Kongo-Kinshasa – Naturtillgångar, energi och miljö

Gruvbrytning är sedan kolonialtiden hörnstenen i Kongo-Kinshasas formella ekonomi. Kopparproduktionen har gått upp de senaste åren och landet står för mer hälften av världens samlade koboltbrytning. Stora mängder zink, guld, kassiterit, mangan, kadmium, germanium, silver, volfram och columbit-tantalit (coltan) utvinns också. Nästan all el som produceras kommer från vattenkraft.

I årtionden var utländska bolag utestängda från gruvbrytning i Kongo-Kinshasa. En lag som öppnade för internationella aktörer antogs dock 2002 och garanterade investerarnas äganderätt till sina anläggningar och minskade statens inflytande.

Kina dominerar den viktiga gruvindustrin i Kongo. På senare år har dock det afrikanska landet försökt få större del av vinsten från gruvorna.

Inom nästan hela gruvnäringen bedrivs även småskalig, mer eller mindre olaglig brytning. Arbetsförhållandena är livsfarliga och arbetarna tvingas betala en lång rad mutor till polis och militär för att komma in i gruvområdena.

Väpnade grupper har berikat sig på gruvnäringen. Det gäller inte minst i de östliga Kivuprovinserna där främst guld, volfram, coltan och kassiterit (även kallat tennsten) bryts. Utvinningen började i större skala 1996, samtidigt med upproret mot diktatorn Mobutu Sese Seko (se Modern historia). Trots att kriget formellt upphörde 2003 fortsatte den illegala verksamheten i det maktvakuum som uppstod. Både utländska och inhemska rebellgrupper drog nytta av mineralhandeln. Det innebar att centralregeringen fortsatte att gå miste om intäkter och att vinsterna till stor del gick till fortsatta strider. Flera länder, främst Rwanda, Uganda och Zimbabwe som var indragna i inbördeskriget 1998­–2003, anklagades i en FN-rapport för brottslig utvinning och plundring av Kongos fyndigheter. Detsamma gällde den kongolesiska armén och landets politiska elit.

Kongo-Kinshasa tros ha bland de största oexploaterade guldfyndigheterna i Afrika, främst i Kivuprovinserna och Ituri. Brytningen sker främst småskaligt och under nästan helt oreglerade former. Olyckor med ett stort antal dödsoffer är vanliga.

Enligt beräkningar smugglas tiotals ton guld ut ur landet varje år, i första hand via Uganda.

Fyndigheterna av kassiterit och columbit-tantalit (coltan) nämns ofta som särskilt drivande i konflikterna i Kongo. Landet har de största kassiterittillgångarna i Afrika och en stor andel av världens coltan. Coltan bryts för utvinning av grundämnena niob och tantal och används i mobiltelefoner och annan elektronisk utrustning.

Koppar finns främst i den sydöstra provinsen Katanga. Kongo beräknas ha runt en tiondel av världens tillgångar av koppar.

Kobolt är en biprodukt av kopparbrytningen. Kongo-Kinshasa är världens största producent av kobolt och beräknas ha mer än hälften av världens reserver. Efterfrågan drivs främst av elbilsindustrin. Människorättsorganisationer har belyst de mycket svåra, ibland livsfarliga, förhållanden som råder vid koboltbrytningen.

Diamanter finns i huvudsak i Kasaiprovinserna i söder. Kongo-Kinshasa är världens tredje största diamantproducent efter Ryssland och Botswana. Den största delen av brytningen sker med hantverksmässiga metoder. Landet har anslutit sig till den så kallade Kimberleyprocessen, som ska garantera att olagligt utvunna diamanter inte kommer ut på marknaden.

Det finns olja utanför den smala kustremsan vid Atlanten. Råoljan exporteras, eftersom landets enda raffinaderi inte har kapacitet att förädla den. Betydande oljefyndigheter finns också vid de stora sjöarna i öster och omfattande prospektering pågår. Kol bryts men i mindre omfattning.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Nästan all energi som förbrukas i Kongo-Kinshasa kommer från hushållens eldning av ved, träkol och avfall. Endast några enstaka procent kommer från vattenkraft respektive olja.

Elektriciteten framställs nästan uteslutande genom vattenkraft. Den mesta av elektriciteten används i gruvindustrin. Endast omkring en femtedel av befolkningen hade tillgång till el 2021, av dessa bor i princip alla i städer eller samhällen. På landsbygden hade endast runt 1 procent el i hemmet.

Om Kongoflodens kapacitet var fullt utbyggd skulle den täcka hälften av det totala behovet av elektricitet i hela Afrika. Men bara omkring tre procent av denna kraftreserv har hittills använts. 2023 enades Kongo och Sydafrika om att förverkliga gamla planer på ett dammprojekt, Inga, som skulle ge sju vattenkraftverk vid Kongofloden. Det rapporteras i så fall bli det största projektet i sitt slag i världen.

Organisationen Global Witness varnade 2021 för följderna av ett annat dammprojekt som man menade skulle få svåra ekologiska konsekvenser, då stora delar av nationalparken Upemba riskerar att svämmas över, vilket hotas stora skogsområden och en rad utrotningshotade djurarter. En svårighet i östra Kongo är att stora mängder plast i Ruziziflocen blockerar vattnets framfart och sätter vattenkraftverken ur spel, vilket leder till strömavbrott.

KLIMAT OCH MILJÖ

Det stora och folkrika Kongo ligger över genomsnittet vad gäller de totala utsläppen av växthusgaser i Afrika söder om Sahara. Någon tydlig utveckling i mängden utsläpp finns inte. Per invånare räknat är utsläppen mycket låga, både för regionen och jämfört med resten av världen.

Kongo har anslutit sig till Parisavtalet från 2016, som syftar till att minska utsläppen av växthusgaser. Landet har lämnat in uppdaterade klimatplaner (NDC) men i likhet med flera av de allra fattigaste länderna i världen och regionen saknar man långsiktig klimatstrategi (LTS) och har inte angett något årtal för när man ska nå nettonollutsläpp.

Klimatutmaningar

Torka och översvämningar orsakar redan i dag stora problem i Kongo-Kinshasa, men i takt med att klimatet förändras väntas svårigheterna att öka än mer. Effekterna kan vara förödande. I maj 2024 orsakade massiva översvämningar stor förstörelse av infrastruktur, åkermark och bostäder, då kraftigt regnfall gjorde att floder och sjöar svämmade över. Enligt FN påverkades närmare 500 000 människor.

Regnskogen i Kongobäckenet är en av de viktigaste kolsänkorna i hela Afrika. Om stora skogsområden skulle huggas ned och våtmarker torrläggas skulle det få svåra konsekvenser långt utanför Kongos gränser. Om inte utsläppen av växthusgaser minskar kan medeltemperaturen i regionen stiga med 2,5 grader fram till år 2050 och till mellan 3 och 5 grader till år 2100. Det väntas regna mer under regnperioderna, medan torrperioderna väntas bli ännu torrare än i dag. Experter påpekar att även små förändringar kan få stora följder för regnskogarnas känsliga ekosystem.

På klimatanpassningsindexet ND-Gain finns Kongo-Kinshasa bland de länder i världen som ligger allra sämst till, både vad gäller hur sårbart landet är för klimatförändringarna och hur illa rustat man är för att bemöta dem.

Om våra källor