”När gick det åt helvete för Peru?”
Krönika. ”¿Cuándo se jodió el Perú? (När gick det åt helvete för Peru?)”
Den oskyldiga kommentaren på en bar i Lima beskriven i Mario Vargas Llosas roman Samtal i katedralen som utspelar sig under Manuel Odrías militärdiktatur på 1950-talet, har på sistone blivit ett närmast tjatigt mantra för att beskriva situationen i Peru.
Det skriver Latinamerikakännaren Lars Palmgren apropå den senaste tidens – och äldre dagars – dramatik i landet.
Publicerad: 2023-01-23
Att det är åt helvete är de flesta överens om. Uppemot 60 personer har dödats i samband med demonstrationer de senaste veckorna. Och ingen lösning är i sikte. Men när började det? En del hävdar att det började redan under kolonialtiden – när spanjorerna grundade sin huvudstad Lima nere vid kusten och vände ryggen åt inka, aymara, quechua och andra ursprungliga högkulturer uppe i bergen.
Andra anser att det kaos som råder nu nog mer har att göra med effekterna av de tio år mellan 1990 och 2000 då Alberto Fujimori var Perus enväldige president. Det var under den tiden som det traditionella partisystemet slogs sönder och det 1993 antogs en konstitution som på ytan verkar demokratisk, men som i praktiken gör demokratin oduglig: å ena sidan kan presidenten utan större problem upplösa kongressen, å den andra kan kongressen utan större problem avsätta presidenten. En konstitutionell krock som bland annat har lett till att Peru har haft sex presidenter de senaste sex åren.
Alberto Fujimori var en outsider när han ställde upp i valet 1990. Hans motståndare var ingen mindre än Mario Vargas Llosa – mannen som myntat begreppet ”Cuándo se jodió el Perú?” Men hans förlust blev majestätisk – nästan 65 procent röstade på Fujimori i andra valomgången.
Landets förre president, Pedro Castillo, var också en outsider. Men hans seger var minimal, till skillnad från Fujimoris. Och när han, efter bara ett och ett halvt år som president, den 7 december 2022 i direktsändning på TV överraskande läste upp en deklaration där han upplöser kongressen och ger sig själv rätt att styra landet via dekret, så fullföljde han ändå en ganska väl inarbetad tradition. Innan dess hade kongressen två gånger försökt få honom avsatt, dock utan att uppnå nödvändig majoritet. Samma dag som Castillo upplöste kongressen skulle den rösta en tredje gång för att avsätta honom. Inget tydde på att den skulle få nödvändig majoritet den här gången heller. Snarare tvärtom. Stödet till Pedro Castillo hade snarare ökat än minskat den senaste tiden.
Expresident Pedro Castillo försökte avsätta kongressen men hamnade själv i fängelse. Foto: Guadalupe Pardo/AP/TT
Ändå fattade han beslutet att upplösa kongressen och därmed göra sig själv till kuppmakare.
30 år tidigare gjorde Alberto Fujimori samma sak. För Fujimori, som hade förberett sin kupp väl med stöd av polis och militär, blev det inledningen till åtta år av envälde. Men Pedro Castuillo hade inte stöd av någon och bara ett par timmar efter sin proklamation satt han på en polisstation i väntan på att transporteras till det fängelse där han sitter nu.
En del tror att Pedro Castillo var drogad.
Andra uppfattar honom som en godtrogen dummer i ett konspirativt spel lett av andra.
En del tyder på att Dina Boluarte, Pedro Castillos vicepresident som automatiskt efterträdde honom när han avsattes, lutar åt den tolkningen.
Dina Boluarte var tidigare medlem i det regionalt baserade marxist-leninistiska (enligt sin egen definition) partiet Fria Peru, ett av få vänsterpartier med legal status, som gjorde det möjligt för Pedro Castillo att alls presentera sig som presidentkandidat. Kanske har hennes analys av situationen att göra med det. Hon hävdar att protesterna syftar till att skapa kaos för att ta över den politiska makten.
Dina Boluarte är den sjätte presidenten i Peru på sex år. Foto: Martin Mejia/AP/TT
Men vem står bakom?
Regeringen talar om kriminella grupper – knarkbossar, illegala gruvexploatörer och andra som rör sig inom den omfattande informella och illegala ekonomin i Peru – och om kvarvarande nätverk från den maoistiska gerillan Sendero Luminoso (Lysande stigen).
Förmodligen finns aktörer från alla de grupperna. Men den stora merparten av alla demonstranter de senaste veckorna har varit ”vanliga” människor som i en blandning av rädsla och ilska helt enkelt vill ha ett slut på ett system de känner sig utstötta från.
Efter Fujimori blev Peru en ”demokrati utan partier”. De senaste åren har Peru förvandlats till ”en demokrati utan demokrater”. Men samtidigt som demokratin neutraliserats av sina egna regler har rättsväsendet stärkts, kvinnorna erövrat respekt, ursprungsbefolkningen blivit synlig – positiva förändringar som också förklarar varför reaktionerna på repressionen är så stark.
Men samtidigt som protesterna varit överraskande uthålliga och massiva saknar de tydliga perspektiv. När den fackliga centralorganisationen CGTP organiserade en nationell medborgarstrejk och en stor demonstration i Lima var kraven Dina Boluartes och kongressledningens avgång, nyval under det här året och en ny konstitution. Men demonstrationerna i sig var mer uttryck för förvirring än styrka. I stället för en stor samlad protest genomfördes dussintals små demonstrationer runtom i Lima. Delvis hade det att göra med att polisen blockerade samlingsplatser. Men det berodde också på bristen på organisation och sammanhållning.
Polis möter regeringskritiska demonstranter i staden Arequipa den 19 januari 2023. Foto: Jose Sotomayor/AP/TT
Det är också notabelt att även om polisen använde hårda tag för att kontrollera demonstrationerna i Lima var det ingen som dödades. De drygt 60 som dödsfall som rapporterats sedan i början av december har inträffat i andinska städer i söder: Juliaca, Arequipa, Ayacucho och även Cusco där turismen lamslagits. Världsarvet Machu Picchu har helt stängs eftersom säkerheten inte kan garanteras.
Så vad ska hända?
Det finns ingen enkel utväg.
Men Peru är ett land som ständigt uppfinner sig självt. Jag minns första gången jag kom med flyg till Lima. Flygplatsen låg på en öde slätt. Nästa gång jag kom fanns där en kaotisk slumstad med hus av kartong och korrigerad plåt och det pågick nästan dagliga sammandrabbningar mellan invånarna och polisen. Ytterligare nästa gång hade skjulen blivit till tegelhus och sammandrabbningarna ersatts av förhandlingar. Ännu lite senare hade tegelhusen vuxit med en eller två våningar, dock alla med armeringsjärn i höjden som för att välkomna ännu en våning. I dag har den öde slätten runt flygplatsen i Lima förvandlats till en hel stad.
Informell och illegal, men reell.
Som Peru...ett litet helvete, och ändå inte.