för det norska fredsforskningsinstitutet PRIO, har listat just en grupp unga aktivister som nummer 1 på sin lista över möjliga kandidater: Hajer Sharief från Libyen, Ilwad Elman från Somalia och Nathan Law Kwun-chung från Hongkong.

Malala Yousafzai och Kailash Satyarthi får Nobels fredspris 2014 vid en ceremoni i Oslo rådhus. Foto: Bair175/Creative Commons

Nobelkommittén har vid ett flertal tillfällen gett priset till olika nedrustningssträvanden. Man har fokuserat på flera olika områden: kemiska vapen (2013), personminor (1997), kärnvapen (2005), sexuellt våld mot kvinnor som ett vapen i konflikter (förra året). En särskild kategori av vapen som ännu inte uppmärksammats, och där så att säga förebyggande nedrustning är av största vikt, är automatiserade vapensystem med inslag av artificiell intelligens. Stiftelsen Future of Life, med bland annat den svenska forskaren Max Tegmark som en av grundarna, jobbar just med att sätta automatiserade vapensystem och AI-teknologin på den internationella agenda. Stiftelsen skulle vara värdig mottagare av fredspriset.

Slutligen skulle kommittén kunna belöna internationellt samarbete. Exempel på mellanstatliga organisationer som inte gjort några genombrott men som genom sin existens hindrat större sammanbrott är bland annat Arktiska rådet, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), Afrikanska unionen (AU), eller Världshandelsorganisationen (WTO). Att belöna den sistnämnda skulle vara ett sätt för kommittén att understryka vikten av internationell handel för fredliga mellanstatliga relationer. Det skulle onekligen ge en känga åt den av de personer som nominerats till fredspriset som har allra minst chans att få det, nämligen USA:s president Donald Trump.