På spaning efter världens längsta konflikt

Det plingar till i min Messenger-inbox. En fråga från en vän och kollega på Sida: ”Hej Isak! Jag har en fråga till fredsforskaren: Vilken nu pågående konflikt i världen har hållit på längst?”

Jag ber henne att få återkomma i frågan. Svaret beror på vad som menas med ”konflikt”. Jag tänkte här försöka reda ut saken, börja på ett generellt plan och sedan successivt öka precisionsgraden: från strukturella konflikter, till mellanstatliga och inomstatliga rivaliteter, och fram till olika sätt att mäta kontinuerligt pågående väpnade konflikter.

Strukturella konflikter

Vi kan börja med strukturella konfliktperspektiv. Konflikt kan ses i strukturella termer, där utbrottet av våld bara är en manifestation av en mer grundläggande, underliggande motsättning. Tre strukturella konfliktmönster som ofta diskuterats är klass-, genus-, och civilisationskonflikter. Från ett klassperspektiv står den underliggande motsättningen mellan arbetarklassen och överklassen, mellan de som arbetar och de som äger produktionsmedlen. Anlägger man ett sådant perspektiv går klasskonflikten tillbaka till när samhället organiserade arbetet, vilket enligt historiken Karl Wittfogel skedde redan för flera tusen år sedan i forntida Egypten.

Från ett genusperspektiv finns det en inneboende konflikt mellan män och kvinnor inom ramen för det som kan kallas det patriarkala systemet. Det finns en debatt om när detta system skapades och huruvida människorna i jägar-samlarsamhällen, den samhällsform som varat längst, karaktäriserats av jämlika relationer mellan män och kvinnor eller inte. Men det patriarkala systemet – och med det den inbyggda motsättningen mellan kvinnor och män i termer av makt och resurser – började växa fram för cirka 5 000 år sedan i Mesopotamien (nuvarande Irak med omnejd).

Roten till mycket ont? Här kan klasskonflikten i världen sägas ha uppstått. Foto: Nariman El-Mofty/AP/TT

När det gäller civilisatoriska konflikter kan dessa ses som motsättningar mellan olika kulturer. En sådan kulturell konfliktlinje som diskuterats mycket de senaste åren är den mellan shia- och sunnimuslimer. Motsättningen mellan shia- och sunnimuslimer går tillbaka till 600-talet (1 400 år gammal) och själva grundfrågan handlar om religiös auktoritet efter profeten Muhammeds bortgång. Utifrån ett civilisatoriskt perspektiv kan de nuvarande väpnade konflikterna i Jemen, Syrien och Irak, där parter delvis organiserat sig efter intra-muslimsk trostillhörighet, ses som uttryck för den underliggande konflikten mellan shiiter och sunniter.

Ett problem med strukturella sätt att se på vad som är ”konflikt” är vad som egentligen menas som parter (klasser, män/kvinnor eller civilisationer). Ett annat problem med dessa strukturella perspektiv är att de ofta inte fångar in variationer och fredliga perioder. Kategorierna blir alltför grovhuggna för att vara analytiskt användbara som beteckning på pågående konflikter. Exempelvis är det viktigt att notera att motsättningen mellan shia och sunni har använts och politiserats framför allt efter den iranska revolutionen 1979, medan det tidigare fanns betydligt mer betoning på den gemensamma muslimska identiteten. I vardagligt tal ses därför dessa inte vanligen som konflikter i strikt mening, utan är mer användbara att tänka på som perspektiv, som i varierande grad och under vissa förutsättningar kan påverka konflikter.

Mellanstatliga rivaliteter

Ett mer precist perspektiv är i stället att fokusera på specifika aktörer: de länder eller ickestatliga väpnade grupper som har en uttalad tvistefråga och använder våld, eller hot om våld, för att få sin vilja igenom. Låt oss börja med länder.

Vilken är den längst pågående rivaliteten mellan länder? Indien och Kina har haft en militariserad dispyt om gränsområdet mellan sig sedan 1959 (62 år), som fortfarande är olöst och som senast i juni 2020 yttrade sig i oroligheter och våld mellan länderna, då gränspatruller drabbade samman. Konflikten mellan Nord- och Sydkorea är 71 år gammal (började 1950). Koreakriget är inte officiellt avslutat, fortfarande är det bara vapenvila från 1953 som råder, och gränsen mellan Nord- och Sydkorea är en av de mest militariserade i världen. Den senaste kartläggningen av väpnade konflikter i världen som producerats av Uppsala konfliktdatabas, UCDP, rapporterar att Indiens och Pakistans konflikt om gränsområdet Kashmir var aktiv 2020 – det är en konflikt som pågått i 74 år och är ett öppet sår som går tillbaka till Indiens och Pakistans självständighet 1947.

I Latinamerika finns några av de äldsta pågående mellanstatliga rivaliteterna, gränskonflikterna mellan Bolivia och Chile som är från 1836 (185 år) och Colombia–Venezuela som är ännu några år äldre, med början 1831 (190 år). Båda kan ses som fortfarande pågående rivaliteter. Till exempel bröt Venezuela sina diplomatiska förbindelser med Colombia i februari 2019.

Kashmir slits sedan länge både mellan Pakistan och Indien, och mellan rebeller och regering inom Indien. Foto: Barbara Walton/AP/TT

Intrastatliga rivaliteter

Rivaliteter kan också förekomma inom länder. Det finns flera långvariga konflikter som inte funnit sin fredliga lösning. De är militariserade, men inte nödvändigtvis inne i en aktiv våldsfas. Sådana här frusna konflikter är labila och kan snabbt hettas upp igen. Enligt UCDP var en av de mest intensiva konflikterna 2020 Nagorno-Karabach-konflikten (30 år) mellan Armenien och Azerbajdzjan, som flammade upp efter att länge ha varit spänd men lågaktiv.

Detta visar hur sköra sådana här frusna konflikter kan vara: sedan vapenvilan 1994 har det pågått skärmytslingar, våldsincidenter, attacker och repressalier, men inte fullskaligt krig. Men sedan Azerbajdzjans position förstärkts av oljeinkomster har maktbalansen förändrats, och under 2020 lyckades landet med aktiv turkisk hjälp återta kontrollen över stora delar av det omtvistade området. Konflikten på Cypern bröt ut 1974 (47 år sedan), men har varit inne i en frusen fas sedan dess.

Den israelisk-palestinska konflikten tillhör de mest utdragna och seglivade i världen (72 år). Olika palestinska väpnade grupper har stridit med staten Israel sedan dess bildande 1949. Konfliktens parter har förändrats över tid, och konflikten har inte varit kontinuerligt aktiv. De senaste åren är det Islamiska jihad och Hamas, grupper som båda bildades under slutet av 80-talet, som drivit det väpnade motståndet mot Israel. Våren 2021 triggades konflikten av demonstrationer i Jerusalem inför hotet om att palestinier skulle evakueras från de hus de bott i sedan årtionden. Detta yttrade sig i raketattacker från Hamas och israeliska bombningar av Gaza, samt våldsamma motsättningar mellan arabiska och judiska grupper i Israel.

Men den inomstatliga rivalitet som är längst är konflikten mellan Kina och Taiwan. Den går tillbaka till det kinesiska inbördeskriget som inleddes 1927 (alltså för 94 år sedan), där den förlorande sidan tog sin tillflykt till ön Taiwan – och konflikten har befunnit sig i en militariserad men inte direkt väpnad fas sedan 1991, då Taiwan ensidigt avslutade krigstillståndet. Taiwan ses i dag som ett av de områden i världen där risken för en storkonflikt är som störst (i alla fall på några års sikt).

Avslutningen på världens längsta krig har ett högt pris, men gör det enklare att spela cricket i centrala Kabul. Foto: Petros Giannakouris/AP/TT

Land i kontinuerlig konflikt

Rivaliteten mellan och inom länder yttrar sig ibland som våld, ibland inte. Ett mer precist sätt att se på frågan om huruvida en konflikt är pågående är därför att fokusera på kontinuerlig användning av våld. För att avgöra kontinuitet behövs ett gränsvärde för våld. Något förenklat kan man säga att begreppet krig vanligen används när gränsvärdet är fler än 1 000 döda per år, och väpnad konflikt för mer än 25 döda per år (det senare är det kriterium som Uppsala konfliktdatabas, UCDP, använder).

Afghanistan har varit i ett konstant tillstånd av väpnad konflikt i 43 år, kontinuerligt sedan 1978, och alla dessa år (förutom 2003 och 2004, åren efter den amerikanska interventionen) har det varit fullskaligt krig. Konflikten har varierat i olika faser över tid och med olika aktörer, där en fas har följt efter en annan. Det startade med den väpnade kupp och inbördesstriderna 1978, som följdes av den sovjetiska invasionen 1979 och installationen av dess lydregim.

Därpå följde ett årtionde av strider mellan Sovjetunionen och de olika mujahedingrupperna. Dessa följdes av inbördes kamp och kaos mellan olika milisgrupper när Sovjet drog sig tillbaka 1989, ett kaos som talibanerna lyckades etablera sig i och framgångsrikt tog makten i 1996 och upprättade det islamiska emiratet, ett statsskick som föll 2001. Därefter följde en amerikansk intervention som avslutades 2021, 20 år senare och ledde till att den afghanska regeringens kontroll över landet föll ihop. Regeringssidan har alltså skiftat över tid när rebeller lyckats erövra makten.

Men det är Myanmar (Burma) som är det land i världen som längst befunnit sig i kontinuerlig konflikt. Flera etniska minoritetsgrupper i det sydostasiatiska landets gränstrakter kämpar för självständighet eller ökat självstyre. De som hållit på längst är grupperna i delstaterna Karen, Rakhine, Mon och Kachin. Den etniska minoriteten i delstaten Rakhine har varit i konflikt med regeringen sedan 1948 (73 år), medan de i Karen, Mon och Kachin alla varit det sedan 1949 (72 år). Och att militären, tatmadaw, under årtionden har formats av erfarenheten av att kriga mot fiender inom landet är viktigt för att kunna förstå skeendena under våren 2021. När militärkuppen möttes av en massiv folklig ickevålds- och civil olydnadskampanj förblev soldaterna i tatmadaw lojala mot den militära hierarkin, och fortsatte att begå våldsamma övergrepp på civila demonstranter som fredligt protesterade mot militärens illegitima maktövertagande.

Karengerillan har stridit mot regeringsarmén i Myanmar sedan 1949. Har patrullerar rebeller längs gränsen mot Thailand 1988. Foto: AP/TT

Konflikter med samma oförenlighet och samma ”dyad”

Vi kan öka precisionen ytterligare. I både fallet Afghanistan och Myanmar har alltså de frågor som stått i centrum – oförenligheten – skiftat under konflikternas gång. Ett ännu mer precist sätt att mäta en konflikt är därför att definiera den i termer av kontinuerlig våldsam kamp om samma oförenlighet. Anlägger vi en sådan definition är det i stället konflikten om Kashmir som är äldst. Den inomstatliga konflikten i Kashmir, alltså där den indiska regeringen står mot rebellupproret i området, har varit kontinuerligt aktiv sedan 1990 (31 år).

Men parterna i Kashmir har varierat över tid och inte varit beständiga. Konflikter som pågår i årtionden tenderar att ändra karaktär – nya grupper växer fram, andra lägger kanske ner vapnen. Som vi också såg ovan när det gäller Afghanistan är frågan om det bör ses som en enda konflikt, eller flera som hakat i varandra utan avbrott. Det allra mest precisa sättet att definiera konflikt är därför som kontinuerligt våld, om samma tvistefråga, och med samma grupper.

Den så kallade konfliktdyad – de båda väpnade aktörer som strider om samma grundläggande stridsfråga – som pågått längst är den mellan rebellrörelsen CPP mot regeringen i Filippinerna. CPP är en kommunistisk organisation som startades på 60-talet och började strida mot den filippinska regeringen 1969. Den har varit kontinuerligt aktiv sedan 1999 (22 år), och sedan 1969 är det endast 1996 och 1998 som konflikten inte nådde gränsvärdet på 25 döda på ett år.

Det krig (med mer än 1 000 döda per år) som tills nyligen pågått kontinuerligt längst över samma sakfråga och med samma parter är det mellan talibanerna och regeringen i Kabul (16 år). Afghanistan är, som vi beskrev det ovan, ett av de länder i världen som befunnit sig längst i pågående krigstillstånd. Talibanerna mot regeringen är också den krigsdyad som pågått längst. Att den av allt att döma tog slut 2021 illustrerar något allmängiltigt – det som fredsforskaren Fred Charles Iklé myntade i sin klassiska bok: Every War Must End.