Palestina – Sociala förhållanden

Kriget som bröt ut hösten 2023 mellan Israel och Hamas har lett till en humanitär katastrof i Gazaremsan. Dödstalen är höga och majoriteten av invånarna är nu internflyktingar. En stor del av palestinierna levde redan tidigare under fattigdomsgränsen och läget har förvärrats dramatiskt.  

Sedan Hamas blodiga terrordåd mot Israel den 7 oktober har Israel genomfört dagliga intensiva bombningar och räder mot Gaza vilket lett till nöd i alla avseenden för civilbefolkningen där. Över 43 000 människor har mist livet, de flesta kvinnor och barn, och det råder konstant brist på mat, rent vatten, läkemedel och drivmedel till vårdinrättningar och sanitära anläggningar. Stora delar av bebyggelsen har raserats.

Redan efter åtta veckors krig talade FN:s generalsekreterare António Guterres om en humanitär katastrof av ”episka mått”. Strax efteråt räknade Gazaremsans Hamasstyrda myndigheter till fler än 15 000 dödsoffer, merparten civila. FN (som i huvudsak bedömer dödstal från myndigheter i Gaza som tillförlitliga) uppgav att inget av norra Gazaremsans sjukhus då längre kunde utföra operationer och att de tolv sjukhusen i södra Gazaremsan bara fungerade delvis. Till det kom bland annat smittrisker i det tätt befolkade Gaza och att stora mängder av människor inte längre hade tak över huvudet inför vintern.

Sommaren 2024 uppgav det FN-organ som samordnar humanitär hjälp att 90 procent av Gazas 2,2 miljoner invånare då räknades som internflyktingar. Fler än hälften av byggnaderna i Gazaremsan bedömdes ha skadats eller förstörts. Vid samma tid rapporterade hjälporganisationer som Världslivsmedelsprogrammet (WFP) att bristen på förnödenheter var så stor att det var fråga om svält. Endast sporadiska leveranser av förnödenheter släpptes in. Biståndsarbetare, även personer från andra länder, hade fått sätta livet till under försök att leverera hjälp till Gaza.

Under sommaren rapporterades att sjukdomen polio hade kommit tillbaka i Gaza och en vaccinationskampanj av alla barn inleddes under hösten.

Efter drygt ett år av krig, i november 2024, hade de palestinska dödstalen under fortsatta israeliska bombardemang passerat 43 000, varav två tredjedelar rapporterades vara kvinnor och barn.

Hösten 2024 förbjöd Israel FN:s organisation för de palestinska flyktingarna, Unrwa, att arbeta i Israel vilket innebar ett stopp för organisationens arbete i Gaza, på Västbanken och i Östra Jerusalem där Unrwa sedan 70 år upprätthållit skolgång, hälsovård och annan assistans till palestinier. Utan Unrwa väntas levnadsförhållandena i de palestinska områdena förvärras ytterligare samtidigt som behoven stiger efter mer än ett års krig. Israels bannlysning av Unrwa har väckt ett ramaskri i omvärlden då ingen annan aktör väntas kunna fylla organisationens roll i närtid.

Situationen före kriget

På FN:s index över mänsklig utveckling (HDI) som gjordes 2022, det vill säga före kriget, hade Palestina plats 111 (se lista här). Det är något lägre än grannländer som Jordanien och Egypten och betydligt lägre än Israel, som genom sin kontroll av gränserna runt de palestinska områdena i praktiken avgör hur mycket välstånd som palestinierna har tillgång till. Indexplaceringen räknas ändå som "hög utvecklingsnivå", det näst högsta steget av fyra, men Palestina tillhör det lägre skiktet inom den gruppen och välståndsutvecklingen går raskt åt fel håll, i synnerhet till följd av kriget. 

Situationen särskilt i Gazaremsan hade redan förvärrats i flera år. FN:s utvecklingsprogram (UNDP) tecknade en mörk framtid: andelen fattiga steg, flera hundratusen palestinier hade förlorat sin försörjning samtidigt som lantbruk och företag slagits ut.

Israels mångåriga blockad och återkommande krig mot Gaza (se Modern historia) tillskrevs största delen av ansvaret. Men motsättningar mellan de stora palestinska partierna Hamas och Fatah hade också bidragit till att samhället inte utvecklats.

Internationella organisationer som mäter välstånd framhöll genomgående att andelen fattiga bland palestinierna var stor och på uppgång. Världsbanken beräknade i en rapport redan 2021 att 59 procent av palestinierna i Gaza levde under fattigdomsgränsen (då 5,50 US-dollar per dag), jämfört med 43 procent fem år tidigare. Denna utveckling har accelerat under kriget. Redan en månad in i kriget 2023 gjorde UNDP prognosen att andelen fattiga växt från 27 procent till 32 procent (räknat både i Gazaremsan och på Västbanken). Ett år senare konstataerade UNDP att andelen fattiga mer än fördubblats till 74 procent, vilket motsvarade drygt 4,1 miljoner människor.

Arbetslöshetstalen är också dramatiskt höga. Runt hälften av alla arbetsföra, 45 procent, saknade jobb enligt rapporten från Världsbanken 2021. Sedan dess har läget förvärrats betydligt. Som regel är arbetslösheten mer än dubbelt så stor i Gazaremsan som på Västbanken. I Gaza har Unwra varit en viktig arbetsgivare. Över 40 procent av organisationens totalt cirka 30 000 anställda har jobbat i Gaza varav merparten palestinier. På Västbanken är Palestinska myndigheten den viktigaste arbetsgivaren. En fjärdedel av befolkningen där antas vara direkt beroende av anställningar i offentliga organ.

I en studie som publicerades i vetenskapstidskriften Plos One 2017, en jämförelse mellan 20 länder från Marocko till Afghanistan, var det de palestinska områdena som uppvisade de högsta depressionstalen. Aktivister slog 2020 larm om en självmordsvåg bland unga i Gazaremsan. Såväl det stränga lokala Hamasstyret som Israels och Egyptens stängda gränser mot området angavs som orsaker. I en enkät som gjordes 2020 av den brittiska organisationen Islamic Relief svarade dessutom 80 procent av 2 000 tillfrågade i Gaza att de led av psykisk ohälsa till följd av coronapandemin som minskade deras redan begränsade inkomster.

För att få specialistvård behöver palestinier komma till sjukhus i Israel eller andra länder. Rapporter återkommer särskilt i orostider om att patienter, ibland i ambulans, kan fastna vid israeliska vägspärrar. Men det förekommer också samarbete över gränsen: 2023 utfördes de första njurtransplantationerna i Gazaremsan av vårdpersonal från Israel, medlemmar av organisationen Läkare för mänskliga rättigheter. Israeliska volontärer i organisationen Road to Recovery följer varje år flera tusen palestinska patienter från gränsövergångar till sjukhus i Israel och tillbaka.

Hittills har endast offentliganställda i Palestina haft möjlighet att få pension, föräldraledighet eller arbetsskadeersättning – enligt officiell statistik omkring en fjärdedel av arbetskraften. Men 2017 rapporterade Internationella arbetsorganisationen (ILO) att ett socialförsäkringssystem för privatanställda palestinier – långt över hälften av de sysselsatta – och deras anhöriga stod färdigt, det första i sitt slag. Finansieringen hade lösts med kuwaitisk hjälp.

Utbyggnaden av socialförsäkringssystemet var ett krav som hade framförts vid demonstrationer bland annat i Ramallah. Det ledde till att gamla trygghetslagar ändrades. En av förbättringarna som aviserades: 70 dagars betald föräldraledighet för kvinnor i arbetslivet. Men kvinnor yrkesarbetar i ganska liten grad – bara var femte, enligt den palestinska statistikmyndigheten – och de har i allmänhet lägre lön än män.

I privata frågor som gäller familj, äktenskap och könsidentitet är värderingarna traditionella, med nutida svenska mått mätt stränga. Det gäller både bland kristna och bland muslimer. Det inträffar att sådana konflikter utmynnar i hedersmord.

Samhället är starkt präglat av patriarkala strukturer. Det uttrycks ibland som att män kämpar för nationellt oberoende medan kvinnors strid är dubbel: för palestinskt oberoende och mot manssamhället.

Den första palestinska intifadan (upproret mot Israel 1987–1993) präglades av hög aktivitet i civilsamhället. Sekulära kvinnoorganisationer, främst vänstergrupper, framträdde. Islamiska kvinnoorganisationer använde delvis samma metoder till att mobilisera kvinnor även om de engagerade sig för andra ideal. Efter Osloprocessen råder splittring. Många frivilligorganisationer verkar med bistånd från västländer, men deras legitimitet i det palestinska samhället kan vara begränsad.

Klansystemet har bevarats, liksom i många samhällen där övermakterna har växlat och individuella medborgerliga rättigheter förblivit svaga. En klan, hamulah, omfattar förutom kärnfamiljen den närmaste släkten, på faderns sida. Den ger trygghet och hjälp till försörjning men också förpliktelser. I jordbrukarsamhället innebar det en form av kollektivt ägande: marken kunde fördelas mellan familjer i klanen. Urbanisering har medfört att systemet försvagats.

Det finns inga lagliga hinder för kvinnor att äga fastigheter eller företag, däremot sociala normer. Enligt en studie gjord för EU-parlamentet förväntas kvinnor ofta överlämna ärvd egendom till bröder för att hålla samman ägandet i familjen, vilket medför att kvinnor särskilt på landsbygden inte hävdar den rätt de har enligt islamisk lag (en dotter har rätt till hälften så stort arv som en son). Vid giftermål flyttar bruden vanligen till brudgummens familj.

Ett departement för kvinnofrågor inrättades inom Palestinska myndigheten 2003. En lag som gjorde det möjligt för en våldtäktsman att undkomma straff om han gifte sig med offret avskaffades 2018. I Jordanien hade kvinnoorganisationer kort dessförinnan lyckats få bort en lag med den lydelsen i samband med en översyn av strafflagen. (Sådana lagar finns kvar i ungefär 20 länder i världen, enligt FN.)

Källor till denna text