Sydafrika – Modern historia

Efter segern i 1948 års val började Nationalistpartiet stifta ett nätverk av lagar för att upprätthålla åtskillnad mellan raserna. Svarta och färgade sydafrikaner hade inte samma rättigheter som vita. Motståndet till den rasistiska politiken, i kombination med en svag ekonomi, blev apartheids fall. Sydafrika höll sitt första demokratiska val 1994. ANC, som lett befrielsekampen, vann valet. Men trots politisk frihet förblev landet ett av de mest ojämlika i världen.

Grundtanken i rasåtskillnadssystemet apartheid var att hålla landets vita befolkning skild från svarta och färgade sydafrikaner. De svarta tvingades att bosätta sig i så kallade hemländer som skapats för varje afrikansk folkgrupp på mark som de tilldelats genom 1913 år jordlag (se Äldre historia). I ”vita” områden begränsades svartas rörelsefrihet och de tvingades bära särskilda pass som angav deras rastillhörighet, hemvist och villkoren för deras rörelse utanför hemmet. Färgade sydafrikaner (se Befolkning och språk) fick också bosätta sig i särskilda områden. Passlagarna kom senare att omfatta alla icke-vita sydafrikaner. Regeringen förbjöd äktenskap över rasgränserna. Svarta, vita och färgade hölls åtskilda på offentliga platser som restauranger, sjukhus, tåg, postkontor och offentliga toaletter. Till och med parkbänkar försågs med skyltar för vita eller för icke-vita. Överträdelser bestraffades hårt och stickkontroller av ID-handlingar var vanliga.

Miljontals svarta tvingades flytta till hemländerna på landsbygden, trots att arbetskraft behövdes i det vita samhället. Baracker byggdes för manliga arbetare nära gruvorna och kring städerna där de arbetade. Svarta män tvingades på så sätt bo långt från sina familjer. Befrielserörelsen ANC (se Äldre historia) försökte bemöta orättvisorna med ickevåldsprotester men utan större framgång.

Människor samlas i Sharpeville inför den stora demonstrationen 1960. Foto: AP/TT

Massakern i Sharpeville 1960 blev en vändpunkt. Då sköt vita poliser ihjäl 69 svarta som genomförde en fredlig demonstration. Efter massakern förbjöds motståndsrörelserna ANC och PAC (Panafrikanska kongressen) som gick under jorden och inledde väpnat motstånd. Regimen slog tillbaka med en effektiv polismakt och följderna för apartheidmotståndarna blev förödande. Samtidigt började deras kamp att uppmärksammas internationellt. ANC-ledaren Albert Luthuli tilldelades Nobels fredspris 1960, för att han in i det längsta hållit fast vid icke-våldslinjen.

Mandela i fängelse

Sydafrika klippte de sista banden med Storbritannien 1961 och blev en självständig republik. I praktiken hade Sydafrikanska unionen då redan styrts oberoende av Storbritannien i över ett decennium. År 1962 greps Nelson Mandela, en av ledarna för ANC:s väpnade gren Nationens spjut (Umkhonto we Sizwe). Han dömdes och hann avtjäna nästan ett år i fängelse innan nya bevis gjorde att han 1964 åter ställdes inför rätta. Tillsammans med sju andra ledande ANC-medlemmar dömdes han till livstid, anklagad för bland annat högförräderi. Han sändes till fängelseön Robben Island utanför Kapstaden.

På 1970-talet blev kostnaderna för apartheid uppenbara. Sydafrika hade haft flera decennier av ekonomisk tillväxt, men resurserna hade fördelats mycket ojämlikt och det skapade problem. Medan fattigdom rådde i de överbefolkade hemländerna, led näringslivet brist på utbildade arbetare och industrins hemmamarknad var svag. Den engelskspråkiga eliten inom näringslivet kritiserade systemet och efterhand anslöt sig afrikanderna (se Befolkning och språk) till kritiken. Afrikanderna var av tradition jordbrukare men hade börjat skaffa sig ekonomiska intressen i industrin. En ny politik började växa fram inom Nationalistpartiet, som dominerades av afrikander. Sowetoupproret 1976 verkade i samma riktning. Upproret började i den svarta förstaden Soweto utanför Johannesburg. Skolelever som demonstrerade mot att afrikandernas språk, afrikaans, skulle bli undervisningsspråk vid sidan av engelska sköts ihjäl av polis. Oro bröt ut över hela landet och våldet avskräckte utländska investerare. Sydafrikas ekonomiska problem förvärrades.

Censuren var omfattande under den här tiden och det var svårt att skaffa sig en korrekt bild av förtryckets omfattning och brutalitet. I slutet av 1970-talet började censurmyndigheten tappa greppet och regimkritiska journalister spelade under det kommande decenniet en viktig roll i kampen mot apartheid.

Apartheid luckras upp

Under PW Botha, som blev premiärminister 1978, öppnades nya yrken för svarta och förbudet mot giftermål mellan raserna hävdes. En grupp bröt sig ur Nationalistpartiet och bildade Konservativa partiet när Botha föreslog en ny författning med ett parlament där färgade och asiater skulle få varsin kammare vid sidan av de vitas. Trekammarparlamentet blev verklighet 1984 men svarta fick fortsatt ingen politisk representation.

Rasåtskillnadspolitiken slog igenom på alla områden. Foto: AP/TT

Den nya författningen innebar också att den verkställande makten flyttades till det tidigare symboliska presidentämbetet. Botha blev därmed president.

Apartheidmotståndarna samlade sig i en gemensam organisation, Förenade demokratiska fronten (United Democratic Front, UDF) och motståndet växte i styrka med strejker och uppror i de svarta kåkstäderna. En av frontfigurerna var ärkebiskopen Desmond Tutu.  

Motsättningarna ökade också mellan svarta grupper. I Natalprovinsen krävdes många dödsoffer i uppgörelser mellan zuluer från Inkatharörelsen (se Inrikespolitik och författning) och ANC-anhängare, som ansåg att Inkatha svek kampen mot apartheid. Regeringen införde undantagstillstånd i Natal 1985.

Västeuropa och USA införde ekonomiska sanktioner mot Sydafrika under andra halvan av 1980-talet med krav på ökade rättig­heter för de svarta. Den vita regimen lät sig dock inte rubbas. Motståndarna framställdes som kommunist­inspirerade och ANC som en kommunistisk frontorganisation. Sydafrika fick allt starkare drag av en polisstat. Utvecklingen bröts när PW Botha avgick 1989 och efterträddes av Frederik Willem de Klerk. Samma år föll kommunistregimerna i Östeuropa och därmed ett av nationalist­regeringens huvudargument för att upprätthålla apartheid – det kommunistiska hotet.

ANC blir tillåtet

FW de Klerk lyfte förbudet mot ANC, PAC och Sydafrikanska kommunistpartiet 1990. Samma år släpptes Nelson Mandela fri efter 27 år i fängelse. Regeringen och ANC möttes för samtal och 1991 avskaffade FW de Klerk delar av apartheidlagarna. Samtidigt valdes Nelson Mandela till ANC:s ledare. En flerpartikonferens inledde arbetet med en ny författning. Politiska fångar släpptes och ANC-medlemmar i exil kunde återvända. ANC avbröt den väpnade kampen.

President FW de Klerk och ANC-ledaren Nelson Mandela tilldelades Nobels fredspris 1993 för sitt arbete för att avskaffa apartheid. Foto: Denis Farell/AP/TT

Vita extremister försökte sabotera de nya samarbetsförsöken genom terrordåd samtidigt som våldet ökade mellan Inkatha och ANC. Problemen till trots antog parlamentet 1993 en provisorisk författning och i april 1994 höll Sydafrika sitt första demokratiska val. ANC fick 63 procent av rösterna. Nationalistpartiet, som stöddes och många av landets färgade, fick 20 procent och Inkatha närmare 11 procent.

Det nyvalda parlamentet utsåg Nelson Mandela till president. ANC:s Thabo Mbeki blev förste vicepresident, Nationalistpartiets FW de Klerk andre vicepresident och Inkatha-ledaren Mangosuthu Buthelezi blev inrikes­minister. Partierna hade före valet kommit överens om att bilda en samlingsregering som skulle verka fram till nästa val 1999.

Högtflygande planer

Regeringen antog ett stort program för återuppbyggnad och utveckling. På fem år skulle en miljon nya bostäder byggas, alla barn skulle få fri tioårig utbildning, alla invånare skulle få sjukvård till rimlig kostnad och alla hushåll skulle få tillgång till rent vatten. Lägg där till att 30 procent av jordbruksmarken skulle omfördelas och 2,5 miljoner nya jobb skapas. Byråkratiska hinder och en svag ekonomisk tillväxt bidrog till att endast delar av målen uppnåddes.

Sedan parlamentet antagit en ny författning 1996 lämnade Nationalistpartiet regeringen, eftersom man ansåg att möjligheterna till påverkan var små. FW de Klerk lämnade posten som partiledare 1997. Samma år avgick den nära 80-årige Nelson Mandela som ANC-ledare och efterträddes av Thabo Mbeki. Regeringens största motgång var den ökande arbetslösheten. Missnöjet i svarta kåkstäder utnyttjades av radikala ANC-politiker.

Parlamentsvalet 1999 blev en stor framgång för ANC. Partiet fick två tredjedelar av mandaten i nationalförsamlingen. Nya nationalistpartiet (tidigare Nationalistpartiet) fick bara 28 mandat.

ANC:s nye ledare, Thabo Mbeki, utsågs av det nyvalda parlamentet till president. Mbeki var en erkänt duktig ekonom och drev en marknadsekonomiskt inriktad politik men hans förmåga att hantera svåra samhällsproblem kom snart att ifrågasättas. Främst kritiserades han för sin ovilja att erkänna sambandet mellan hiv och aids (se Sociala förhållanden) och för regeringens vidlyftiga vapenaffärer, vilka inkluderade köp av 28 svenska JAS Gripenplan för motsvarande 17 miljarder kronor (ordern ändrades senare till 26 plan). Kritikerna ville hellre se att pengarna gick till sociala satsningar.

Valframgångar för ANC trots korruptionsanklagelser

Vapenköpen omgärdades av anklagelser om korruption, mutor och penningtvätt. Flera högt uppsatta personer inom ANC misstänktes ha tjänat på kontrakten, men endast två dömdes.

Trots allt kraftigare kritik gjorde ANC sitt bästa val någonsin våren 2004 och fick nära 70 procent av rösterna. Största oppositionsparti blev Demokratiska alliansen (DA) med drygt 12 procent. Nya nationalistpartiet nådde inte ens 2 procent och försvann från den politiska scenen. Parlamentet valde Mbeki till president för en andra mandatperiod.

Inrikespolitiken kom alltmer att domineras av olika korruptionsaffärer. Vicepresident Jacob Zuma tvingades 2005 lämna sin post sedan en domstol pekat ut honom som delaktig i en muthärva kopplad till vapenköpen 1999. Zuma, som är zulu, var populär hos delar av befolkningen och avskedandet skapade spänningar inom ANC. Åren 2006 och 2007 åtalades Zuma för korruption och penningtvätt i samband med vapenaffären men vid båda tillfällena lades åtalen ner. Den ena gången på grund av teknikaliteter och den andra eftersom ”det fanns skäl att anta att beslutet att åtala Jacob Zuma hade politiska motiv”.

I december 2007 valdes Zuma till ny partiledare för ANC. Thabo Mbeki avgick som landets president 2008 och efterträddes av interimspresidenten Kgalema Motlanthe.

I januari 2009 meddelade appellationsdomstolen att det trots allt var möjligt att åtala Zuma för korruption. Men några månader senare, strax före valet, lades korruptionsåtalet mot Zuma ned igen. Åklagarmyndigheten förklarade att det inte var “möjligt eller önskvärt” att driva åtalet vidare eftersom bandade telefonsamtal visat att rättsprocessen manipulerats.

ANC gick visserligen tillbaka men vann valet 2009 och parlamentet utsåg Zuma till president. DA stärkte sin ställning och kom tvåa före det nybildade partiet Cope, som grundats av utbrytare ur ANC. Inkatha tappade terräng och hamnade på fjärde plats.

DA fortsatte under många år en rättslig kamp för att korruptionsåtalet mot Zuma skulle återupptas.

Epoken Zuma

Jacob Zuma odlade framgångsrikt bilden av sig själv som en hjälte för de fattiga. Han lovade fler jobb, lägre kriminalitet, utbyggd välfärd och en omfördelning av jord från vita till svarta men resultaten uteblev och besvikelsen över fortsatt ojämlikhet och fattigdom bredde ut sig. Arbetslösheten och brottsstatistiken låg kvar på höga nivåer och den sociala servicen var otillräcklig.

Våldsamma gatuprotester i fattiga områden blev allt vanligare och på arbetsmarknaden uppstod konflikter. I augusti 2012 sköts 34 gruvarbetare ihjäl när polisen försökte skingra strejkande arbetare vid Marikanagruvan utanför Pretoria.

Inom den styrande trepartsalliansen (ANC, Kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen Cosatu) pågick en hetsig debatt om den ekonomiska politikens inriktning. Zuma ansågs föra en alltför näringslivsvänlig ekonomisk politik och alliansparterna anklagade honom och ANC-ledningen för maktfullkomlighet, svågerpolitik och en benägenhet att vilja tysta ned kritik. Som ett slagträ i debatten användes inte sällan anklagelser om korruption.

Sydafrikas skandalomsusade president Jacob Zuma vid ANC:s 105-årsfirande. Foto: Yeshiel Panchia/AP Photo

Zuma hade under sin valkampanj lovat att stävja ekonomiska oegentligheter, men i praktiken gällde det förbrytare på lägre nivå. För personer i högre ställning blev det tvärtom lättare att komma undan rättvisan eftersom flera viktiga antikorruptionsenheter inom polisen och skatteverket lades ner.

Maktkampen inom ANC förvärrades under 2011 då Zuma kom i konflikt med den inflytelserike ledaren för partiets ungdomsförbund, Julius Malema. Han ansåg att presidenten svek landets fattiga och sålde ut statliga tillgångar till utländska intressen. Ungdomsförbundet krävde att landets gruvor skulle förstatligas och vita bönders jord beslagtas utan kompensation. Julius Malemas uttalanden skaffade honom stort stöd bland fattiga ANC-supportrar. Vid sidan av kritiken av Zuma gjorde Malema en rad andra kontroversiella uttalanden och i februari 2012 uteslöts han ur ANC. Året efter grundade Malema vänsterpartiet Ekonomiska frihetskämpar (Economic Freedom Fighters, EFF).

Bakslag för ANC

Valet i maj 2014 blev det dittills sämsta för ANC, som backade med nästan 6 procentenheter. Största oppositionsparti blev än en gång DA, som gick framåt och fick drygt 22 procent medan Malemas nybildade EFF blev tredje största parti med drygt 6 procent. Efter valet utsågs Zuma till president för en ny mandatperiod.

Skandalerna runt Zuma fortsatte att dominera politiken. Redan före valet hade om- och nybyggnader på hans gård i hembyn Nkandla fått stor uppmärksamhet. Bygget hade kostat motsvarande 150 miljoner kronor av statens medel, och landets Public Protector (en ombudsman som har som uppgift att granska hur staten sköter sina åtaganden) krävde att presidenten skulle betala tillbaka allt som inte gällde rena säkerhetsinstallationer.

Fortsatta protester mot regeringens oförmåga att lösa landets ekonomiska och sociala problem satte press på ANC inför lokalvalen 2016, då partiet backade ännu en gång.

Kritiken mot Zuma tilltog. Förutom Nkandla-affären handlade det om hans nära relationer med den indiskbördiga finansfamiljen Gupta. Den utredning som ombudsmannen Public Protector lade fram anklagade presidenten för att vid flera tillfällen, direkt eller indirekt, ha låtit sig påverkas i sin ämbetsutövning, bland annat när det gällde flera tumultartade omstuvningar i regeringen 2017. Händelserna bidrog till att förvärra den redan krisande ekonomin. Zuma tvingades att tillsätta en särskild kommission för att utreda anklagelserna, den så kallade Zondo-kommissionen.

Sex år senare lade kommissionen fram sin rapport som visade att Zuma låtit privata intressen gå före statens genom att han på korrupt väg hjälpt familjen Gupta till lukrativa statliga kontrakt. Han hade också gett familjen stort inflytande över ministerutnämningar. Flera högt uppsatta ANC-medlemmar och ministrar var indragna i skandalen, som kallades statskapning, liksom medlemmar av familjen Zuma. Enligt kommissionens rapport plundrades staten på miljarder dollar. Under åren som följde greps och åtalades flera tiotals personer för sin inblandning.

Zuma ersätts

Vid ANC:s partikongress i december 2017 ersattes Zuma som partiledare av vicepresident Cyril Ramaphosa som vann med knapp marginal över en annan ANC-veteran, Zumas ex-fru Nkosazana Dlamini-Zuma.

Förväntningarna var stora på Cyril Ramaphosa när han tog över som president efter Jacob Zuma. Foto: Mike Hutchings/AP/TT

I slutet av 2017 ökade domstolarna pressen på ANC och Zuma, bland annat genom att kräva att parlamentet skulle utforma ett regelverk för avsättande av en sittande president. Inom ANC gick åsikterna om Zuma isär. De som ville tvinga fram hans avgång fick till slut övertaget och i februari 2018 krävde ANC officiellt att Zuma skulle lämna presidentposten. Den 14 februari meddelade han sin avgång med omedelbar verkan och vicepresident Ramaphosa tog över som president. Kort därefter återupptog riksåklagaren åtalet mot Zuma. Expresidenten anklagades i 16 fall för korruption, bedrägeri och penningtvätt i samband med vapenaffären 1999.

ANC förlorar folkets stöd

När Ramaphosa tillträdde lovade han att skapa jobb och göra upp med korruptionen. Många sydafrikaner hade höga förhoppningar på den nye presidenten, men efter bara något år uppstod en besvikelse över att Ramaphosa valt en försiktig förändringstakt. En orsak var hans balansgång mellan ANC:s två falanger – den som var för Zuma och den som var för Ramaphosa. I ett försök att ena falangerna efter maktskiftet lät Ramaphosa flera personer från Zuma-lägret sitta kvar på framträdande poster inom partiet och i regeringen.

När sydafrikanerna gick till val i maj 2019 röstade många missnöjda väljare, främst yngre, på EFF som lovade att nationalisera banker och gruvor, samt att genomföra en mer radikal jordreform än den som ANC-regeringen hade inlett efter valet 1994. EFF planerade att utan kompensation ta mark från vita bönder och fördela den till svarta. Utspelet fick ANC att utreda det juridiska utrymmet för att beslagta mark utan kompensation till ägarna (se Jordbruk och industri).

Även i lokalval 2021 visade väljarna sitt missnöje med regeringen då ANC för första gången fick mindre än 50 procent av rösterna (läs mer i Kalendarium.)

Skandal skakar Ramaphosa

President Ramaphosas försök att framställa sig själv som en politiker med rena händer kom att ifrågasättas 2022 då det avslöjades att tjuvar vid ett inbrott på presidentens gård hade hittat flera miljoner i kontanter instoppade i möbler. Ramaphosa anklagades bland annat för penningtvätt men avvisade anklagelserna som han menade var politiskt motiverade. Enligt presidenten kom pengarna från en försäljning av bufflar. En utredning tillsattes för att gå till botten med affären och Ramaphosa friades från misstankar. Parallellt fortsatte en polisutredning att arbeta med fallet men ett år senare meddelade allmänna åklagaren att det inte fanns några bevis för att lagföra Ramaphosa i ärendet.

Läs om den fortsatta utvecklingen i Inrikespolitik och författning.

Om våra källor