Armenien – Naturtillgångar, energi och miljö

Armenien har stora fyndigheter av molybden, en extremt värmetålig metall som bland annat används i legeringar. Landet har också betydande reserver av koppar och guld, mineralsalter och kalk, marmor och granit. Det finns också en del kol, men ingen brytning har kommit i gång.

Från att ha varit en ganska obetydlig del av ekonomin har gruvdriften ökat i betydelse efter millennieskiftet, med hjälp av ryska och västeuropeiska bolag.

Huvuddelen av Armeniens elektricitet produceras i en handfull stora anläggningar: värmekraftverk som eldas med importerad gas, vattenkraftverk och det sovjetbyggda kärnkraftverket Metsamor. Hushållstäckningen beskrivs som hög, men många av anläggningarna är av äldre datum och det mesta av produktionen sker med fossila bränslen.

Till 2036 har regeringen ambitionen att öka andelen förnybar energi till 28 procent (från 7 procent 2012). Eftersom det finns gott om mindre, men branta vattendrag, tänker man sig främst vattenkraft från små anläggningar. Hos Internationella energirådet (IEA), som är knutet till OECD, visar statistiken för Armenien över energiproduktion, konsumtion, import och utsläpp och växthusgaser åren 1990–2016 mycket likartade kurvor: branta fall åren närmast efter Sovjetunionens sammanbrott, därefter långsam men stabil ökning.

För sin energiförsörjning är Armenien tills vidare i hög grad beroende av import från andra före detta sovjetrepubliker, främst Ryssland. När oljeleveranser från Azerbajdzjan skars av 1989 (se Modern historia) drabbades Armenien av en svår och långvarig energikris. Ännu tio år senare hade inte miljonstaden Jerevan råd att ha gatorna upplysta nattetid. Armenien importerar olja och gas från Ryssland via ledningar genom Georgien. 

När ryska Gazprom höjde sina priser på naturgas 2006 började Armenien se sig om efter alternativ, och ställde hoppet till Iran. Därifrån har man sedan dess fått en viss del av sin gas. 2022 förlängdes avtal mellan länderna till 2030. Importen från Iran ska öka, men Ryssland förblir den största leverantören, trots att priset har fortsatt att stiga. Avtalet med Iran är en bytesaffär: armenisk el mot iransk naturgas. Armenien exporterar alltså el, även om elen till stor del produceras i kraftverk som drivs med importerat fossilt bränsle.

Det finns två kraftlinjer för elöverföring till Iran. En tredje linje, en högspänningsledning, har försenats, men tros kunna öppnas 2023. 

Trots avtal om en ny oljeledning från Iran har bygget inte färdigställts, delvis av oro för att Armenien ska drabbas av de sanktioner västländer upprätthåller mot Iran på grund av det iranska kärnenergiprogrammet. Ovissheten har också drabbat planer på att med iransk hjälp bygga vattenkraftverk nära den gemensamma gränsen.

Vattenkraft är Armeniens viktigaste egna energikälla – främst från sjön Sevan men också från floder i bergen. 2019 stod vattenkraften för cirka 30 procent av elproduktionen, något större andel än kärnkraften men mindre än elen från gaseldade kraftverk. Under sovjettiden (1920–1991) ledde hårdhänt exploatering av vattenresurserna för elproduktion och konstbevattning till problem med föroreningar och minskat vattenstånd. 

Kärnkraftverket Metsamor byggdes 1976, fyra mil utanför Jerevan och mitt i en vulkanisk förkastningsspricka, och har betecknats som världens farligaste kärnkraftverk. Det stängdes efter jordbävningen 1988, men 1995 återupptogs driften vid en reaktor, efter viss ombyggnad.

Kärnkraftverket producerar drygt 30 procent av Armeniens elektricitet. Både EU och USA har satsat medel på att förbättra säkerheten vid Metsamor. EU gav också bidrag för att utveckla annan elproduktion, mot löfte om att Metsamor skulle stängas, men stängningen har skjutits upp stegvis. Produktionen ska fortsätta åtminstone tills en planerad ny kärnkraftsanläggning på samma plats hunnit tas i drift, vilket tros kunna ske runt 2026.

Armenien har ratificerat FN:s Parisavtal från 2015 om att minska utsläppen av växthusgaser som bidrar till globala klimatförändringar.

Parlamentet har godkänt en lagändring som innebär att plastpåsar förbjuds i armeniska butiker 2022.

Världsnaturfondens avdelning i Armenien driver sedan 2002 ett program för att skydda leoparden. Fram till 1980-talet fanns det gott om leoparder i landet, men de jagades hårt. 2020 beräknade WWF att det fanns tio leoparder kvar. Även brunbjön och det inhemska mufflonfåret finns bland arter som är rödlistade som hotade.

Om våra källor