Nordkorea – Utrikespolitik och försvar

Koreakriget har i över ett halvsekel präglat Nordkoreas utrikes- och säkerhetspolitik (se Konflikter: Korea). Krigstillstånd råder formellt med Sydkorea, eftersom avtalet om eldupphör 1953 inte har följts av något fredsavtal. Sedan 1990-talet har de internationella relationerna till stor del handlat om Nordkoreas kärnvapenprogram, och omvärldens försök att sätta stopp för det.

Strävan efter oberoende enligt juche-ideologin (se Inrikespolitik och författning) har varit officiell ledstjärna i Nordkoreas utrikespolitik. Det har bidragit till landets isolering, även om det i realiteten länge var nära knutet till Kina och Sovjetunionen (se Modern historia).

Numera har Nordkorea diplomatiska förbindelser med flertalet länder i världen, inklusive större delen av EU. Däremot saknas diplomatiska förbindelser med USA och Washingtons intressen företräds i Pyongyang av Sveriges ambassad.

Kärnvapenfrågan

Försöken att få Nordkorea att avveckla sitt kärnvapenprogram har skett med både morot och piska. Pyongyang har ömsom lockats med olja, matleveranser och handelsutbyte, ömsom straffats med frysta bankkonton, strypta varuleveranser och andra sanktioner.

Den nordkoreanska regimen har otaliga gånger lovat att avstå från att utveckla kärnvapen, men sedan gjort det ändå. Sedan 2012 har Nordkorea inskrivet i sin författning att landet är en kärnvapenstat. Landet tros också ha ett aktivt program för kemiska vapen och eventuellt också biologiska vapen.

Mot bakgrund av att USA hade kärnvapen i Sydkorea inledde Nordkorea redan på 1950-talet ett program för att utveckla kärnteknologi, med potential för både kärnkraft och kärnvapen. De amerikanska kärnvapnen togs bort på 1970-talet. 1992 kom Nord- och Sydkorea överens om att den koreanska halvön skulle vara fri från kärnvapen. 

Nordkorea vägrade trots det att låta FN:s atomenergiorgan IAEA inspektera anläggningar där det misstänktes att förberedelser för kärnvapen fortskred. Men 1994 slöt Pyongyang ett avtal med USA som gick ut på att nordkoreanerna skulle skrota kärnkraftsreaktorer som hade kunnat användas till fredlig kärnkraft – och till utveckling av kärnvapen. I gengäld skulle Nordkorea få hjälp med sin energiförsörjning genom oljeleveranser samt hjälp med bygge av lättvattenreaktorer. 

Under åren som följde diskuterades även Nordkoreas program för utveckling av robotar som kan bära vapen långa distanser. Utfästelser och brutna löften avlöste varandra. 2003 drog sig Nordkorea formellt ur det internationella Ickespridningsavtalet (NPT) – som det anslutit sig till 1985 men aldrig följt. Beslutet fick USA att pressa Nordkorea att delta i så kallade sexpartssamtal, där även Sydkorea, Kina, Japan och Ryssland deltog, för att få Pyong­yang att lägga ned sitt kärnvapenprogram. 

Första kärnvapentestet

Men i oktober 2006 provsprängde nordkoreanerna för första gången en underjordisk laddning. Reaktionerna i omvärlden blev starka. FN införde sanktioner som bland annat satte stopp för import av militärmateriel. 

Sexpartssamtalen fortsatte och 2007 tycktes ett genombrott nås då Nordkorea bland annat gick med på att stänga sin reaktor i Yongbyon och övriga kärnanläggningar och tillåta inspektioner av IAEA. Nordkorea fick i gengäld löften om energi- och livsmedelsbistånd, normaliserade relationer och hävda sanktioner. 

Inte heller nu ledde utfästelserna till någon större kursändring. Under 2009 hårdnade istället tonen. När FN fördömde provskjutningen av en långdistansrobot svarade Nordkorea med att hoppa av sexpartssamtalen. I maj samma år genomförde landet återigen en provsprängning av ett kärnvapen. I februari 2013 genomfördes en tredje underjordisk provsprängning.

Under andra halvan av 2010-talet trappade Nordkorea upp mängden robot- och kärnvapentester. Ett fjärde kärnvapentest genomfördes i början av 2016 och strax därefter ännu en raketuppskjutning. Enligt omvärlden var det åter en täckmantel för arbetet med att utveckla långdistansmissiler som kan bestyckas med kärnvapen.

Som ett svar på USA:s och Sydkoreas beslut att placera ut ett luftförsvarssystem i Sydkorea (se Sydkorea: Utrikespolitik och försvar), med det uttalade syftet att skydda Sydkorea från missilangrepp norrifrån, sköt Nordkorea i juli 2016 tre robotar ut i havet utanför Sydkorea.

Samma höst utförde landet ännu ett kärnvapentest, det femte i ordningen. Nordkoreanska källor uppgav att landet efter testet nu tekniskt klarade att montera kärnvapenstridsspetsar på robotar. Fortsatta robottester följde vilket resulterade i nya spänningar och skärpta sanktioner från FN.

På amerikanskt initiativ antog FN:s säkerhetsråd i augusti 2017 ytterligare sanktioner mot Nordkorea som bland annat helt förbjuder landet att exportera kol, järn och bly. Efter ett sjätte kärnvapentest  i september 2017 – den första konstaterade vätebomben – infördes nya sanktioner för åttonde gången sedan landet utförde det första kärnvapenprovet 2006. Den här gången sattes en gräns för hur mycket olja som fick exporteras till Nordkorea. Främst berörde detta Kina som är det land som huvudsakligen förser Nordkorea med olja. Den kinesiska oljeexporten skulle kunna fortsätta på samma nivå som det senaste året, men inte mer. Ett förbud för Nordkoreas viktiga textilexport infördes också. Därtill fick inte heller nya visum utfärdas för nordkoreanska gästarbetare.

Efter att ett närmande inletts med Sydkorea och USA (se nedan) meddelade Nordkoreas ledare våren 2018 att landet inte längre behövde testa kärnvapen och långdistansrobotar eftersom man nu hade kärnvapen som kunde avskräcka landets fiender. Han sade sig också vara villig att verka för kärnvapennedrustning på Koreahalvön. Inga fler kärnvapen- och robotprov skulle göras och testanläggningen för kärnvapen förstördes

Relationerna till Sydkorea

Nordkorea har inte erkänt Sydkorea utan dess mål har varit en återförening av halvön (det omvända gäller också). En försiktig dialog mellan länderna inleddes på 1970-talet och i mitten av 1980-talet startades gruppresor med möten mellan familjemedlemmar som inte träffats sedan Koreakriget. Efter det kalla krigets slut runt 1990 följde handel och samtal. 

När Nordkorea släppt kravet på att bara ett återförenat Korea kunde vara med i FN, upptogs båda Korea som medlemmar där 1991. Året efter trädde ett brett samarbetsavtal i kraft. 

I juni 2000 hölls ett historiskt toppmöte i Pyongyang mellan Kim Jong-Il och Sydkoreas president Kim Dae-Jung. De beslöt om ekonomiskt samarbete, återupprättade järnvägsförbindelser och återöppnat förbindelsekontor vid gränsstationen Panmunjom. Vid OS-invigningen i Sydney samma år tågade Nord- och Sydkoreas deltagare in tillsammans. 

Nordkoreas kärnvapenprov 2006 skapade nya spänningar. Ett andra toppmöte mellan Nord- och Sydkorea 2007 ingav hopp om mer islossning, men ledde i praktiken inte långt. Under 2009 trappades krigsretoriken upp och efter den andra provsprängningen sade sig Nord inte längre vara bundet av stilleståndsavtalet från 1953. Ömse­sidiga anklagelser om gränsöverträdelser förekom, liksom eldstrider vid den omstridda gränsen i Gula havet. 

Under 2010 skärptes läget ytterligare. I mars dog 46 sydkoreanska sjömän sedan krigsfartyget Cheonan exploderat och sjunkit nära gränsen i Gula havet. En internationell utredning fann att en nordkoreansk torped sänkt fartyget. Pyongyang nekade till inblandning och bröt alla förbindelser med Seoul. I november bröt en eldstrid ut sedan Nord­korea plötsligt skjutit artillerield mot den sydkoreanska ön Yeonpyeong, också nära gränsen. Fyra sydkoreaner dödades i anfallet som även orsakade materiell förödelse. 

Läget förblev övervägande spänt mellan länderna och försämrades av Nord­koreas raketuppskjutning och kärnvapentester 2012−2013.

Efter Pyongyangs raketuppskjutning i början av 2016 fattade Sydkorea beslutet att stänga den gemensamma industrizonen Kaesong, som länderna drivit tillsammans med visst avbrott sedan 2004 (se Industri).

Trots att konflikten uppfattades som mer fastfrusen än någonsin mot slutet av 2017 skedde en islossning i början av 2018. I januari samma år höll länderna för första gången sedan Kim Jong-Uns tillträde som nordkoreansk ledare, bilaterala samtal på hög nivå. Det officiella skälet till samtalen var att diskutera Nordkoreas deltagande i vinter-OS i Pyeongchang i Sydkorea nästkommande månad. Under OS-invigningen tågade nord- och sydkoreanska tävlingsdeltagare tillsammans och senare träffade Sydkoreas president Moon Jae-In Nordkoreas formella statschef Kim Yong-Nam samt Kim Jong-Uns syster Kim Yo-Jong. I april samma år hölls så ett historiskt möte, i gränsstaden Panmunjom i den demilitariserade zonen, mellan Kim Jong-Un och Sydkoreas president Moon Jae-In. Vid toppmötet kom de båda ledarna överens om att verka för att under 2018 nå fram till ett fredsavtal och till total kärnvapennedrustning på Koreahalvön.

De båda koreanska ledarna träffades därefter vid ytterligare två tillfällen under 2018 och kom överens om konkreta åtgärder för att minska spänningar och sporra gemensamt samarbete. Det handlade bland annat om att ta bort landminor längs den gemensamma gränsen och att minska antalet vaktposteringar. Därtill hölls åter en återförening för familjer som splittrats i samband med Koreakriget och hamnat på var sin sida om gränsen. De fortsatta internationella sanktionerna mot Nordkorea satte dock käppar i hjulet för tätare ekonomiskt samarbete mellan staterna och investeringar i Nordkorea.

När Sydkorea i mars 2022 valde en ny president var klimatet mellan de koreanska staterna åter betydligt bistrare. Den avgående sydkoreanske presidenten Moon tvingades acceptera att han misslyckats med att driva fredsprocessen vidare. Samtidigt ämnade den nye konservative presidenten Yoon Suk-Yeol slå in på en hårdare linje mot Nordkorea. En kort tid efter presidentvalet genomförde Pyongyang sitt första test av en långdistansrobot sedan 2017, en tydlig signal om att Kim Jong-Un inte längre tänkte hålla sig till löftet om att inte provskjuta långdistansrobotar. På sommaren utförde Pyongyang åter flera robotprov i samband med militärövningar mellan Sydkorea och Japan och under hösten trappades provskjutningarna på nytt upp när sydkoreanska och amerikanska övningar med stridsflyg ägde rum. Mönstret har därefter fortsatt.

I början av 2024 meddelade den nordkoreanske ledaren Kim Jong-Un överraskande att målet om återförening med Sydkorea hade slopats och grannstaten hädanefter pekas ut som den främste fienden i den nordkoreanska författningen. Viktiga regeringsorgan som arbetat med frågor som rör samarbete och återförening med Sydkorea, lades ned. Kim kriserade president Yoon för att ha orsakat sammanbrottet genom sitt utvidgade samarbete med USA och Japan (se även Sydkorea: Utrikespolitik och försvar).

Nordkorea befäste säkerheten vid gränsen mot Sydkorea och nya minor placerades ut. Hösten 2024 sprängde regimen vägar och järnvägar som förbinder landet med den sydkoreanska grannen. Nordkorea har också skickat tusentals ballonger över gränsen fyllda med toalettpapper, skräp och befarad avföring i ett svar på regimkritiska flygblad från Sydkorea. 

Stöd från Ryssland och Kina

Trots Pyongyangs nya tester av långdistansrobotar och uppskjutning av en övervakningssatellit har FN:s säkerhetsråd inte kunnat enas vare sig om fördömande uttalanden eller nya sanktioner. Passiviteten i säkerhetsrådet anses i hög grad bero på ökande spänningar i säkerhetsrådet efter Rysslands anfallskrig i Ukraina från februari 2022.

Kim Jong-Un har inte varit sen att dra nytta av den växande klyfta som uppstått mellan USA och stater allierade med väst å den ena sidan och Kina och Ryssland med flera länder på den andra. Pyongyang har visat sitt stöd för Moskvas linje medan Ryssland lovat att fler nordkoreaner ska få arbete i landet trots att det strider mot FN-sanktioner. Enligt amerikanska och sydkoreanska underrättelsekällor har Ryssland även köpt robotar och andra vapen från Nordkorea sedan 2022 i strid med sanktionerna mot landet. Det förekommer även uppgifter om att nordkoreanska soldater strider på Rysslands sida i kriget mot Ukraina.

Våren 2024 använde Ryssland sitt veto i FN:s säkerhetsråd för att hindra en expertpanel från att fortsätta att övervaka Nordkorea-sanktionerna.  Elva länder – däribland Sydkorea, Japan och USA – svarade med att i stället bilda en ny gemensam mekanism för att övervaka de internationella sanktionerna mot Nordkorea (se Kalendarium).

Relationerna till USA

Relationerna med USA hänger särskilt nära ihop med spelet kring kärnprogrammet. Pyongyang vill helst ha direkta förhandlingar med Washington och gick endast motvilligt med på att andra länder i regionen deltog inom ramen för sexpartssamtalen som pågick fram till 2009. Nordkorea räknar USA som huvudfiende och anklagar Sydkorea för att vara dess marionettstat.

Förhållandet kärvade extra mycket efter den dåvarande amerikanska presidenten George W Bushs tal 2002 om ”ondskans axelmakter” – Nordkorea, Iran och Irak. När Barack Obama tillträdde som president 2009 fanns förhoppningar om töväder. Istället provocerade Nordkorea med att provskjuta en långdistansrobot och därpå även ett kärnvapen.

Efter att Donald Trump tillträtt som ny amerikansk president i januari 2017 blev förhållandet mellan de bägge länderna allt mer fientligt i takt med att Nordkorea utökade sina robottester (se Kalendarium). Samma vår, i samband med de årliga militärövningarna mellan Sydkorea och USA, då Nordkoreas ledning traditionellt brukat protestera öppet med hotfulla uttalanden, ökade åter oron på Koreahalvön. Men Trump-ledningen gjorde klart att målet var att Nordkorea på nytt skulle lotsas in i en dialog om kärnvapenprogrammet. För att uppnå detta skulle man använda diplomati och ytterligare sanktioner. Samtidigt hade man från amerikanskt håll också ökat pressen på Kina (se nedan) att aktivt delta i försöken att få Nordkorea på rätt väg.

Efter att Kim Jong-Un i början av 2018 plötsligt inlett ett närmande till Sydkorea kom han under våren även med en invit till president Trump. Denne tackade överraskande ja till att hålla ett toppmöte med Kim Jong-Un. Mötet ägde till slut rum den 12 juni samma år i Singapore. Det var första gången som en amerikansk president träffade Nordkoreas ledare. De båda ledarna diskuterade kärnvapennedrustning och undertecknade ett dokument om att verka för att den koreanska halvön ska bli fri från kärnvapen. USA åtog sig att värna om Nordkoreas säkerhet och skulle även stoppa de återkommande militärövningarna med Sydkorea. Därtill kom man överens om att sträva efter att få till stånd ett formellt fredsavtal efter Koreakriget. Hur det hela skulle gå till var dock högst oklart och det behövdes därför ytterligare möten.

I februari 2019 möttes Trump och Kim Jong-Un vid ett andra toppmöte, den här gången i Vietnams huvudstad Hanoi. Förväntningarna var stora inför mötet, bland de bägge parterna såväl som i omvärlden. Men toppmötet strandade och fick avbrytas i förtid. Länderna skyllde på varandra. USA menade att nordkoreanerna krävt för mycket, enligt president Trump att samtliga sanktioner skulle hävas, mot att kärnvapenanläggningen Yongbyon delvis monterades ned. Från nordkoreanskt håll uppgavs att man endast hade krävt att de sanktioner som införts 2016−2017 skulle tas bort.

Efter det var läget låst mellan parterna. När Joe Biden tillträdde som USA:s president 2021 gjordes försök att återuppliva förhandlingarna med regimen i Pyongyang om kärnvapenprogrammet. Den nya amerikanska ledningen upprepade kravet på ett kärnvapenfritt Nordkorea, ett krav som Kim Jong-Un fortsatt ställde sig avvisande till.

Relationerna till Kina

Sedan det kalla krigets slut har Kina varit Nordkoreas närmaste bundsförvant. Ett vänskapsavtal undertecknades 1961 mellan länderna där Kina lovar att komma till Nordkoreas undsättning vid ett angrepp utifrån. Nästan hela Nordkoreas handel sker idag med Kina, som också är en viktig källa till livsmedel och energi för nordkoreanerna. Men förhållandet är komplicerat och Kinas inflytande tycks mer begränsat än tidigare.

Peking försökte avstyra Nordkoreas provsprängningar av kärnvapen under början av 2000-talet och deltagit i fördömandena av dem. Samtidigt antas Kina vara mer oroat för instabilitet på Koreahalvön, än för kärnvapnen i sig. Peking har stött flera FN-sanktioner mot Nordkorea, men de kinesiska ledarna har inte velat ta till allt för hårda metoder för att undvika att regimen i Pyongyang kollapsar. Inte minst finns det i Kina en stark oro för en flyktinganstormning över den gemensamma gränsen.

Omvärlden har hyst återkommande förhoppningar om att Peking ska kunna få Pyongyang på andra tankar. USA har upprepade gångar kritiserat Kina – Nordkoreas enda allierade och största handelspartner – för att inte göra tillräckligt för att pressa den nordkoreanska regimen. 

Relationerna till Japan

Japan har ställt sig på Sydkoreas och USA:s sida i konflikten på Koreahalvön och Japan har också en militärallians med USA. Det har gjort att Nordkorea uppfattar Japan som en fiende. Relationerna har ytterligare ansträngts av nordkoreanernas svåra erfarenheter under det forna japanska kolonialväldet och en tvist kring Nordkoreas bortförande av japanska medborgare på 1970- och 1980-talen. Pyongyang erkände 2002 att 13 japaner kidnappats, varav fem skickats tillbaka, men enligt Tokyo kan det handla om hundratals japaner som hålls kvar i Nordkorea. 

Försvar

Nordkorea har världens fjärde största krigsmakt och är det mest militariserade landet i förhållande till folkmängden. Militärutgifterna under senare år har beräknats till cirka en fjärdedel av bruttonationalprodukten (BNP). Militären har över en miljon soldater och flera miljoner reservister. Värnplikten kan vara upp till tolv år i armén och upp till tio år i marinen.

Det är okänt hur många kärnvapen som Nordkorea förfogar över: uppskattningar talar om alltifrån 15 till 60. Det kan producera såväl höganrikat uran som plutonium för atombomber. Det sjätte kärnvapenprovet 2017 var en vätebomb och det kraftigaste hittills.

Nordkorea har också med sina robottester visat att det har utvecklat flera olika typer av robotar, från kortdistans, till medel- och långdistansvapen.

Om våra källor