Georgien – Modern historia

I mars 1991 röstade georgierna med stor majoritet för full självständighet och i april utropades Georgien som självständig stat. När Sovjetunionen upplöstes samma år och Oberoende staters samvälde (OSS) bildades avstod Georgien från att delta. 2008 utbröt ett kort krig mellan Georgien och Ryssland, som ledde till att Georgien miste kontrollen över flera landsändar.

Parlamentets ordförande, Zviad Gamsachurdia, valdes 1991 till president med över 86 procent av rösterna. Men när gammalkommunister i Moskva genomförde ett kuppförsök mot Sovjetunionens president Michail Gorbatjov underlät Gamsachurdia att ta avstånd från kuppen. Kritiken växte och hans ställning försvagades.

I Tbilisi utbröt väpnad konflikt mellan å ena sidan presidentens anhängare, som kallades zviadister, å andra sidan Kitovanis nationalgarde och den halvmilitära styrkan Mchedrioni (Ryttarna). I strider runt presidentpalatset tros över 100 människor ha dödats. I januari 1992 flydde Gamsachurdia. En del av zviadisterna tog sig till den västliga provinsen Megrelien (Samegrelo). Därifrån bedrev de väpnat motstånd mot den nya regimen, som leddes av Kitovani och Mchedrionis ledare Djaba Ioseliani. Förre sovjetiske utrikesministern Eduard Sjevardnadze kallades hem från Moskva för att leda en civil övergångsregering.

1992 hölls val, men inget inget parti fick majoritet. Sjevardnadze blev talman i parlamentet, i praktiken statschef. Valet bojkottades i Abchazien, Sydossetien och Megrelien.

Självständigheten medförde ekonomiskt sammanbrott för Georgien när den subventionerade byteshandel som rått inom Sovjetunionen försvann och länderna skulle börja betala varandra med konvertibel valuta och till världsmarknadspriser. Kostnaderna för energiimport sköt i höjden samtidigt som georgiska varor var svåra att sälja utomlands. Produktionen rasade. Statens oförmåga att driva in skatt resulterade dessutom i stora budgetunderskott. Löner och pensioner frös inne. Läget förvärrades av politiska oroligheter och inbördeskrig. Ingen annan före detta kommuniststat drabbades av lika kraftigt ekonomiskt ras som Georgien.

Separatism och inbördeskrig

En konflikt med Sydossetien hade inletts 1989, då sydossetiska ledare som reaktion på nationalistiska stämningar bland georgierna krävde självstyre och anslutning till Nordossetien i Ryssland. Det ledde till sammanstötningar mellan osseter och georgier bosatta i Sydossetien, och 1990 utfärdade osseterna en deklaration om självständighet. Gamsachurdias regim svarade med att upphäva Sydossetiens autonoma ställning, och inbördeskrig utbröt.

Efter Sjevardnadzes makttillträde 1992 lyckades centralregeringen sluta avtal med sydosseterna om eldupphör. Då hade omkring 1 500 människor dödats och tusentals drivits på flykt. En gemensam rysk, georgisk och sydossetisk fredsbevarande styrka bildades.

Kort därefter blossade en liknande konflikt upp i Abchazien. I juli 1992 utfärdade abchazierna en självständighetsdeklaration. Sjevardnadze skickade in nationalgardet som intog huvudorten Suchumi och drev bort upprorets ledare. 1993 gick abchazierna till motoffensiv. Georgiska trupper drevs ut och närmare 250 000 georgier tvingades på flykt. Tusentals blev strandsatta i bergen, där många dog av svält och köld. Georgien anklagade grupper inom ryska armén för att ha hjälpt abchazierna för att försvaga georgiska staten. Det skapade spänningar i kontakten med Ryssland.

1994 enades parterna om vapenvila som skulle övervakas av FN. Dessutom placerades 3 000 soldater, flertalet ryssar, i en fredsbevarande trupp vid gränsen mellan Abchazien och övriga landet.

Sjevardnadze räddas av Ryssland

Gamsachurdia tog tillfället i akt att försöka återta makten. I takt med att zviadister avancerade mot Tbilisi blev Sjevardnadze trängd. Som ett sista försök att ”rädda landet” såg han sig tvungen att acceptera att Georgien anslöts till Oberoende staters samvälde (OSS). Med hjälp av ryska soldater kunde regeringsstyrkor återta områden som zviadister intagit. Som motprestation tvingades Sjevardnadze acceptera fyra ryska militärbaser i Georgien. I slutet av 1993 hade en stor del av zviadisterna fördrivits från landet. Några månader senare rapporterades att Gamsachurdia begått självmord.

Efter nederlaget i Abchazien befann sig Georgien i djup kris. Till instabiliteten bidrog kriminalitet och halvmilitära styrkor som regeringen inte hade kontroll över. Organiserad brottslighet fick inflytande över bensinhandel och privatisering av statlig egendom. I statsförvaltningen var korruptionen omfattande och klaner stred inbördes.

Våldet kulminerade då en ny grundlag skulle antas 1995. Sjevardnadze undkom en bilbomb med lindriga skador. Säkerhetsministern Igor Giorgadze anklagades tillsammans med Mchedrionis ledare Ioseliani för attentatet. Ministern med anhängare lyckades fly till Ryssland, men Ioseliani fängslades.

I november 1995 hölls parlaments- och presidentval. Störst blev Sjevardnadzes mittenparti Medborgarunionen. I presidentvalet segrade Sjevardnadze. Hans främste utmanare var förre kommunistledaren Djumber Patiasjvili.

Parlamentsvalet 1999 föregicks av en aggressiv valrörelse och anklagelser om fusk. Endast tre partier tog sig över sjuprocentsspärren. Den främsta oppositionen mot regeringspartiet hade därmed undanröjts. Presidentvalet 2000 stod mellan samma män som fem år tidigare. Sjevardnadze vann med 80 procent av rösterna mot 17 procent för förre kommunistledaren Patiasjvili.

Rosornas revolution

Sjevardnadzes popularitet minskade i takt med att ekonomin försämrades och levnadsstandarden sjönk. Hans regering anklagades för vanstyre och korruption. Tioårsdagen av självständigheten den 26 maj 2001 utlöste en stökig tid. Zviadister slogs med polis på gatorna och soldater som inte fått ut sina löner gjorde myteri.

I november 2001 avskedade Sjevardnadze regeringen. Ny talman i parlamentet blev den unga advokaten Nino Burdjanadze. Hon räknades till reformvännerna i Medborgarunionen. Sjevardnadzes tidigare skyddsling Zurab Zjvania och en annan reformvän i regeringspartiet, Micheil Saakasjvili, bildade senare under hösten Nationella rörelsen, som snart utvecklades till oppositionsparti.

Parlamentsvalet 2003 genomfördes under kaotiska former. Officiellt tillkännagavs att det Sjevardnadze-trogna partiet Nya Georgien vunnit. Det utlöste häftiga protester. Saakasjvili förklarade att han och hans partikamrater inte tänkte sätta sig i det nya parlamentet, eftersom Sjevardnadze och hans medarbetare hade "stulit" segern. Efter protestmöten i Tbilisi stormade demonstranter parlamentet och tvingade Sjevardnadze att fly. Varken polis eller militär ingrep.

Sjevardnadze meddelade att han avgick för att undvika blodsutgjutelse. "Rosornas revolution" hade segrat. Det gamla parlamentets talman Nino Burdjanadze inträdde i enlighet med författningen som tillförordnad president i väntan på nytt presidentval. I november ogiltigförklarade högsta domstolen valet till 150 av de 235 platserna i parlamentet. Det gamla parlamentet fick tills vidare sitta kvar. Saakasjvili, Zjvania och Burdjanadze tog över ledningen i väntan på nyval.

2004 valdes Saakasjvili till president med 96 procent av rösterna. Parlamentsvalet samma år blev ännu en storseger för honom och Nationella rörelsen. Det enda oppositionsparti som klarade sjuprocentsspärren var Högeroppositionen.

Ny politikergeneration

Med Saakasjvilis valseger tog en ny generation över, utan rötter i sovjetsystemet. Landet var politiskt splittrat och ekonomiskt nedgånget. Men ekonomin växte, bland annat tack vare en oljeledning som öppnades 2005 från Azerbajdzjan till Turkiet via Georgien. Skatteinkomster ökade, pensioner och löner kunde betalas ut, och utbildnings- och socialreformer genomfördes.

Samtidigt växte klyftan mellan fattiga och nyrika. Regeringen fick kritik för mediestyrning, korruption och polisbrutalitet. När en av Saakasjvilis motståndare greps 2007 samlades människor utanför parlamentet och krävde presidentens avgång. Polisen slog ned protesterna, regeringen utlyste undantagstillstånd och regeringskritiska TV-kanaler stängdes.

Som eftergift utlyste Saakasjvili val till presidentposten. I valet 2008 vann han med drygt hälften av rösterna. Oppositionen anklagade regeringen för fusk. I en rådgivande folkomröstning samtidigt röstade 77 procent för att Georgien skulle bli medlem i Nato.

I parlamentsvalet samma år vann Saakasjvilis Nationella rörelsen med nästan 60 procent av rösterna mot 18 procent för Förenade oppositionen. Oppositionen manade till bojkott mot parlamentet.

Saakasjvili hade ställt den autonoma provinsen Adzjarien under sitt presidentstyre, men han hade inte lyckats återta utbrytarprovinserna Sydossetien och Abchazien som han lovat. Där förekom våld mellan separatister och georgisk militär och enligt Georgien stödde Rysslands fredsbevarande trupper separatisterna. Moskva delade även ut ryska pass till provinsernas invånare. I mars 2008, strax efter det att Kosovo utropat självständighet från Serbien, förnyade Sydossetien och Abchazien sina krav på att bli erkända som självständiga stater, och Moskva stärkte sina band till utbrytarna.

Krig mot Ryssland

Tonläget trappades upp mellan Moskva och Tbilisi. Eldgivning förekom längs gränsen mellan Sydossetien och Georgien, och i början av augusti utbröt krig sedan Georgien angripit Sydossetiens huvudort Tschinvali. Ryska styrkor drev tillbaka georgierna, och strider utbröt även i Abchazien där georgisk militär drevs ut. Ryskt flyg och ryska styrkor gick till angrepp även inne i Georgien. Efter fem dagars strider avslutades kriget, och parterna enades om en fredsplan som EU medlat fram. Hundratals människor hade mist livet eller skadats.

Enligt människorättsorganisationer var båda sidor skyldiga till urskillningslöst våld mot civila. Moskva erkände utbrytarstaternas självständighet, och Georgien stod som förlorare. I Tbilisi gavs Saakasjvili skulden. Demonstranter krävde nyval till parlamentet och presidentposten. Saakasjvili svarade med att avskeda militärledningen, utrikesministern och försvarsministern. Den ombildade regeringen ställdes inför en svår uppgift i följderna av global finanskris och krig, med tiotusentals flyktingar och svåra materiella förluster.

Våren 2009 hölls jättedemonstrationer i Tbilisi med krav på Saakasjvilis avgång. Regimen hävdade att det förekom mordplaner mot presidenten och ställde in firandet av självständighetsdagen. I september kom EU:s rapport om kriget mellan Georgien och Ryssland 2008. Enligt granskningskommissionen var det Georgien som startade kriget genom att anfalla Sydossetien efter lång tid av provokationer från Ryssland. Alla parter anklagades för övergrepp, och Sydossetiens och Abchaziens utträde ur Georgien fördömdes. Rapporten var en motgång för Saakasjvili, men den kunde inte utnyttjas av oppositionen som framstod som splittrad och kraftlös.

En flera dagar lång regeringsfientlig demonstration i maj 2011 krävde två liv när polisen sköt in i folkmassorna med gummimantlade kulor.

Ny opposition

Landets rikaste man Bidzina Ivanisjvili bildade i december 2011 en politisk rörelse som snart fick namnet Georgisk dröm – Demokratiska Georgien. Hans parti ingick en allians med liberala och konservativa partier för att utmana Saakasjvili.

Ivanisjvili fråntogs sitt medborgarskap sedan myndigheterna, som börjat utsätta honom för granskning, funnit att han också var medborgare i Frankrike och Ryssland. Både han och hans företag dömdes till miljardbelopp i böter anklagade för brott mot reglerna för partifinansiering. Bankkonton tillhörande samarbetspartier frystes.

Europarådet kritiserade regeringen för att sabotera oppositionens möjligheter att kampanja inför parlamentsvalet 2012. Valrörelsen utvecklades till ett ordkrig mellan lägren kring president Saakasjvili och miljardären Ivanisjvili med hjälp av utländska lobbyister. Kampanjerna riktades nästan lika mycket mot omvärlden, särskilt USA och EU, som till väljarna.

När det visade sig att oppositionen segrat erkände Saakasjvili att hans parti förlorat. Ett ordnat och fredligt maktskifte följde. Ivanisjvili blev premiärminister, men lät sig efter något år efterträdas av en ung affärskollega, Irakli Garibasjvili.

Eftersom Saakasjvili satt kvar på sin post uppstod en udda situation med president och regering från olika politiska läger. De kom snabbt på kollisionskurs. Den första tiden efter regeringsskiftet präglades av att företrädare för den gamla regeringen greps och blev föremål för brottsutredningar. USA, EU och Nato uttryckte oro för att de nya makthavarna skulle försöka hämnas gamla oförrätter och vädjade till båda sidor att behärska sig.

Sedan Saakasjvili och Ivanisjvili lyckats etablera visst samarbete röstade parlamentet 2013 enhälligt igenom en författningsändring som begränsade presidentämbetets befogenheter. Statschefen skulle hädanefter inte kunna upplösa parlamentet och avskeda regeringen.

I presidentvalet 2013 segrade Giorgi Margvelasjvili, medarbetare till Ivanisjvili, redan i första valomgången. Därmed fullbordades ett maktskifte som gav Georgisk dröm både presidentpost och regeringsinnehav. Det fanns oro för att den nya regeringen åter skulle närma landet till Ryssland, men Georgien tog ett avgörande steg mot tätare samarbete med EU genom att 2014 skriva under ett associationsavtal med Europeiska unionen.

Saakasjvili lämnade landet. Hans politiska rörelse tynade, men därefter har i stället Ivansjvilis parti fått ta emot kritik för sitt sätt att hantera statsapparaten och beslutsfattandet.

Om våra källor