Kuba – Ekonomisk översikt

Kubas ekonomi är till största delen statsstyrd även om privata krafter har fått större spelrum under den reformpolitik som bedrivits sedan 2010. Landets traditionella beroende av sockerproduktion har minskat drastiskt. I stället har turism och mineralexport blivit viktiga inkomstkällor. Men ekonomin befinner sig i sin värsta kris sedan början av 1990-talet.

Staten äger en majoritet av alla företag i Kuba och drar upp riktlinjerna för den ekonomiska aktiviteten genom detaljerade framtidsplaner. Staten avgör vad som ska tillverkas, vilka tjänster som ska levereras och av vem. Kuba klassificeras som ett övre medelinkomstland av Världsbanken, liksom över hälften av övriga länder i Latinamerika och Karibien (se alla länder här).

Ett ekonomiskt reformarbete som inleddes 2010 innebar att vissa privata initiativ tilläts och 2021 slopades merparten av de hinder som fanns mot privat företagande (se vidare nedan). En orsak var att coronapandemin som bröt ut 2020 slog hårt mot den redan haltande ekonomin. Turismen upphörde nästan helt – den sektor som merparten av egenföretagarna fanns i och som utgjorde en viktig källa till utländsk valuta. Ekonomin beräknas ha krympt med 11 procent 2020.

Krisen fick som följd att en snabb devalvering av den kubanska peson genomfördes, ett udda system med två valutor togs bort när den ”konvertibla ” peson slopades (se nedan) och subventioner på en rad basvaror togs bort. Det bidrog i sin tur till att inflationen sköt fart.

Åtgärderna var en fortsättning på de reformer som inleddes 2010, då kubaner fick rätt att arbeta som egenföretagare – även om det gällde endast 127 kategorier som definierats av staten. I början av 2021 slopades den listan och i stället presenterades en lista med 124 jobb som inte tillåts i den privata sektorn – däribland hälsovård, utbildning och medier. Däremot blev det nu fritt fram för eget företagande i över 2 000 andra näringsgrenar.

Åtstramningar

Men svårigheterna fortsatte och i slutet av 2023 tillstod regeringen att ekonomin sannolikt krympt under året, med upp till 2 procent. Den officiella inflationen låg på 30 procent och turismen hade bara återhämtat sig till motsvarande två tredjedelar av den nivå som rådde före pandemin. Budgetunderskottet hade vuxit till 15 procent av BNP och det rådde brist på mat, elektricitet, bränsle och läkemedel. Allt fler kubaner är fattiga och regeringen tvingades 2024 för första gången begära hjälp från FN med livsmedelsbistånd (se Sociala förhållanden).

Ett tydligt tecken på den djupa krisen var också det kraftiga uppsvinget i utvandringen – över en halv miljon kubaner lämnade hemlandet 2022 och 2023 (se Befolkning och språk).

I december 2023 såg sig regeringen tvungen att lägga fram ett omfattande nedskärningspaket. Från början av 2024 ökar priset på bränsle, elektricitet, vatten och busstransporter och skattelättnader för privata företag minskar. Den ransonering av grundläggande basvaror som funnits i årtionden läggs om, så att flertalet individer väntas få betala mer medan ett starkare skydd ska införas för de fattigaste.

Kritiker hävdar att regeringen nu ägnar sig åt samma sorts ”nyliberala” ekonomiska politik som högerregeringar i Latinamerika länge gjort, vilket ilsket förnekats. Enligt president Miguel Díaz-Canel innebär åtstramningspaketet ”mer revolution och mer socialism”.

Nickelexport

Nickel är en av Kubas viktigaste exportvaror och har ibland stått för över hälften av exportinkomsterna. Beroendet av nickel gör ekonomin sårbar för yttre faktorer såsom nickelpriserna på världsmarknaden. Ekonomin hämmas också av ineffektiva företag, ett undermåligt transportsystem, begränsad tillgång till utländsk valuta och det faktum att landet genom USA:s blockad (se Utrikespolitik och försvar) är utestängt från viktiga marknader.

Kubas import är långt större än landets export. Därmed råder stora underskott i både handelsbalansen (handeln med varor) och bytesbalansen (handeln med varor och tjänster). Att Kuba kan betala importöverskottet beror på att landet får in utländsk valuta genom turismen, genom lån och bistånd samt de bidrag som exilkubaner skickar till sina släktingar på Kuba.

Kuba har haft en betydande utlandsskuld men den exakta nivån har varit svår att fastställa då uppgifterna varierat kraftigt mellan olika källor. Under åren 2013–2015 omförhandlade Kuba sina skulder till bland andra Ryssland och andra länder i Europa samt till Mexiko. Stora summor efterskänktes, i Rysslands fall 90 procent av 32 miljarder dollar. Efter omförhandlingarna har dörrar öppnats för Kuba att få nya lån.

Dubbla valutor

Ett särskilt fenomen i Kubas ekonomi var systemet med två valutor, den vanliga peson, som användes i transaktioner mellan kubaner, och turistvalutan kallad konvertibel peso (eller CUC med en engelsk förkortning). Enligt den officiella växelkursen skulle båda valutorna vara värda en amerikansk dollar men i verkligheten gick det många vanliga peso på en konvertibel. De flesta kubaner fick sin lön i kubanska peso medan många varor såldes för konvertibla peso, vilket gjorde dem oerhört dyra för gemene man. Det skapade klyftor mellan dem som jobbade i turistsektorn och hade tillgång till konvertibala peso i form av dricks och dem som inte har det.

Reformpolitik

Efter den globala finanskrisen från hösten 2008 som också drabbade Kuba genomfördes ett antal reformer i syfte att stimulera ekonomin. Bönderna tilldelades mark och fick större frihet att bestämma över sin produktion. 2010 blev det tillåtet för privatpersoner att starta mindre privata företag. Vanliga kubaner fick också rätt att ta banklån och ett skattesystem med skatt på vinster för privata företag och privatanställda infördes. Samtidigt började staten skära ned sina utgifter genom att friställa statligt anställda och dra in på vissa förmåner.

Regeringen försökte vidare rensa upp i regelverket för utländska företag. Redan på 1990-talet bjöd Kuba in utländska företag och ett antal samriskföretag startades men den omfattande byråkratin gjorde att verksamheten aldrig fick någon riktig skjuts.

Reformpolitiken gav inte den utdelning som regeringen hade hoppats på. Den mark som bönderna fick överta låg ofta i träda och var svår att bruka. Bland småföretagarna saknades den erfarenhet och de färdigheter som krävdes för att verksamheten skulle gå ihop och expandera. Andra problem var brist på kapital för investeringar samt det faktum att Kuba saknar en grossistmarknad. Företagarna får själva skaffa det de behöver i vanliga affärer vilket har lett till varubrist och missnöje bland vanliga konsumenter.

Inte heller intresset från utländska investerare har motsvarat förväntningarna. Utländska företag har främst riktat in sig på turism, olje- och gruvindustrin, men alla regler som omger en etablering hämmar investeringsviljan. Investeringar måste ske i partnerskap med kubanska statsföretag och alla anställda måste rekryteras genom kubanska staten.

Det nya skattesystemet blev också en besvikelse. Myndigheterna lyckades inte driva in skatter i den omfattning som de hade räknat med. Ett skäl var att skatterna var så höga. Systemet hade konstruerats för att motverka uppbyggnad av förmögenheter. Redan de grundläggande skatterna var höga och ökade med antalet anställda, vilket uppmuntrade till skattesmitning.

Regeringen knyter stora förhoppningar till den frihandelszon som upprättats i anslutning till den nya djuphavshamnen i Mariel utanför Havanna, men etableringen i zonen har gått trögt.

Ojämn tillväxt

BNP växte varje år från mitten av 1990-talet, men 2016 vände trenden. Drastiskt minskade oljeleveranser från Venezuela i kombination med fallande priser på nickel och socker ledde till att BNP krympte.

För att motverka tillbakagången lanserade regeringen ett nytt åtstramningsprogram med budgetnedskärningar, energiransonering och strypt import. 2017 vände tillväxten uppåt igen. Samtidigt ledde regeringens oro över reformpolitikens negativa följder, såsom ökade inkomstklyftor, till att utvecklingen i den privata sektorn bromsades (se Modern historia).

Vid ungefär samma tid antog regeringen ekonomiska riktlinjer för de kommande 15 åren. Enligt dessa ska marknadskrafter få ökat spelrum och antalet icke-statliga företag öka medan staten ska minska sin direkta kontroll över ekonomiska aktiviteter. Staten ska dock behålla det övergripande ansvaret för all ekonomisk verksamhet.

Pandemin som spreds över världen under 2020 blev förödande för Kubas ekonomi. Landet stängde sina gränser och de viktiga turistinkomsterna uteblev samtidigt som USA under president Trumps sista år vid makten genomförde en rad restriktioner i utbytet med Kuba vilka också drabbade ekonomin. 

Missnöjet jäste bland kubanerna och i februari 2021 genomfördes en ny reform då regeringen meddelade att privat företagsamhet i form av egenföretag nu skulle tillåtas i mer än 2 000 näringsgrenar (se ovan).

Sommaren 2021 vidgades ramarna för privat verksamhet lite till då regeringen legaliserade små och medelstora företag, även privata. Tidigare var de privata initiativen begränsade till enmansföretag. 

Men trots åtgärderna har ekonomin fortsatt att hacka och den befann sig i början av 2024 i den värsta krisen sedan Sovjetunionens fall.

Om våra källor