Väntan kan bli tung på krona för en kung

För några år sedan gav det amerikanska livsstilsmagasinet Vanity Fair ut ett specialnummer om kungligheter. I USA, landet som har presidentmakt tack vare en författning som var revolutionär för sin tid (åtminstone för den som inte var kvinna eller slav), är kungligheter så fascinerande att amerikanerna gärna uppfinner egna, som Kennedyfamiljen.

På bilder tagna av bland andra den svenske fotografen Jonas Karlsson visade den unga generationen europeiska kungligheter upp sig. De folkliga norska på hyttekos i lusekoftor, de lite stelare svenska i högtidsklädslar och håruppsättningar lämpade för en Nobelbankett, och tronpretendenter från en rad andra länder.

Det fanns, visade det sig, också ganska gott om blåblodigt folk som liksom spelade vidare utanför planen, som räknar sig som kungligheter utan att ha ett rike.
Europa har, särskilt i samband med första och andra världskriget, haft en turbulent historia. Furstehus i åtskilliga länder fick kicken: Albanien, Bulgarien, Grekland, Italien, Rumänien, Ryssland, Tyskland, Österrike-Ungern. Somliga sparkades från vänster, av blivande kommunistregimer. Andra från höger, av fasciströrelser.

Vad fick vi?

Attityden till kungligheter har senare mildrats, och det bottnar förstås delvis i att nationerna nu vet vad man fick i stället.

Norden, Storbritannien och Benelux, där kungahusen fick sitta kvar om än beslutsmässigt vingklippta, fick fredlig utveckling och välstånd. Att regeringspartier kunde ha program där det stod ”republik” var inget hinder.

Man vet vad man har, men inte vad man får.

Monarki trots att vissa partiprogram förordar republik. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Det fanns också kungligheter som uppträdde oantastligt. Norske kungen gick i exil i Storbritannien då Norge led under nazitysk ockupation. Den brittiska drottningmodern (Elizabeth II:s mor) uthärdade ”blitzen”, de tyska bombmattorna över London, på plats.

Kunglig comeback

Det senaste landet som avskaffade monarkin hittar vi inte i Europa. Det var Barbados, 2021 (som avskaffade den brittiska regenten som statschef).

Men det går faktiskt ibland även för den som är tronpretendent att få en ny chans, genom att hålla sig till demokratiska spelregler.

Bulgarien hade med sitt kungahus (statschefen titulerades tsar) hamnat bland axelmakterna under andra världskriget. Tsaren var tyskvänlig. Det var en ganska dålig idé att gå i lag med Hitler och en krigsmakt som tog strid mot Sovjetunionen, och så gick det som det gick: en folkomröstning arrangerades efter kriget, och kungligheterna fick gå i ofrivillig landsflykt.

Men några år efter järnridåns fall var Simeon Sakskoburggotski (av furstehuset Sachsen-Coburg-Gotha) tillbaka i hemlandet och grundade ett parti. Strax efter millennieskiftet blev han till och med premiärminister.

Simeon Sakskoburggotski (t v), vars ätt detroniserades i Bulgarien, blev premiärminister 2001. Här möter han väljare vid valet 2005. Foto Dimitar Deinov/AP/TT

Otto von Habsburg, Österrike-Ungerns siste kronprins, riktade in sig på en bana som politiker och blev invald i EU-parlamentet.

Den spanske kungen Juan Carlos skämde visserligen ut sig senare (med storviltsjakt och emiratiska mutor) och har lämnat ifrån sig jobbet till sin son Felipe, men 1981, när det stod och vägde mellan diktatur och demokrati efter fascistgeneralen Franco, gjorde Juan Carlos rätt. Han valde demokrati. Och Spanien fick behålla sin monarki.

Ingen garanti för demokrati

Monarkier finns det i dag av en rad typer:

Konstitutionella monarkier ger kungligheter chans att sprida glans och uppträda som moraliska föredömen, men de tillåts inte bestämma just någonting. Till monarkierna hör, hur märkligt det än kan verka, länder som Australien och Kanada genom sin anknytning till brittiska kronan. Kung Charles III är statschef även där.

Den kejserliga japanska monarkin är för övrigt finast i världen utifrån senioritetsprincip: flertusenåriga anor.

Det jordanska kungahuset är näst finast eftersom regenten har påbrå ända från profeten Muhammed, men här har kungen inte släppt ifrån sig den verkliga makten.

Prinsarna William och Harry vid slottet Windsor efter deras farmor Elizabeths död i september 2022. Foto: Martin Meissner/AP/TT

Absolut kungamakt hittar vi i Brunei, Eswatini (Swaziland), Oman, Qatar och Saudiarabien. Kanske kan Jordanien räknas in här, och några småstater som visserligen dekorerar sin stat med någon form av parlament men ändå gör klart vem som verkligen bestämmer: det gör regenten, oavsett titel. Det finns också en rad länder som är svåra att beskriva som antingen eller på den här skalan, som Thailand och kung Maha Vajiralongkorn. I hans land är det i praktiken militären som bestämmer mest.

Federala monarkier är förbundsstater: de består av flera stater som har en gemensam regent. I Malaysia väljs kungen på fem år i taget av och bland landets nio sultaner. (Förenade arabemiraten kvalar inte in i den här ligan, eftersom författningen kallar regenten för president.)

Tips till en vilsen prins

För åtskilliga prinsar och prinsessor i världen är det ganska svårt att hitta sig en roll. Monarkierna är få och det är sällan tronstolar blir lediga. Danska drottning Margrethe är till exempel väl så slitstark som Elizabeth II.

Margrethe II av Danmark är efter Elizabeth II:s död den enda drottning i världen som är statschef. Foto: Claus Bech/Ritzau Scanpix/TT

Under väntetiden finns det i alla fall karriärtips som kan förbättra utsikterna.

Ett är att populariteten för hela släkten och för monarkin som system kan växa om blivande regenter väljer en make/maka av folket. (Än så länge gäller ”av motsatt kön”, men man vet aldrig, det kanske ändrar sig.)

Just i det brittiska kungahuset har prinsars och prinsessors val inte lyckats alla gånger. Men då återstår alltid Otto von Habsburgs och Simeon Borisov Sakskoburggotskis metod som råd till prinsarna:
William och Harry, grunda ett parti.