Europa och det politiska viruset

Inom Europa har såväl staters kapacitet som ländernas solidaritet ställts på prov. Folkhälsa är inget EU-ansvar men unionen har potential att hjälpa med allt från krishanteringsresurser till en fungerande marknad, till exempel för mediciner och skyddsutrustning. Detta har dock gått segt, fullastade plan från Kina hann landa i Italien innan vissa länder i Europa ens tillät utförsel av kritisk materiel till andra EU-medlemmar. Medan den akuta sjukvårdskrisen främst är en kris för medlemmarna, är de kriser som följer av coronahanteringen i allra högsta grad en unionsfråga. Skuldsättning, fallande tillväxt och stigande arbetslöshet kommer att öka trycket på framför allt eurozonen att agera. Redan nu har Angela Merkel diskuterat möjligheter till gemensam upplåning – något som avfärdades i Berlin under hela eurokrisen trots att eurozonens existens då ifrågasattes. I takt med att coronahanteringens samhälleliga kostnad ökar, lär kraven på EU-gemensamma ekonomiska insatser öka.

På sikt lär även frågan om ansvarsfördelning mellan medlemmar och unionen att behöva genomlysas. Historiskt sett har auktoritet delegerats från medlemsstater till Bryssel för att hantera specifika problem medan medlemsstaterna kvarhållit såväl kapacitet (i form av olika förmågor) och suveränitet (rätten att besluta om befogenhet och vid behov utveckla dessa). Så fick vi en gemensam valuta men nationell ekonomisk politik och en gemensam gräns men nationell migrationspolitik. Integrationen gick helt enkelt så långt som det politiska kapitalet för att bedriva internationellt samarbete räckte till. Dessa halvfärdiga byggen har prövats hårt under de senaste årens kriser och illustrerat riskerna med system där förväntningar och auktoritet inte backas upp av kapacitet och beslutsmakt. Coronakriserna har ytterligare visat på sårbarheten inom EU, till exempel med en inre marknad som under en tid ersattes av nationell exportkontroll för vissa kritiska produkter såsom skyddsutrustning. Hur mycket förväntningar och ansvar kommer medlemsstaterna att vilja delegera till unionen så länge som alla medlemmar kvarhåller rätten och kapaciteten att pantsätta samarbetet vid upplevda kriser och osäkra förhållanden?

Globalt sett lär Europa påverkas när den internationella politiska logiken omstöps. Coronakrisen ser ut att med stor sannolikhet accelerera existerande globala trender. Den globaliseringsera som rått sedan murens fall utmanas därmed nu på flera sätt.

På ett ideologiskt plan stipulerade den initiala globaliseringsoptimismen att stater med tiden skulle konvergera mot liberala demokratier. Det var inte historiens slut men väl dess emotsedda mål. Denna konvergens har brutits och under det senaste decenniet har liberala demokratier konkurrerat med auktoritära statskapitalistiska regimer om innovation och ekonomisk utveckling. Framöver lär nog grenen folkhälsa tillföras denna tävlan – vilken regimtyp gör det bäst? Vi ser redan argument om demokratiers inneboende oförmåga att agera tillräckligt snabbt och kraftfullt, samtidigt som Kina försöker sopa igen spåren på hur detta slutna samhälle fördröjde och förhindrade tidiga åtgärder. Denna ideologiska kamp kommer allt närmare Europa. I årets stora demokratirapport från det ansedda ”Varieties of Democracy” (V-Dem) konstateras det nu att Ungern, som första land inom EU, inte längre klassificeras som demokrati. Denna auktoritära lockelse är ett politiskt virus som riskerar att spridas ytterligare i spåren av coronaviruset.

I Ungern föreslås regeringen få rätt att förlänga undantagstillståndet på obestämd tid. Här armbågshälsar premiärminister Viktor Orbán (t h) på en kinesisk delegation som flugit in ansiktsmasker och testkit till Budapest. Foto: Tamás Kovács/AP/TT  

En annan utmaning mot globaliseringslogiken är själva upphävandet av de transaktioner och flöden som utgör dess grund. Som tidigare argumenterats (DI Debatt 191211) har vi under en tid befunnit oss i en era av parallella paradigm – globaliseringens logik är stark sett till människors och företags interaktion medan den geopolitiska logiken alltmer utmärkt staters agerande. Effekten av dessa överlappande logiker har varit en geoekonomisk trend där maktpolitik och konflikter alltmer utspelar sig på marknadens områden i form av exportbegränsningar, investeringskontroll, ekonomiska sanktioner och utrikespolitiskt motiverad valutapolitik. Staters ömsesidiga beroenden har gått från att ses som en fredsgaranti till att betraktas som en sårbarhet. Allt fler stater bygger upp sin defensiva motståndskraft och förmåga att offensivt utnyttja andras beroenden till sin fördel.

En effekt av coronakrisen och hanteringen av den är att stater accelererar denna geoekonomiska trend och begränsar utrymmet för handel och interaktion inom områden som upplevs som centrala för samhällets funktion. För några år sedan var det på sin höjd delar av försvarsindustrin som skulle hållas skild från den globala marknadens logik. På senare tid har detta utvidgats till högteknologiska områden såsom 5G och i framtiden kan vi förmodligen räkna hälso- och medicinteknik till den växande skara produkter och tjänster som till viss del lär ”deglobaliseras”. Företagens egen kalkyl accentuerar denna trend genom att den politiska risken och sårbarheten med långa globala värdekedjor och koncentrerad produktion i ett land eller region nu blir uppenbara.

För Europa innebär en fragmentering av världshandeln en utmaning, särskilt då den dirigeras från supermakterna Kina och USA som med olika piskor och morötter vill styra över ekonomins flöden och begränsa utbytet sinsemellan. Under tider av gynnsamma transatlantiska relationer hade ett gemensamt block mellan EU och USA på ett annat sätt kunnat sätta ramarna för den globala handelslogiken. Det USA som har byggt sitt internationella ledarskap på att med hjälp av allierade skapa globala nyttigheter är idag fokuserat på att säkra nationella intressen, inte sällan på allierades bekostnad. Försöket att köpa upp ett tyskt företag för att säkra ensamrätt till ett kommande vaccin illustrerar smärtsamt poängen. I dessa tider är det troligare att Europa kommer att försöka göra sig mer kapabelt att agera som en självständig aktör i världspolitiken, särskilt på handelsområdet där den stora inre marknaden och den gemensamma valutan är viktiga instrument i den geoekonomiska maktlogiken.   

För Sveriges del blir såväl de interna som de externa effekterna på Europa kännbara. Om delar av Europasamarbetet stärks som en effekt av den ekonomiska krishanteringen kommer tyngdpunkten – Europas kärna – allt tydligare utgöras av eurozonen och dess instrument. Eurokrisen och därefter brexit har redan satt denna boll i rullning men coronakrisen riskerar att öka takten. Även den externa globala logiken kan ha som effekt att det ekonomiska samarbetet kring marknad och valuta förstärks. Motargumentet skulle såklart vara att ”deglobaliering” och den starka statens återkomst även händer i Europa och därmed bryter ned integrationen och samarbetsinstitutioner. Men unionen har visat sig anpassningsbar, till exempel med en tydligare industripolitisk profil med fokus på att skydda Europa och dess marknader. Oavsett om vi får ett uppdelat Europa eller ett Europasamarbete med fokus på att skydda och premiera europeiska ekonomiska intressen innebär det en spelplansförändring som Sverige kommer att behöva hantera.