Syd – pandemins nästa slagfält

Världsekonomin är i fritt fall. Inget land kommer undan. Kaskader av kriser är att vänta.  Gigantiska stödpaket har på kort tid tagits fram av USA och EU. Många utvecklingsländer drabbas mycket hårt, ”i omvänd ordning”, som Financial Times nyligen konstaterade i The Next Stop for the Pandemic: först ekonomiskt till följd av den globala nedgången, och sedan, redan ekonomiskt försvagade, av covid-19.

Det vore något av ett under om inte pandemins epicentrum inom en snar framtid förflyttas till Afrika söder om Sahara, ett krigshärjat Jemen eller ett flyktingläger i Bangladesh. Det finns läger i Bangladesh där över en miljon från Myanmar fördrivna rohingyer trängs, utan varje form av ”skyddsutrustning”. För dem blir uppmaningarna till ”social distansering” och handhygien bara en bekräftelse på deras belägenhet.

Afrikas befolkning består till bara en liten del, drygt 50 miljoner eller mindre än fem procent av kontinentens befolkning på närmare 1,4 miljarder, av människor som är över 60 år gamla, men motståndskraften försvagas av undernäring, nedsatt immunförsvar, malaria och utbredd hiv. I en del länder i Afrika finns totalt mindre än 100 respiratorer. Sierra Leone uppges bara ha en respirator för 7,5 miljoner invånare, Centralafrikanska republiken tre för 5 miljoner, och Burkina Faso elva för 19 miljoner. Västländer dränerar nu marknaden på all sådan utrustning.

Inte bara Kina, pandemins och nedtystandets stora smittohärd, klarade, med partistatens metoder, den omedelbara utmaningen. En rad andra länder i Östasien har klarat pandemin betydligt bättre än Europa och USA. Länder som Sydkorea, Taiwan och Vietnam låg i frontlinjen och insåg omedelbart den överhängande faran. Politiskt är de tre länderna mycket olika, men de har alla, av historiska skäl och rådande omständigheter, en betydande kapacitet att mobilisera samhället. Sydkorea, där smittan inledningsvis spreds snabbt, har fyra döda per miljon invånare, Spanien och Italien 300–400.

I Taiwan har armén satts in för att desinficera bostadsområden. Foto: AP/TT

Ett faktum som ofta förbises är att fattigdomen i världen under de senaste decennierna har minskat radikalt, samtidigt som klyftorna vuxit. Nu kommer fattigdomen att öka med djupgående konsekvenser. Skuldsättningen kommer att växa och statsintäkterna att minska, med konsekvenser inte minst för ländernas redan svaga och underfinansierade hälsosystem.

Många såväl medel- som låginkomstländer är idag djupt integrerade i den globala ekonomin genom export av råvaror eller tillverkningsindustri med utrikeshandel som en stark ekonomisk drivkraft. Nu varnar Världshandelsorganisationen (WTO) för att världshandeln kan förväntas minska med mellan en dryg tiondel och en tredjedel på grund av coronapandemin. Bara i Bangladesh förlorar 4 miljoner tekoarbetare, mest fattiga kvinnor, sina jobb. Det samma gäller Kambodja, ett annat land med en omfattande tekoindustri helt baserad på rikare länders efterfrågan. Den för andra länder livsavgörande turismen upphör nästan helt. Riskkapitalflödena rinner i motsatt riktning, ut ur länderna.

Tiotals miljoner migrantarbetare och deras familjen blottställs. För länder som Filippinerna och Nigeria, är remitteringarna, de pengar som anhöriga har skickat hem från sina utsatta jobb som byggnadsarbetare, hembiträden, hotellstädare, chaufförer, i rikare länder, varit en livlina. De har uppgått till flera procent av länders bruttonationalprodukt, och mångdubbelt mer än dagens totala bistånd. Nu sinar remitteringarna med djupgående konsekvenser.

Vissa länder, som Sydafrika och Indien, har vidtagit drastiska förebyggande åtgärder. De mest utsatta drabbas oundvikligen först. I Indien införde premiärminister Narendra Modi i slutet av mars utan förvarning ett nationellt utegångsförbud. Åtskilliga tiotals miljoner inom städernas omfattande informella sektor försökte desperat, utan försörjningsmöjligheter och sociala skyddsnät, att ta sig till sina hembyar, med risk för ökad smittspridning som följd. Att den ekonomiska tillbakagången blir djup ter sig oundvikligt. Huruvida pandemin kan kväsas återstår att se. Sydafrikas kåkstäder och slummen i indiska storstäder som Mumbai (Bombay) är miljöer där virus kan frodas.

Trängseln var stor på tågen när indier som beordrats i karantän reste till sina hembyar. Foto: Rajesh Kumar Singh/AP/TT

Ett virus har på kort tid försatt en hyperglobaliserad värld i ett förlamande kristillstånd. Kina bär ett avgörande ansvar. Det var från elvamiljonersstaden Wuhan som smittan redan i slutet av december spreds, och då visselblåsare varnade för detta nya virus tystades de ner. Sådant är systemet nu, liksom 2002–2003. Då spreds viruset (sars) från Guangdong, en annan mångmiljonstad, och nu liksom då tystades de som ”spred falska rykten”. Ovärderlig tid för att stoppa smittan gick förlorad. Idag gör virusets karaktär och Kinas mångdubbelt större globala fotavtryck spridningsriskerna dramatiskt mycket större än 2003.

Kina har dragit många lärdomar av sars och kapaciteten att hantera en pandemi är bevisligen på många sätt mycket bättre idag än 2003. Den 8 april förklarades Wuhans karantän över efter 76 dagar av total isolering, men omfattande restriktioner kvarstår. Den officiella siffran på antalet smittade i landet stannade på drygt 80 000, snart bara några procent av dem som smittats i världen – nya fall förklaras vara importerade. Skulden ligger någon annanstans. Men faktum kvarstår, smittspridningen kunde ha kvästs i sin linda. Det är ingen tillfällighet att visselblåsaren doktor Li Wenliang tystades och tvangs skriva under en försäkran att inte sprida ”falska rykten” sedan han i slutet av december slagit larm. Den 6 februari dog han på sin post, idag sörjd som en martyr. Det första fallet har nu spårats till den 17 november, och redan vid utgången av 2019 fanns enligt Hongkongtidningen South China Morning Post 266 bekräftat smittade. Trots erfarenheterna från sars fortsatte också försäljningen av levande djur på städers matmarknader. Först nu förbjuds den, men traditionerna sitter djupt trots att närmare 60 procent av Kinas befolkning på 1,4 miljarder idag bor i städer, varav 50 med över 1,5 miljon invånare.  

Ett tungt ansvar vilar också på västvärldens demokratier för deras saktfärdiga agerande. Trots de förskräckande förvarningarna från Kina togs länder på sängen, med dålig beredskap, trots att hanteringen av pandemier borde vara en självklar del av varje beredskapsplan. 2019 åkte över 130 miljoner kineser utomlands varav närmare 4 miljoner till den europeiska favoritdestinationen Italien. Men i Lombardiet såg man inte riskerna när larmet om coronasmittan kom i början av 2020. Mångdubbelt fler skulle komma att dö där än i Kina.

I ett slumområde i Rio de Janeiro har invånarna själva skramlat för att kunna desinficera gatorna. Foto: Leo Correa/AP/TT

Pandemins epicentrum har nu förskjutits från Sydeuropa till USA och president Donald Trump med hans narcissistiska verklighetsbild. Så sent som den 28 februari förklarade han inför jublande anhängare att coronan var ännu en ”bluff” från demokraternas sida, och då fanns det ju inte någon anledning att bygga upp någon beredskap.  Fyra veckor hade då gått sedan USA fått sitt första fall och redan då varnade expertis inom administrationen för vad som kunde komma. Enligt utvecklingsekonomen Jeffrey Sachs ringde chefen för den kinesiska smittskyddsmyndigheten redan i början av januari sin amerikanska kollega. Den 31 januari förklarade WHO att covid-19 orsakat ett globalt nödläge (public health emergency of international concern).

Presidenten levde i en annan värld. Inom ett par veckor kan landet ha mer än en miljon coronafall och bortemot 100 000 döda. En ofattbar tragedi, orsakad av bristerna i beredskap, hälsovårdssystem – och ledarskap. Ofelbar lägger Trump nu skulden på WHO och drar mitt i krisen tillbaka USA:s stöd, en tiondel av WHO:s redan otillräckliga budget.

Det globala forskarsamhället samarbetar som aldrig förr i realtid för att ta fram ett vaccin, men det internationella samarbetet, i synnerhet mellan USA och Kina, har snarare varit ett nollsummespel med anklagelser och motanklagelser. Då den globala finanskrisen bröt ut blev G20 betydelsefullt och president Barack Obama hade under åren som följde en given nyckelroll i det samarbetet, såväl som i kampen mot ebola. Dagens USA erbjuder motsatsen till internationellt ledarskap. Internationella valutafondens (IMF) och Världsbankens virtuella vårmöte 17–19 april blir ett test. Viktiga röster, med den brittiske före detta premiärministern Gordon Brown i spetsen, har höjts för att G20 ska agera och nu har G20-länderna enats om ett tidsbundet uppskov med skuldavbetalningar för världens fattigaste länder. I veckan lanserade 17 europeiska och afrikanska ledare – bland annat Angela Merkel, Emmanuel Macron och Sydafrikas Cyril Ramaphosa – en appell om stöd till Afrika: ”Bara seger i Afrika kan stoppa den globala pandemin”.

Dessa initiativ inger hopp. Helt klart är att de senaste decenniernas ”normaltillstånd” är ohållbart, och världen post-corona kommer att präglas av hur världen förmår mobilisera den medvetenhet och de resurser som krävs för att förhindra att pandemin med full kraft drabbar Latinamerika, Afrika och stora delar av Asien både ekonomiskt, som nu sker, och epidemiskt, med uppenbara risker för rekyleffekter. Om inte, kan covid-19 komma att gå till historien som ”förnekelsernas pandemi”. Inte heller etik känner några geografiska gränser.