Filippinerna – Jordbruk och industri

Filippinerna har traditionellt varit ett utpräglat jordbruksland med såväl plantageodlingar som småbruk för självhushåll. Näringen är fortfarande viktig för ekonomin, även om både tjänstesektorn och industrin gått om räknat i andel av BNP. I fabrikerna tillverkas livsmedel samt elektriska och elektroniska produkter, kemikalier, kläder och metallvaror.

De bördigaste jordarna finns på öarna Luzon och Mindanao. Där ligger flertalet plantager, kallade haciendor. Även många av de mindre öarna är uppodlade. På Mindanaos vidsträckta haciendor i söder odlas främst bananer, ananas, mango och gummi. Gårdarna drivs ofta av multinationella bolag som inte får äga mark. På småbruken odlas ris, majs, kokosnötter och sötpotatis.

Filippinerna är världens näst största producent av kokosnötter och tredje största producent av ananas. Jordbruksexporten är inte lika viktig som förr. Förutom kopra (torkat kokosnötkött) och kokosolja exporteras framför allt frukt och råsocker.

Boskapsskötseln är också ekonomiskt viktig och nästan helt inriktad på hemmamarknaden.

Sviktande produktion

Flera regeringar har haft som mål att göra landet självförsörjande på livsmedel. Trots det har jordbruksproduktionen minskat stadigt sedan 2010. När tyfonen Haiyan 2013 drog in över Filippinerna ödelades enorma arealer med risfält och kokospalmsodlingar. De tropiska ovädren har blivit vanligare i takt med klimatförändringarna (se Naturtillgångar, energi och miljö). Numera sveper i genomsnitt 20 tyfoner årligen in över Filippinerna. Det statliga stödet för de drabbade är ytterst begränsat.

President Rodrigo Duterte (2016–2022) lade stor vikt vid att bygga ut infrastrukturen för jordbruket, särskilt i eftersatta områden, och att motverka insmuggling av jordbruksprodukter från intilliggande länder. 2019 infördes höga tullavgifter för att skydda inhemska odlare. Även president Ferdinand Marcos Jr (2022–) satsar på jordbruksutveckling och har själv tagit ansvaret för jordbruksfrågorna i regeringen.

Skeva ägarförhållanden

Större delen av jordbruksmarken ägs av en liten elit. 1986 utlovade president Corazon Aquino en genomgripande jordreform, men det program som antogs hade klara begränsningar. Reformen förlorade i kraft på grund av att många politiker själva var stora jord­ägare som skulle drabbas av reformen. Den skulle ha avslutats 1998, men slutdatumet har skjutits upp flera gånger. Trots att miljontals filippinier tilldelats jord innebär den snabba folkökningen att antalet jordlösa ändå ökar.

Problemen på landsbygden gäller brist på mark, höga arrenden och låga lantarbetarlöner. Sedan 1986 har bondeorganisationer vid flera tillfällen ockuperat mark som legat i träda. Ockupationerna innebär stora risker för bönderna som dock kunnat producera stora skördar på övergiven mark.

En symboliskt viktig dom avkunnades 2011 när det fastslogs att en del av sockerplantagen Hacienda Luisita, ägd av släktingar till dåvarande presidenten Benigno Aquino, skulle säljas till de drygt 6 000 lantarbetarna på egendomen till förmånliga priser. Problem uppstod dock med försäljningen och ett årtionde senare hade ägarna ännu inte fått betalt av lantarbetarna som brukade jorden. Kritik har också framförts mot att kvinnor missgynnades vid omfördelningen av marken samt mot att familjer tilldelats jordlotter belägna långt ifrån varandra. De nya ägarna har dessutom utsatts för våld från polis och andra säkerhetsstyrkor.

Fiske med problem

Filippinerna har stora fisktillgångar ute till havs och även fiskdammar på öarna. Fisk, räkor, ärtmusslor och sjögräs går på export till Japan, USA, Spanien, Italien och Sydkorea. En del fisk importeras också, framför allt från Kina. I vissa områden har fiskbestån­det minskat till följd av överfiske och vattenföroreningar. Utländska fiskeflottor, inte minst kinesiska, är aktiva i filippinska vatten.

Konflikten mellan Filippinerna och Kina om delar av Sydkinesiska havet (se Utrikespolitik och försvar) skapar svårigheter för filippinska fiskare. Kina införde 2022 ensidigt ett stopp för allt fiske i området, något Filippinerna med stöd av USA protesterade mot. Kina anklagas för trakasserier av filippinska fiskare. Tjuvfiske är ett allvarligt problem.

Exportinriktad industri

Exportindustrin har ökat i ekonomisk betydelse ända sedan 1990-talet, i synnerhet har den vuxit snabbt sedan 2010-talet. Industrierna är koncentrerade till området kring huvudstaden Manila samt till södra och centrala Luzon. Flera utländska fordonstillverkare har sammansättningsfabriker i Filippinerna, även om flera av dem har flyttat sin produktion till andra asiatiska länder med lägre kostnader. Fortfarande tillverkas bland annat jeeepney, en enkel och färgstark buss som används i kollektivtrafiken.

Den filippinska industrin är beroende av utländska investeringar. Höga kostnader för energi och arbetskraft har hämmat industriutvecklingen. Dåligt utbyggd infrastruktur, brister i rättsväsendet och organiserad brottslighet är andra problem för sektorn.

För att främja exportindustrin har skattefria zoner inrättats, där bland annat elektroniska komponenter och textil­varor framställs. Företagen i zonerna sysselsätter runt 1,7 miljoner människor och har rätt att betala löner som ligger under den lagstadgade minimilönen. Många är tillfälligt anställda och får inte organisera sig fackligt. Inledningsvis var det främst amerikanska och japanska tillverkningsföretag som etablerade sig i zonerna. På senare tid har företagen från andra asiatiska länder blivit allt fler och även tjänsteföretag etablerar sig numera i exportzonerna.

Om våra källor