Kongo-Kinshasa – Religion

De flesta kongoleser är kristna. 40–50 procent av befolkningen är katoliker och en ungefär lika stor andel är protestanter. Katolska kyrkan är i dag en viktig politisk kraft, men den och många protestantiska samfund bedriver också omfattande social verksamhet med bland annat sjukhus, kliniker och skolor.

Under kolonialstyret som varade fram till 1960 var katolska kyrkan allierad med den belgiska kolonialmakten. Efter självständigheten förändrades kyrkans förhållande till staten och blev i stället en av dess främsta kritiker. Kuppmakaren och sedermera presidenten Mobutu Sese Seko, som styrde landet mellan 1965 och 1997, försökte förgäves beröva kyrkan dess makt men den behöll sitt inflytande, särskilt inom skolväsendet.

Katolska kyrkan är i dag en av få krafter som har moralisk auktoritet att kunna utmana landets elit. Kardinal Laurent Monsengwo Pasinya spelade en ledande roll i kyrkans opposition till Joseph Kabila, president 2006–2019. Han kritiserade öppet det utbredda våldet, inte minst efter dödsskjutningar under de protester som hölls utanför flera kyrkor i slutet av 2017. Även under Félix Tshisekedi, som tog över presidentposten 2019, har katolska ledare ofta ställt sig i spetsen för politiska och sociala protester. De har samtidigt regelbundna möten med presidenten och regeringen för att diskutera frågor som rör mänskliga rättigheter, utbildning och säkerheten i landet.

Katolska kyrkan har även därefter fortsatt att försöka påverka politiken. När påve Franciskus besökte Kongo-Kinshasa 2023, i det första påvebesöket i landet sedan 1985, uppmanade han de katolska biskoparna att även tänka på folkets villkor. Under sitt besök mötte han även offer för våldsamheterna i Kongo-Kinshasas östra delar och fördömde dem som utför övergreppen, men också dem som plundrar landets rikedomar.

De protestantiska kyrkornas politiska utveckling var den motsatta. År 1878 grundades den första protestantiska missionsstationen av brittiska baptister. Missionärerna, från bland annat Skandinavien, kritiserade tidigt kolonialmaktens övergrepp mot befolkningen (se Äldre historia) men efter självständigheten stödde flera protestantiska ledare Mobuturegimen. 

Till de protestantiska samfunden räknas den inhemska kimbanguistkyrkan, grundad 1921 av den karismatiske predikanten Simon Kimbangu. Han skapade rykte om sig att kunna bota sjuka och uppväcka de döda. Kimbanguistkyrkan ställde stränga krav på sina anhängare och lyckades på kort tid få bort mer av traditionella föreställningar, som häxtro och seder som månggifte, än vad europeiska missionärer hade förmått under decennier.

En förklaring till kimbanguistkyrkans snabba spridning var att den hade en nationalistisk framtoning. Kolonialmakten dömde Kimbangu till döden 1921 och förbjöd hans kyrka. Straffet omvandlades till livstids fängelse men även från fängelset behöll Kimbangu ett starkt inflytande över anhängarna fram till sin död 1951 och hans samfund bedrev underjordisk verksamhet mot kolonialmakten. Kyrkan erkändes av statsmakten 1959 och kom sedermera att stå Mobuturegimen nära. Den blev medlem av Kyrkornas världsråd 1969, men sedermera utesluten 2021 på grund av sin udda lära. Under president Tshisekedi har kimbanguistkyrkan ökat sitt politiska inflytande. Uppgifter om hur många troende kyrkan samlar varierar kraftigt. En vanlig uppgift är ungefär en tiondel av befolkningen.

Vid sidan av kristendomen har en stor del av befolkningen fortsatt att utöva traditionella religioner med inslag av animism (andetro).

I landet bor även en liten grupp muslimer (uppgifter om hur stor andel av invånarna som är muslimer varierar mellan 1,5 och 9 procent). Islamistiska rebeller i provinsen Nordkivu i öster begår grova övergrepp mot civilbefolkningen. De flesta av offren är kristna, men även muslimer drabbas. Muslimska ledare som kritiserar islamisterna riskerar att utsättas för hämndattacker.

Religionsfrihet stadgas i författningen och respekteras vanligtvis.

Om våra källor