Azerbajdzjan – Ekonomisk översikt

Från att ha varit fattigt och nergånget har Azerbajdzjan de senaste decennierna utvecklats snabbt genom exploateringen av landets olja och naturgas. Beroendet av oljeexporten har dock gjort ekonomin känslig för svängningar i oljepriset. Det ekonomiska systemet hämmas samtidigt av korruption och brist på insyn.

I Världsbankens klassificering av världens länder räknas Azerbajdzjan liksom sina grannar till gruppen övre medelinkomstländer, se översikt här.

Under sovjettiden utvecklades Azerbajdzjans ekonomi ensidigt. Landet producerade mest råvaror – olja och jordbruksprodukter – för export till andra sovjetrepubliker. De första åren efter självständigheten präglades av stora svårigheter: politisk instabilitet, störningar i den tidigare inomsovjetiska handeln, ålderdomlig utrustning och brist på kunnande och kapital. Därtill kom kostnader för det första Karabach-kriget (se Modern historia) och de flyktingströmmar som kriget orsakade. Produktionen rasade inom både jordbruk och industri, och levnadsstandarden sjönk. BNP halverades under 1990-talets första hälft. Omställningen från planekonomi till marknadsekonomi gick trögt.

Vapenstillestånd 1994 efter första Karabach-kriget och ökad politisk stabilitet under Heidar Aliyevs tid som president skapade bättre förutsättningar. Ett stabiliserings- och reformprogram inleddes 1995 i samarbete med Internationella valutafonden (IMF) och fick gynnsamma effekter. 1996 började BNP åter sakta att stiga och den tidigare skyhöga inflationen sjönk.

De första åren efter millennieskiftet växte ekonomin med uppåt 10 procent per år. En topp nåddes 2006 då tillväxten var drygt 34 procent, men sedan sjönk den tillbaka till tidigare nivåer. Efter ett par krisår 2014–2015 till följd av sjunkande oljepris uppvisade Azerbajdzjans ekonomi tillväxt igen, om än på blygsam nivå. Inflationen föll igen efter krisåren. Prognoser för 2020 landade på drygt 2 procents ökning, men sedan kom den globala coronakrisen som gjorde världsekonomin osäker och minskade efterfrågan på olja. För Azerbajdzjan blev följden fyra minuskvartal i rak följd, men under andra kvartalet 2021 vände talen uppåt igen. Tillväxten väntades inte nå samma nivå som före pandemin redan under 2021, men stigande priser på naturgas hjälpte nationalräkenskaperna uppåt.

Så kom Rysslands invasion i Ukraina 2022. EU-länderna, som hade gjort sig beroende av energiimport från Ryssland, införde sanktioner och såg sig om efter nya samarbetspartner. Azerbajdzjan är ett av flera länder med odemokratiska regimer som på det sättet fått en vidgad öppning för att exportera energi till Europa.

Italien importerar mycket azerisk olja och tar ensamt emot en fjärdedel av Azerbajdzjans export. Vid sidan av Italien är Tyskland, Frankrike och Israel viktiga exportmarknader.

Tillväxten har varit starkt koncentrerad till olje- och gasindustrin och till näringar som samverkar med energibranschen, som byggbranschen och kommunikationssektorn. Det har genererat nya jobb för ekonomin i stort, men mindre än en procent av landets arbetskraft är verksam direkt i olje- och gasutvinning.  Delar av ekonomin som inte är oljerelaterade har därtill utvecklats i lägre takt.

I många år har hundratusentals azerbajdzjaner jobbat utomlands, främst i Ryssland och Armenien. På senare år har dock den azeriska oljeekonomin i sin tur dragit till sig ett växande antal migrantarbetare från grannländerna.

Underskottet i statsbudgeten har varit relativt lågt sedan slutet av 1990-talet, tack vare oljeinkomsterna. Även utlandsskulden har hållits nere.

Andra faktorer i ekonomin ses som mindre positiva. Ett stort problem är det starka beroendet av inkomsterna från oljan som har gjort ekonomin känslig för variationer i världsmarknadspriset. Energin svarar för omkring 90 procent av landets export och tre fjärdedelar av statsinkomsterna. När oljepriset föll kraftigt från sommaren 2014 skrev centralbanken ned värdet på manaten gentemot dollarn för att motverka effekterna. Syftet var att stärka landets konkurrenskraft. När även andra länder devalverade sina valutor släppte centralbanken manatens värde fritt 2015. Valutan trappade då en tredjedel av sitt värde med påföljd att priserna steg, vilket utlöste landsomfattande protester.

2017 gav president İlham Aliyev order om omfattande privatiseringar för att gjuta nytt liv i den inbromsade ekonomin. Efter presidentvalet 2018 byttes en del ministrar på nyckelposter ut. Även 2019 petades personer i Aliyevs närmaste krets i samband med att presidenten öppet beskrev regeringen som bromsklossar i reformarbetet.

Regeringen har lovat att bygga ut andra delar av ekonomin, men det är framför allt avläggare till oljebranschen, som tillverkning av plaster, som har fortsatt utvecklats.

Förutom olja och gas exporteras bland annat råsocker, frukt och metaller.

Viktiga importvaror är metaller, fordon, maskiner, elektronik och livsmedel. Importen kommer främst från Turkiet, Ryssland och Tyskland. De utländska oljebolag som verkar i landet måste importera varor som behövs för utbyggnaden av oljesektorn, exempelvis byggmaterial till ledningar och även olika tjänster. Ventiler och kranar för olje- och gasledningar är därför en av de viktigaste importprodukterna.

Exporten av gas går framför allt till Turkiet men även till Georgien. Exportavtalen gör att Azerbajdzjan periodvis kan få brist på gas för den inhemska konsumtionen och därför måste överväga viss import från Ryssland, Iran eller Turkmenistan.

På senare år har Azerbajdzjan seglat upp som ett av de länder som kan få framtidsinkomster genom utbyggda transportleder för varor mellan Kina och Europa. De flesta planer på transittrafik av den arten är knutna till Kinas "nya sidenvägar". När transporter går via Centralasien och Kaspiska havet kan ryskt område undvikas. Eftersom värdefulla eller känsliga varor, till exempel elektronik, kan ta skada av transporter till havs är de ekonomiska motiven bakom transittrafiken starka. En satsning på järnväg mot Georgien och Turkiet (delvis nybyggd, delvis moderniserad äldre bana) har till stor del finansierats av den statliga azeriska oljefonden.

Konflikten med Armenien om enklaven Nagorno-Karabach har skapat hinder för trafik och samfärdsel västerut. Det går järnväg mellan Baku och Moskva samt mellan Baku, Georgiens huvudstad Tbilisi och Kars i nordöstra Turkiet. Järnvägen från Baku genom Armenien till Nachitjevan har däremot varit avstängd sedan kriget i början av 1990-talet.

Baku med Kaspiska havets bästa naturliga hamn har urgamla traditioner som hamnstad, men har inte kunnat bli någon stor internationell hamn eftersom Kaspiska havet saknar förbindelse med andra hav.

Ett annat problem är avsaknaden av strukturella och administrativa reformer, bland annat av skattesystemet. Privatiseringen av stora statliga företag har gått trögt, trots att utförsäljningen av små och medelstora företag i det närmaste var genomförd vid millennieskiftet.

Bristen på demokrati och insyn i myndigheternas förehavanden gör det svårt att bedöma effekterna av olika åtgärder. Korruption är ett gammalt problem som genomsyrar hela samhället. I spåren av de ekonomiska omställningarna har brottsligheten ökat liksom arbetslösheten.

Det är osäkert hur länge Azerbajdzjans oljetillgångar kommer att räcka. 1999 bildade regeringen en oljefond, med stöd av IMF och Världsbanken. Syftet med fonden är att skydda den inhemska valutan genom att hålla intäkter från oljeexporten i utländsk valuta utanför den inhemska ekonomin. Samtidigt ska fonden fungera som en framtida buffert och användas för investeringar inom infrastruktur och sociala områden.

Antalet utländska turister har ökat flera år i rad, enligt statlig statistik. 2018 tog landet emot drygt 2,8 miljoner besökare från andra länder. De flesta utländska turister kommer från Ryssland, Turkiet och Georgien. De som ökar mest är resenärerna från stater vid Persiska viken, inte minst Saudiarabien. Under coronapandemin sjönk antalet turister kraftigt men var 2024 nästan uppe i samma nivåer som före pandemin.

Om våra källor