Sri Lanka – Ekonomisk översikt

Sri Lanka har i grunden bra ekonomiska förutsättningar: en bred bas med inkomster från olika näringar, samt en ganska god folkhälsa och relativt hög utbildningsnivå bland invånarna. Ändå är landet djupt skuldsatt och biståndsberoende. Var fjärde lankes lever i fattigdom. Det långa inbördeskriget 1983–2009 och misshushållning är ett par av förklaringarna.

Sri Lanka är ett lägre medelinkomstland enligt Världsbankens klassificering av världens länder i fyra olika inkomstkategorier. Det är den näst lägsta av fyra inkomstnivåer (se alla länder här).

Sri Lankas regeringar har sedan 1980-talet drivit en liberal ekonomisk politik med avregleringar och privatiseringar (se Modern historia). De traditionellt dominerande partierna, högerinriktade UNP och vänsterorienterade SLFP, har haft ungefär samma marknadsekonomiska program, även om SLFP har förespråkat en större roll för staten i ekonomin än UNP.

Tyngdpunkten i ekonomin har förskjutits från jordbruk till service och industri. Under 1970-talet svarade te, kokos och gummi för 90 procent av exportinkomsterna. Därefter sjönk dessa varors andel av exporten. I stället har tillverkningsindustrin, främst textilindustrin, fått ökad betydelse för exporten. Kläder och textilier är numera de enskilt största exportprodukterna.

Turism och remitteringar

Tillverkningsindustrins andel av BNP har inte ökat i samma utsträckning. I stället har byggbranschen och tjänstesektorn vuxit, i synnerhet turism och finansiella tjänster. Tjänstesektorn innefattar också en stor statlig förvaltning och relativt väl utbyggd social service. Turismen fick ett uppsving efter krigsslutet, men minskade dramatiskt under coronapandemin 2020–2021 och i samband med det politiska och ekonomiska kaos som följde året därefter. Sedan hösten 2022 har en rejäl återhämtning skett inom turistnäringen.

Mellan 1,5 miljoner och 2 miljoner lankeser arbetar utomlands. Många är kvinnor som försörjer sig som hembiträden i bland annat Mellanöstern. Pengarna som de utlandsarbetande skickar hem, så kallade remitteringar, är en av landets största källor till utländsk valuta.

Den informella sektorn är stor, enligt bedömare svarar den för mellan 40 procent och 60 procent av landets BNP. Drygt 85 procent av den informella arbetsstyrkan återfinns inom jordbruket. Övriga arbetar i gruvor, på byggen eller inom gatuhandeln.

Underskott i statskassa och utrikeshandel

Sri Lankas exportintäkter räcker inte för att täcka kostnaderna för importen, och ända sedan 1950-talet lider landet av underskott i handeln med utlandet. Under 1970-talet försökte regeringen komma till rätta med underskottet i handelsbalansen genom att höja tullarna mot omvärlden och bygga upp en inhemsk industri som skulle producera ersättningsvaror för den traditionella importen. Men planerna slog fel och därmed avreglerades handeln och landet satsade på att utveckla industrier för export.

Underskottet i handeln täcks med utlandslån och bistånd, samt av pengar som skickas hem av de lankeser som arbetar utomlands. Landet har en betydande utlandsskuld. Som en följd av skuldbördan har den ekonomiska utvecklingen i hög grad styrts av låneinstitut som Världsbanken och IMF. I utbyte mot lån har instituten bland annat krävt att Sri Lanka genomför privatiseringar och nedskärningar i den offentliga sektorn.

Inbördeskriget innebar svåra påfrestningar på ekonomin då stora resurser gick till militären. Men den ekonomiska kollaps som många krigshärjade länder genomlider inträffade inte i Sri Lanka. Skälet var att kriget i huvudsak utkämpades på en tredjedel av landytan, de östra och norra delarna, där en sjundedel av invånarna bor och som bidrar med en tiondel av BNP. I de krigshärjade tamildominerade områdena stagnerade dock den ekonomiska utvecklingen, eller vände nedåt.

Turismen påverkades negativt i landet som helhet, men andra grundläggande näringar som har sin bas i söder och väst påverkades inte i samma utsträckning. Utgifterna för kriget bidrog till att driva på den ekonomiska tillväxten på nationell nivå, och den förblev stadig under hela perioden.

Skuld- och betalningskris

Återuppbyggnaden efter krigsslutet ökade trycket i tillväxten och lockade utländska investerare till landet. Men redan 2009 hamnade Sri Lanka i en betalningskris till följd av fallande exportintäkter, minskande bidrag från lankeser utomlands och höga oljepriser. Bristen på utländsk valuta blev akut och Sri Lanka tvingades ta ett lån från IMF på 2,6 miljarder dollar – mer än landet tagit emot från IMF under föregående 30 år.

Statens utgifter bantades gradvis samtidigt som regeringen började driva in fler avgifter och skatter. Ändå gick statens finanser inte ihop och än i dag råder stora underskott i statsbudgeten.

2016 tvingades regeringen åter ansöka om lån hos IMF sedan landet hamnat i en ny skuldkris. Rajapaksa-regeringen (2005–2015) hade lånat runt åtta miljarder dollar från Kina och Sirisena-regeringen (2016–2019) hade spenderat mycket pengar i början av sin mandatperiod för att infria vallöften. I mars 2016 fattade Sirisena beslut om en rad skattehöjningar, en planerad sänkning av företagsskatten sköts på framtiden och skatt på kapitalvinst återinfördes. Månaden därpå beviljade IMF ett lån på 1,5 miljarder dollar för att öka den ekonomiska tillväxten och höja skatteintaget.

Terrordåden på påskdagen 2019 ledde till att inkomsterna från turismen krympte med nästan en femtedel under året. På hösten sänkte den nytillträdda presidenten Gotabhaya Rajapaksa en rad skatter i ett försök att få fart på den krisande ekonomin. Bland annat sänktes momsen på vissa varor för att stimulera den privata konsumtionen, och företagsskatter sänktes för att underlätta för industrin. Coronapandemin 2020–2021 fördjupade krisen när viktiga näringar som turism, byggnation, service och tillverkningsindustri lamslogs, och ekonomin krympte 2020. Statsskulden steg ytterligare när regeringen under året tog ett nytt stort lån från Kina.

Inflation och matbrist

Under 2021 uppstod en allvarlig brist på basvaror som mat och bränsle. När bristen på utländsk valuta blev akut i november tvingades Sri Lanka att stänga sitt enda oljeraffinaderi, eftersom landet inte längre hade pengar att köpa råolja för. Det var första gången raffinaderiet stängdes sedan det togs i bruk 1969. Rajapaksa-regeringen tog ett lån av Indien för att kunna köpa olja. Bristen på olja orsakade långa, återkommande strömavbrott och bränslebrist för transportsektorn. Hushållen fick allt svårare att laga mat när fotogenet sinade.

Samtidigt steg inflationen snabbt, främst på grund av ökande mat- och bränslepriser. Varubristen blev allt värre. I januari 2022 lanserade Rajapaksa-regeringen ett ekonomiskt stödpaket på 1,1 miljard dollar för att hjälpa lankeser som inte hade råd att köpa mat. Subventioner utlovades för trädgårdsodlare för att stimulera den inhemska matproduktionen. Hur räddningsinsatserna skulle finansieras framgick inte. I mars lät centralbanken den inhemska valutan rupee falla i värde i ett försök att stävja inflationen.

Matbristen förvärrades av att regeringen under en period förbjöd import av konstgödning i syfte att göra Sri Lanka till världens första land att enbart odla ekologiskt. Följden blev att en tredjedel av åkermarken lades i träda av bönderna. Livsmedelsbutiker ransonerade basvaror som ris, mjölkpulver, socker och linser. I mars 2022 sattes poliser ut kring vissa köer vid bensinmackar och matbutiker sedan fyra människor dödats när bråk uppstått efter att människor köat i timtal.

Även pappersbrist uppstod, vilket ledde till att två större dagstidningar lade ned sina tryckta upplagor och att andra dagstidningar drog ned på sidantalet. Livsviktiga läkemedel höll på att ta slut på statliga sjukhus eftersom dollar saknades för import av medicinerna.

Desperata åtgärder

I april 2022 stoppade Rajapaksa-regeringen alla avbetalningar på utlandsskulden i väntan på att förhandlingar med IMF om ett räddningspaket skulle inledas. Enligt centralbankschefen fanns inga pengar kvar att betala skulderna med. Den lilla kvarvarande reserven av utländsk valuta måste gå till import av mat, drivmedel och mediciner. Merparten av utlandsskulden är lånad från internationella organ som IMF, medan Kina är den största bilaterala långivaren följt av Japan och Indien.

Under våren och sommaren 2022 vidtog Rajapaksa-regeringen alltmer desperata åtgärder för att hindra ett ekonomiskt sammanbrott. Skolor stängdes periodvis och statstjänstemän fick extra lediga dagar, eftersom det inte fanns tillräckligt med drivmedel för att hålla kollektivtrafiken i gång. I juli infördes veckoransonering av drivmedel till privatbilister. Begränsningar gjordes också för hur mycket kontanter man fick ha hemma och hur länge.

I juni 2022 stod Sri Lanka inför en akut humanitär kris, enligt FN, som meddelade att fyra av fem invånare dagligen börjat hoppa över måltider på grund av matbrist. Då var i princip allt bränsle slut och bensinförsäljningen stoppades med undantag för nödvändig samhällsservice som ambulanstjänst.

President Ranil Wickremesinghes samlingsregering som tillträde efter Rajapaksas avgång sommaren 2022 inledde nya förhandlingar med IMF om ett räddningspaket. Bistånd och annat stöd kom från bland annat Japan, Bangladesh, EU och Världsbanken.

Räddningspaket från IMF

Efter närmare ett års överläggningar med IMF och viktiga bilaterala långivare som Kina och Indien beviljades Sri Lanka i mars 2023 ett fyraårigt räddningspaket av IMF på 2,9 miljarder dollar. För att få räddningspaketet införde regeringen bland annat inkomstskatt för löneanställda, samt höjde en rad andra skatter och avskaffade flera subventioner, bland annat på bränsle. Regeringen gjorde också kraftiga prishöjningar på flera områden samt förband sig till att rekonstruera statsägda företag och sälja det nationella flygbolaget.

Sri Lanka såg paketet som en livlina, men ekonomer varnade för att det var alltför litet för att rädda ekonomin. Sri Lankas skulder till Kina uppgick vid tillfället till runt sju miljarder dollar och lånen från Indien uppgick till runt en miljard dollar.

Sri Lanka är nu i färd med att genomföra ett tufft ekonomiskt reformprogram under IMF:s överinseende. Samlingsregeringen (2022–2024) satte stopp för nyanställningar inom statlig sektor och skar ned subventioner. Höjda skatter och stigande energipriser fick studenter och fackförbund att åter demonstrera på gatorna. För att lugna ned situationen höjde samlingsregeringen i mars 2024 minimilönen med 40 procent.

Vid tiden för presidentvalet hösten 2024 var ekonomin stabilare men fortfarande bräcklig. Valutareserven hade vuxit och inflationen hade minskat markant. För invånarna finns numera mer mat och andra förnödenheter att tillgå, och elavbrotten är färre. Samtidigt har fattigdomen ökat fyra år i rad, enligt Världsbanken, som 2023 bedömde att var fjärde lankes lever i fattigdom. Valvinnaren, vänsterpolitikern Anura Kumara Dissanayake, tänker hålla fast vid IMF-avtalet men han vill omförhandla delar av reformprogrammet för att lätta på de ekonomiska bördorna för landets fattiga.

Om våra källor