Dåliga nyheter för ryska makthavare

Hösten 2018 blev dramatisk för den liberala ryskspråkiga nättidningen The New Times. Tidningen anklagades för att ha försenat sin finansiella redovisning till Roskomnadzor, den ryska medietillsynsmyndigheten, och ålades att betala drygt 3 miljoner kronor, det högsta vitesbeloppet som någonsin utdömts till ett mediebolag i Ryssland. Statens agerande ansågs av många vara obefogat och orättfärdigt. Situationen tycktes hopplös, men tack vare en crowdfunding-kampanj lyckades chefredaktören samla ihop beloppet på bara fyra dagar. En bred allmänhet som donerade till tidningen hade ett enkelt budskap: de ville inte att staten egenmäktigt skulle bestämma i viktiga samhällsfrågor.

Sedan dess har strävan hos den ryska befolkningen att vara med och bestämma bara vuxit sig starkare. Det gäller främst lokala protester mot specifika problem, till exempel när myndigheterna beslöt att bygga en katedral mitt i centrala Jekaterinburg eller när en känd grävande journalist frihetsberövades för påstått narkotikabrott som senare visade sig vara rent påhitt. Därtill har miljöfrågor legat högt på agendan i mindre städer runt Moskva och i norra Ryssland, bland annat i Archangelsk och vid järnvägsstationen Sjijes. Där har människor organiserat sig mot beslutet att bygga stora anläggningar för att dumpa sopor från huvudstadsregionen istället för att återvinna dessa med moderna metoder.

Demonstration i Moskva den 10 augusti mot det politiska förtrycket. "Jag är inte rädd" står det på skylten. Foto: Edward Nemtsov/Shutterstock

Sommaren 2019 blossade protester upp i Moskva efter valkommissionens beslut att inte godkänna ett antal oppositionella politiker som kandidater till Moskvas stadsfullmäktige. Folkets missnöje yttrade sig i gatuprotester som ägde rum varje lördag under en och en halv månads tid fram till valet den 8 september.

De manifestationer som inte var godkända av myndigheterna slogs brutalt ner av polisen, som grep såväl demonstranter som vanliga förbipasserande stadsbor. Den absoluta majoriteten av de gripna dömdes till böter, men ett tjugotal personer åtalades för olika typer av brott mot samhällsordningen. Dessa mål blev i pressen kollektivt kända under namnet Moskovskoje delo, Moskvaaffären, och har blivit en symbol för laglösheten i det ryska rättsväsendet.

Protesterna har fortsatt även efter lokalvalet, nu med fokus på att frige dem som åtalades under protesternas gång. Diverse yrkesgrupper, från skådespelare till IT-specialister, har anslutit sig till kampanjen genom att underteckna öppna brev till beslutsfattare.

Den statliga identitetspolitiken

Parallellt med samhällets omvandling erbjuder staten sin egen bild av verkligheten i Ryssland. I den framhävs gärna den unika ryska identiteten, som bland annat anses utmärkas av kollektivistiskt tänkande, patriotism och traditionella värderingar. På samma sätt som demonstranterna menar att den nuvarande eliten inte är representativ för befolkningen pekar makthavarna ut demonstranterna som en obetydlig minoritet som får stöd från utlandet och egentligen inte har anhängare i Ryssland. Eftersom majoriteten av befolkningen inte anses dela den oppositionella minoritetens syn på framtiden så förkastas de senares åsikter som irrelevanta.

Första maj 2019 i Komsomolsk. Foto. Shutterstock

Identitetspolitiken spelar också en framträdande roll i den ryska utrikespolitiken, till exempel i förhållandet till Europadomstolen. Man kräver även i dessa sammanhang större respekt för ryska värderingar och efterfrågar mer utrymme för den ryska synen på mänskliga rättigheter. Ordföranden för den ryska konstitutionsdomstolen talar om ”metamodernistisk” rätt som ska ersätta den ”postmodernistiska” eurocentriska rätten. Enligt detta koncept skapar den ”mångfald av kulturella normer och värderingar” som är karakteristisk för det postmodernistiska rättssystemet kaos i samhället, och lösningen på det här problemet är respekt för varje nations konstitutionella identitet.

I linje med de här idéerna ligger även president Vladimir Putins senaste uttalande i en intervju med Financial Times om att liberalismen är en föråldrad ideologi. Putin menade att liberalismen inte längre har stöd hos majoriteten av befolkningen eftersom den bara ger rättigheter utan att utkräva ansvar. Den moderna ryska staten framställer alltså en idé om varje nations unika identitet i motsats till de liberala värderingarna.

Argumenten för att olika nationer har urskiljbara identiteter kan låta övertygande. Dessa idéer framförs dessutom inte bara av Ryssland utan även av många västeuropeiska ledare. Ungerns premiärminister Viktor Orbán förmedlar sådana åsikter samtidigt som han använder sig av uttrycket ”illiberal demokrati”. Diverse identitetsmässiga argument framförs i Polen, Italien och USA. Sverige och Tyskland har också politiska krafter som betonar ”svenska” respektive ”tyska” värderingar. Sådana politiker pekar ofta på ökande klyftor, migrationskrisen och integrationsproblem, det vill säga företeelser vars konsekvenser oroar människor i väst och som saknar enkla lösningar.

En stark president betyder ett stark Ryssland, Vladimir Putins budskap i presidentvalskampanjen 2018. Foto: Pavel Starikov/Shutterstock

Rättigheter efterfrågas i Ryssland

Det kan diskuteras om Europa upplever en demokratikris och hur den i så fall kan lösas på bästa sätt. Man kan också se utvecklingen i västvärlden som en ny våg av demokratisering till följd av den digitala utvecklingen, som har gjort att nya samhällsgrupper har börjat engagera sig i politiken. Oavsett orsakerna bakom identitetspolitikens framväxt är det tydligt utifrån händelserna i Ryssland att den inte kan fungera som en samlande kraft för att eliminera motsättningar i samhället.

Uppfattningen att ryssarna har en unik nationell identitet som går stick i stäv med liberala värderingar finner inte stöd i en verklighet som kännetecknas av en växande efterfrågan på politiska rättigheter. Opinionsundersökningar som genomfördes under sommaren 2019 visar att allmänheten snarare sympatiserade med demonstranterna än med makthavarna, vilket går emot den allmänna uppfattningen att majoriteten är lojal mot regimen.

Civilsamhället har mognat markant i Ryssland på senare år och representeras av högst effektiva strukturer som finansieras till stor del av politiskt medvetna medborgare. En av dem är organisationen OVD-Info som hjälper politiska aktivister som förföljs av myndigheterna. Hjälpen kan handla om allt från att hitta juridiska ombud till rådgivning och informationsspridning. Även Agora, en sammanslutning av människorättsjurister med Pavel Tjikov i spetsen, är en mycket viktig aktör som säkerställer att personer som åtalas för brott av politiska motiv får kvalificerad juridisk hjälp. Dessa och många andra organisationer arbetar dessutom med opinionsbildning och sammanställning av data för att synliggöra strukturella problem.

Det ryska samhället kräver att få bli hört och att ha inflytande över beslutsfattandet. Protesterna handlar dessutom om ett grundläggande mänskligt behov av rättvisa och värdighet.

Makthavarna har dock varken kunnat eller velat ta till sig de förändringar som det ryska samhället genomgår. De har förbisett grundorsaken till det folkliga missnöjet, den som tydligt framträdde i de slagord som utropades under sommarens demonstrationer:

• Det här är vår stad!
• Var är ert samvete?
• Tänk på er framtid!

Protest i St Petersburg mot att sopor från Moskva ska transporteras till Sjijes i norra Ryssland. 

Förändring bakom hörnet?

Man ska inte underskatta förmågan hos åldrande auktoritära regimer att hålla sig över ytan – det finns idag inga tecken på att den pågående protestvågen har kapacitet att drastiskt förändra det politiska landskapet i Ryssland. De senaste åren har dock efterfrågan på bredare inkludering i politiken varit obeveklig, vilket innebär att det inte går att vända på utvecklingen. Historien upprepar sig inte: ett nytt Krim kommer inte att ske.

Det sovjetiska systemet lämnade kvar ett atomiserat samhälle, där majoriteten saknade större nätverk än familjen och de närmaste vännerna, och inte hade någon kännedom om den makt som individer kan få av att gå samman. Att skapa tillit i samhället är en lång process men 2019 års Ryssland visar tecken på att det atomiserade samhället har kommit ett steg på vägen och skapat komplexa molekyler. Och det är mycket dåliga nyheter för makthavarna som lär få fler politiska kriser att hantera i framtiden.