Sydafrika – Jordbruk och industri

Arvet efter rasåtskillnadssystemet under apartheidtiden (1948–1994) innebär att vita bönder driver ett utvecklat kom­mersiellt jordbruk, medan de svartas lantbruk är inriktat på självhushåll och ger dålig avkastning. Den viktigaste industrisektorn utgörs av stål- och bilproduktion.  

Sydafrikas jord är medelmåttigt bördig och det nyckfulla klimatet gör att storleken på skördarna varierar kraftigt. Främst lider lantbruket brist på regn och plågas av återkommande torka. Stora dammar har byggts för bevattningsändamål. Väldiga områden är betesmarker.

Majs är den mest utbredda grödan och viktig för såväl hemmamarknad som export. Vete, frukt och grönsaker odlas också rikligt. Andra framträdande jordbruksprodukter är socker, ull, vindruvor, jordnötter och tobak. Sydafrika har världens största apelsinplantage med över en miljon träd.

Vinindustrin i Västra Kapprovinsen har vuxit starkt under senare år med såväl odling och produktion som vinturism.

Sydafrika är i stort sett självförsörjande på viktiga livsmedel men importen ökar. Av den inhemska produktionen kommer 95 procent från de storjordbruk som fortfarande oftast ägs av vita. Bara en av tio nya svarta kommersiella jordbrukare har lyckats bli vinstgivande, enligt regeringens egna uppgifter. Brist på erfarenhet och kapital anges som de viktigaste orsakerna. Även vitas jordbruk gett förhållandevis låg avkastning i internationell jämförelse.

Omtvistad jordreform

Vid apartheids avskaffande 1994 var 90 procent av jordbruksmarken i vit ägo. Då öppnades en möjlighet för svarta att återfå mark som tidigare tvångsövertagits av vita (se Modern historia). Det kom in 80 000 krav innan tidsgränsen gick ut 1998 men jordreformen har hittills varit ett misslyckande. Vid det senaste valet, 2019, hade under tio procent av jordbruksmarken omfördelats från vita till svarta ägare. Regeringens mål är att en tredjedel av jordbruks­marken skall byta ägare från vita till svarta men tidsgränsen för när det ska vara uppfyllt har hela tiden flyttats fram. När Nelson Mandela var president (1994–1999) lovade han att det skulle ta max fem år. Tre decennier senare är det fortfarande långt kvar till målet.

Regeringen har inte vidtagit några åtgärder för att ge småbrukare i de fattiga före detta svarta hemländerna (se Modern historia) privat äganderätt till jorden. I dessa områden kontrolleras marken fortfarande av traditionella ledare som bestämmer vilka som får odla och var. De är en inflytelserik samhällsgrupp som helst ser att läget förblir oförändrat. Hittills har deras lobbyarbete gentemot regeringen varit framgångsrikt. Utan lagfart på marken har bönderna ingen möjlighet att få banklån till investeringar. Det är en viktig orsak till den allvarliga överbetningen och jorderosionen i dessa områden.

Jordreformen har kritiserats i alla läger. Svarta anser att den går för långsamt och de vita anklagar regeringen för att ge jord till många som inte brukar den. Det radikala vänsterpartiet EFF liksom vänsterkrafter inom regeringspartiet ANC har uppmanat till ockupation av mark ägd av vita.

Regeringen initierade 2018 en process för att ändra grundlagen så att mark kan exproprieras utan att ägarna får kompensation. Det var ett försök att återta initiativet i frågan inför valet 2019. President Cyril Ramaphosa har sagt att endast mark som inte används ska kunna komma i fråga för expropriering men andra regeringsföreträdare har skickat mer radikala signaler. I december 2021 misslyckades regeringen att samla de två tredjedelar av rösterna i parlamentet som krävs för en grundlagsändring och frågan om tvångsinlösning fortsätter att vara en del av den politiska debatten. Rätten till jorden är central för många befolkningsgruppers självbild och identitet och frågan fortsätter att väcka starka känslor.

Endast sex procent av landets yta är skogbevuxen. Skogsbruket och träindustrin har därför liten ekonomisk betydelse.

Nära Sydafrikas långa kust finns några av världens rikaste fiskevatten, som dock hotas av överfiskning. Det är främst ansjovis och havsgädda som tas upp.

Industri

Gruvindustrin är landets viktigaste exportnäring men tillverkningsindustrin står för en större andel av BNP och sysselsätter fler människor. Huvuddelen av råvaror och halvfabrikat som tillverkningsindustrin behöver, främst från gruvor och jordbruk, finns inom landet.

Den största sektorn inom tillverkningsindustrin producerar stål, metallvaror, maskiner, bilar och andra fordon. Fordonsindustrin är framgångsrik med tillverkning av exempelvis Toyota, Volkswagen och BMW. Volvo Lastvagnar har en monteringsfabrik i Durban.

Förädling av jordbruksprodukter är en viktig sektor som ger livsmedel, drycker och tobak.

Textil- och kemikalieindustrierna är också betydande liksom bioteknologi.

Byggsektorn har vuxit kraftigt under 2000-talet.

Mer än hälften av all industri finns i Gautengprovinsen (runt Johannesburg), som står för över en tredjedel av landets BNP. Industrin är också väl utbyggd i Västra Kapprovinsen samt runt städerna Durban och Gqeberha (tidigare Port Elizabeth).

Brist på välutbildad arbetskraft begränsar tillväxten inom viktiga industrigrenar.

Om våra källor