EU – Utrikes- och säkerhetspolitik

EU:s fokus på handelssamarbete gjorde att agerandet mot omvärlden under lång tid mest handlade om ekonomisk politik. I takt med tiden har utrikespolitiken vidgats men EU:s agerande har ofta uppfattats som långsamt och tvekande. På senare tid har dock medlemsländerna börjat röra sig i riktning mot en tuffare, och mer samstämmig, utrikespolitik.

På grund av stora skillnader i medlemsländernas politik gentmot omvärlden fick EU:s första försök att skapa en gemensam utrikespolitik baseras på enhälliga beslut. Genom Lissabonfördraget 2009 introducerades majoritetsbeslut på en del utrikespolitiska områden men de viktigaste besluten kräver fortfarande enhällighet. Överordnade beslut som rör politikens inriktning tas enhällighet medan kvalificerad majoritet räcker för operativa beslut, (det vill säga hur ett utrikespolitiskt beslut ska förverkligas).

Kravet på enhällighet börjar emellertid ses som ett direkt hinder, till exempel när en överväldigande majoritet vill anta sanktioner mot ett land men stoppas av ett enskilt land. Allt fler EU-länder anser att vetorätten inom utrikespolitik måste bort.

Sedan 2009 har EU en gemensam ”utrikesminister” företräder EU utåt och leder överläggningar när medlemsländernas utrikesministrar samlas. Officiellt kalas denna person för hög representant (high commissioner). Posten besätts sedan 2019 av spanjoren Josep Borrell som innehar den posten.

USA, Ryssland och Kina

EU:s syn på omvärlden har traditionellt legat nära USA:s men en spricka mellan EU och USA uppstod under Donald Trumps tid som president 2017–2021. Sprickan överbryggades när Joe Biden tog över i Vita huset från januari 2021 och återställde de nära relationerna med Europa.

Ryssland har däremot alltmer uppfattats som ett säkerhetspolitiskt hot, framför allt sedan 2014 då landet erövrade halvön Krim från Ukraina och understödde ryskspråkiga separatisters försök att utropa självständiga stater i östra Ukraina. Ryssland spädde på oron genom att finansiera högerextrema rörelser och försöka påverka politiska val i EU-länder. Men först vid Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 kom EU att ta bestämt avstånd från den stora grannen i öst.

EU – i samarbete med USA – belade då Ryssland med de mest långtgående sanktionerna i unionens historia. Ett stort antal högt uppsatta ryssar, däribland president Vladimir Putin, fick inreseförbud. Det ryska finansiella systemet isolerades genom att ryska storbanker stängdes av från det internationella betalningssystemet Swift samtidigt som tillgångar utomlands tillhöriga den ryska centralbanken frystes. Sanktioner mot teknologiska produkter gjorde att rysk industri fick stora problem. Läs mer om sanktionerna här.

Svårare var det att enas om att stoppa importen av rysk gas och olja som gav Ryssland stora inkomster till den ryska krigskassan. EU-länderna beslutade att från december 2022 i stort sett sluta köpa rysk olja (ett undantag gjordes för Ungern) men frågan om gas blev knivigare att lösa då några medlemsländer, däribland Ungern, ansåg det vara omöjligt att klara sig utan rysk gas. Lösningen blev en frivillig överenskommelse om att minska gasimporten. Sparsamhet och inköp från andra håll gjorde att Rysslands andel av europeisk gasimport sjönk från 40 till 9 procent mellan februari och september 2022.

Parallellt stödde såväl EU som enskilda EU-länder Ukraina med pengar, vapen, nödhjälp och flyktingmottagande. I juni 2022 accepterades Ukraina som ett kandidatland för EU-medlemskap.

Med Kina har EU mycket nära relationer på det kommersiella planet. Behandlingen av minoriteten uigurer och hotet mot Taiwan utgör dock politiska stötestenar (läs mer om raltionen till Kina i Handelspolitik och bistånd).

Närmaste grannarna

EU:s närmaste relationer med grannländer har till en del handlat om att utvidga den inre marknaden med fri rörlighet för människor, varor och tjänster. Genom EES-avtalet har Norge, Island och Liechtenstein fått tillgång till den inre marknaden. Samma sak gäller för Schweiz genom ett antal bilaterala avtal (se även Handelspolitik och bistånd).

Grannskapspolitiken har också omfattat stöd och uppmuntran till länder för att de ska kunna bli EU-medlemmar. Bland länderna i det före detta Jugoslavien har Slovenien och Kroatien än så länge kvalificerat sig för medlemskap. Turkiet har varit ett kandidatland sedan 1999 men relationerna har gnisslat på senare år och planerna på ett turkiskt EU-medlemskap har pausats.

I förhållande till länderna i Nordafrika (Egypten, Libyen, Tunisien, Algeriet och Marocko) samt Mellanöstern (Israel, Palestina, Jordanien, Libanon och Syrien) för EU en politik som syftar till ekonomisk utveckling och politiska reformer med bland annat finansiell assistans och handelslättnader samtidigt som man samarbetar om migration och kampen mot terrorism.
 
EU:s Östliga Partnerskap som grundades 2009 syftade till att fördjupa det politiska samarbetet och den ekonomiska integrationen mellan EU och Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Georgien, Moldavien och Ukraina samtidigt som politiska reformer uppmuntrades i partnerskapsländerna. 2021 hoppade Belarus av samarbetet på grund av att EU riktat sanktioner mot landet. EU straffade Belarus för regimens våld mot demonstranter som ifrågasatte president Aleksandr Lukasjenkos seger i presidentvalet 2020. 

Stöd till Afrika

EU assisterade de afrikanska länderna när de 2002 ville bygga upp ett samarbete inspirerat av det europeiska. Resultatet blev Afrikanska unionen som har 55 medlemsländer och bas i Etiopiens huvudstad Addis Abeba.

Sedan 2007 har AU och EU en gemensam strategi för utveckling och utbyte som följs upp med en handlingsplan och med årliga toppmöten. Särskilt aktuella frågor är alltid samarbete kring migration och kampen mot terrorism.

Försvars- och säkerhetspolitik

EU-länderna har nationella försvar och en nationell försvarspolitik. De allra flesta ingår i militäralliansen Nato där alla medlemmar åtagit sig att bistå om ett medlemsland skulle attackeras. 22 av EU:s länder är Natomedlemmar och ytterligare fem EU-länder har ett mycket nära försvarssamarbete med Nato (Finland, Sverige, Irland, Malta och Österrike). Sverige och Finland ansökte om Natomedlemskap i juni 2022.
Det lämnar ett enda EU-land utanför kretsen (Cypern). ­­­

EU har länge kallats för en ”mjuk makt” i jämförelse med USA eftersom unionen prioriterat att använda sig av handel, diplomati och ett förebyggande arbete för att påverka omvärlden snarare än militära insatser.

EU har genomfört många civila krisuppdrag internationellt. Valövervakning, juridisk assistans, polisutbildning och demokratiuppbyggnad är några uppgifter som EU har assisterat krisdrabbade länder med. EU strävar alltid efter att i första hand agera med partner och med stöd av FN.

Under det första decenniet efter millennieskiftet tog EU några försiktiga nya steg när det gäller militärt samarbete. Sedan 2003 har EU-länderna i olika grupperingar genomfört ett dussintal fredsbevarande militära uppdrag internationellt. Det har till exempel skett i Mali, Centralafrikanska republiken och Bosnien samt utanför Somalia (piratbekämpning). Sedan 2007 har också EU-länderna turats om att organisera en snabbinsatsstyrka på cirka 1 500 soldater som i princip stått redo att kunna rycka ut på tio dagar. Möjligheten har aldrig utnyttjats.

Fredsbevarande militära insatser är alltid frivilliga för medlemsländerna. Ett land som valt att avstå kan dock inte sätta stopp för själva insatsen. Sverige har valt att delta varje gång.

Sedan 2009 finns två klausuler i EU:s fördrag som kräver solidaritet i kris mellan EU-länder.

Artikel 42, punkt 7 säger att ett EU-land som angripits kan begära stöd och assistans från övriga EU-länder ”utan att påverka den särskilda karaktären hos vissa länders säkerhets- och försvarspolitik”. Det sistnämnda ger alliansfria länder rätt att vägra bidra militärt.

Artikel 222 handlar också om rätt till assistans och här nämns specifikt tillfällen när ett land utsätts för en terrorattack, naturkatastrof eller annan katastrof. I vilken form assistansen ska ske nämns inte men det ställs inte krav på något land att sända soldater.

Sommaren 2016 antog EU en global säkerhetsstrategi som identifierade de största aktuella hoten mot Europas säkerhet, bland annat instabila länder i Europas närhet och terrorism men också klimatförändringarna och oreglerad migration. Strategin sammanföll i tid med den amerikanske presidenten Trumps uttalanden om att militäralliansen Nato är överspelad och att det land som vill ha USA:s beskydd måste betala för sig.

Osäkerheten om vad det egentligen betydde för försvaret av Europa, kopplat till ökad rysk aggression, förmådde EU:s stats- och regeringschefer att satsa på en stärkt europeisk försvarskapacitet, däribland:

• Pesco (Permanent Structured Cooperation) där 25 länder utvecklar försvarsresurser. Sverige deltar i några av dessa, bland annat ett som handlar om sjukvård och ett som rör sig om ett utbildningscenter
• MPCC (Military Planning and Conduct Capability) där EU:s fem kommandocentraler för militära uppdrag har kombinerats i en enda
• Ett ”militärt Schengen,” som ska göra det möjligt för trupper att snabbt förflytta sig i Europa över gränserna, vilket inte går idag
• Mer gemensam upphandling via försvarsbyrån EDA (European Defence Agency)
• En försvarsfond på 8 miljarder euro för åren 2021–2027

Redan 2022 kom en konkret och detaljerad uppföljning på plats i form av EU:s strategiska kompass för försvar och säkerhet. Den innehåller bland annat:

• upprättande av en snabb utryckningsstyrka vid kris på 5 000 soldater
• tillhandahållande av 200 säkerhetsexperter ska kunna sändas ut inom 30 dagar till ”komplexa omgivningar”
• regelbundna militärövningar till lands och till sjöss
• snabbare beslutsgång
• snabbt tillgängliga anslag för uppdrag i European Peace Facility, en fond som kan användas för snabba utbetalningar till militära ändamål
• stora satsningar på cyberhot och hybridhot liksom nära samarbete med Nato
  
  

Rymden

Under det kalla kriget pågick en kapplöpning om att vara först till rymden mellan de två supermakterna Sovjetunionen och USA. Sovjet var först med att sända ut en av sina kosmonauter i rymden medan amerikanerna vann kampen om komma först till månen. Efter det föll rymden delvis i glömska men ny teknik har gjort ämnet högaktuellt igen.

Det är fritt att skjuta upp satelliter vilket har blivit kommersiellt väldigt lönsamt. 2022 fanns det över 13 000 satelliter i rymden. Det har fått EU att diskutera behovet av en trafikkontroll.

För EU är det värdefullt att vara med i rymdsatsningar för att säkra en plats för europeiskt näringsliv på området. Rymden spelar samtidigt en allt viktigare roll för försvaret.

EU:s senaste rymdprogram (för åren 2021–2027) har fått en rekordstor budget på nära 25 miljarder euro. Programmet består av fem komponenter: Galileo, Copernicus, Egnos, GovSatCom och SSA.

2005 startade EU det globala satellitnavigeringssystemet Galileo och har nu sänt upp 28 (av totalt 30) satelliter. Dessa används till exempel för gps-navigering och mobiltrafik samt för att övervaka skogsbränder, hjälpa sjöräddningen och övervaka trupprörelser.

Galileo omfattar ett flertal tjänster till exempel mobiltelefoners positioneringsfunktion, kallad Open Service (OS). Galileos signaler når för närvarande 2,5 miljarder telefoner på jorden. I snart alla bilar i EU finns Ecall som tack vare Galileo sänder signaler så att räddningstjänst direkt kan se var en förare som ringt in en olycka befinner sig.

För samhällsviktig verksamhet och försvarsmakter inom EU finns även en positioneringstjänst som kallas Public Regulated Service (PRS). Den skyddar positioneringsinformation från att förändras av obehöriga. PRS är idag under uppbyggnad och utveckling av PRS-mottagare pågår i Europa.

Ett flaggskepp inom EU:s rymdpolitik är jordobservationsprogrammet Copernicus som erbjuder fri och öppen övervakning av mark och hav liksom klimattjänster. Copernicus kan användas på en lång rad områden: för miljöskydd, regional och lokal planering inom jordbruk, fiske och skogsbruk med mera.

Egnos är ett system som används för att förbättra precisionen hos globala satellitnavigeringssystem.  

GovSatCom är ett kommunikationssystem som är under uppbyggnad. Det kommer att kunna användas för skyddade samtal mellan polis och myndigheter under en akut kris,  som till exempel en större terrorattack.

SSA står för Space Situational Awareness. Enheten sysslar med rymdslägesbilden, det vill säga den tar fram aktuell information om situationen i rymden inklusive de hot som finns både mot infrastruktur i rymden och på marken. En uppgift är att hålla kolla på rymdskrot från tidigare rymdfärder.