Kongo-Kinshasa – Jordbruk och industri
Endast en liten del av Kongo-Kinshasa yta är uppodlad trots att landet har stor jordbrukspotential. Odling av kommersiella grödor har minskat sedan 1970-talet och de senaste årens konflikter i kombination med stora interna flyktingströmmar har gjort att många miljoner kongoleser går hungriga. Den tidigare relativt välutvecklade industrisektorn lider fortfarande av följderna av många av ekonomiskt vanstyre.
Omkring två tredjedelar av befolkningen är beroende av inkomster från jordbruket för sin överlevnad. Men minskad produktivitet och konflikter som tvingat många att lämna hem och mark gör att flera miljoner människor inte längre kan försörja sig eller odla sina marker. FN beräknade i oktober 2024 att omkring 25,6 miljoner kongoleser led av akut matbrist, vilket är en ökning jämfört med 2020. Även antalet barn som lider av svår undernäring har gått upp från 3,5 miljoner 2020 till 4,5 miljoner 2024.
Kaffe är jordbrukets största exportprodukt. Det odlas i den östra delen av landet, men oroligheterna där har lett till stadigt minskande skördar sedan början av 1990-talet. Palmolja, gummi, frukt, nötter, te och kakao odlas också för exportmarknaden. Jordbruket står för knappt 20 procent av landets BNP.
De viktigaste grödorna för inhemsk konsumtion är kassava, majs, ris, matbananer och jordnötter. Den mesta odlingen sker på traditionellt sätt med handredskap i självhushållande familjejordbruk. De väpnade konflikterna har drabbat jordbruket hårt. Periodvis når vare sig utsäde eller gödningsmedel fram till odlarna vilket leder till mindre, eller uteblivna, skördar. Usla vägar och dåliga möjligheter för transporter har också påverkat jordbruket i en negativ riktning.
Det finns stor potential för boskapsskötsel, men få jordbrukare har någon större mängd kor och för att täcka befolkningens köttkonsumtion, måste landet importera mer än dubbelt så mycket kött som de kongolesiska bönderna producerar.
Fisket skulle kunna utvecklas kraftigt men bedrivs ännu främst för husbehov vid floder och sjöar. Kongo-Kinshasa har endast en mycket liten kust mot Atlanten och havsfisket är obetydligt.
Över hälften av landet täcks av skog. År 2002 beslöt regeringen att tills vidare inte utfärda några nya tillstånd för skogsavverkning för att försöka bromsa den skövling som pågick i skydd av krigskaoset. Men regeringen har ingen verklig insyn i vad som händer i skogarna, och den illegala avverkningen fortsätter. Regnskogen i centrala Afrika är viktig för den biologiska mångfalden och för klimatet i världen (se Geografi och klimat samt Naturtillgångar, energi och miljö).
Organisationen Global Witness publicerade 2018 en rapport om massiv, till stor del illegal, skogsavverkning i Kongo-Kinshasa. Trävarorna gick till bland annat Asien. Året efter släppte Global Witness en ny rapport där organisationen pekar ut tio europeiska bolag som misstänks för att importera illegalt timmer från Kongo. Enligt Global Forest Review står landet för den näst största förlusten av regnskog i världen, bland annat för att ge plats åt jordbruk.
Industri
Efter afrikanska förhållanden hade Kongo-Kinshasa tidigare en relativt välutvecklad förädlings- och tillverkningsindustri. Men många års ekonomiskt vanstyre knäckte nästan hela sektorn. Sedan 2019 har ett visst uppsving skett.
Industrin domineras av gruvnäringen men kongolesiska företag tillverkar också bland annat cement, textilier, byggmaterial, cigaretter, jordbruksprodukter, öl och industrikemikalier, främst för gruvindustrin.
Under 1980-talet gick tillverkningsindustrin på ungefär en tredjedel av sin kapacitet på grund av bristen på utländsk valuta för reservdelar och råvaror, minskad efterfrågan och skadegörelse. Ett par år in på 1990-talet upphörde många fabriker att fungera. Ett uppsving skedde efter krigsslutet 2003, men tillverkningsindustrin besväras av brist på hårdvaluta som gör det svårt att köpa reservdelar till maskinerna, ständiga elavbrott och befolkningens fattigdom, som gör att det inte finns någon köpstark kundkrets.
Byggbranschen är den industrigren som utvecklas snabbast tack vare stora biståndsfinansierade återuppbyggnadsprojekt.
Fortsatt politisk oro skapar ständiga problem för industrin. Bryggerijätten Heineken stängde 2016 två fabriker men har fortfarande kvar tillverkning i fem städer. I slutet av 2017 stängde den schweiziska matjätten Nestlé sin fabrik i Kinshasa.