Mexiko – Inrikespolitik och författning

Förbundsstaten Mexiko är en republik med presidentstyre. På pappret har delstaterna långtgående självstyre men i praktiken är makten i hög grad centraliserad. Andrés Manuel López Obrador och hans vänsterparti Morena kom till makten 2018 och han efterträddes den 1 oktober 2024 av partikamraten Claudia Sheinbaum. Kritiker har pekat på auktoritära och populistiska tendenser hos López Obrador men han var populär och Sheinbaum har lovat att fortsätta med hans politik.

Den tidigare klimatforskaren Claudia Sheinbaum var borgmästare i Mexico City men avgick i juni 2023 för att kunna kandidera till presidentposten. Hon vann valet med nästan 60 procent av rösterna, drygt 30 procentenheter mer än den huvudsakliga utmanaren Xóchitl Gálvez som var kandidat för flera ledande oppositionspartier.

Claudia Sheinbaum är Mexikos första kvinnliga stats- och regeringschef. Hennes huvudsakliga budskap i valrörelsen var att hon ska bygga vidare på det hon kallar López Obradors framgångar. López Obrador har förblivit mycket populär och hade in i det sista stöd av runt 60 procent av väljarna. Partiet Morena framhåller att miljontals mexikaner har lyfts ur fattigdom under hans mandatperiod. Ekonomer pekar på att andra faktorer också spelar in, som att remitteringarna från mexikaner utomlands har ökat.

I kongressvalet som hölls samtidigt med presidentvalet stärkte Morena sin ställning och fick tillsammans med två allianspartier två tredjedelars majoritet i andrakammaren (se vidare Kalendarium samt Författning och Politiska partier nedan).  

Claudia Sheinbaum är Mexikos första kvinna på presidentposten. Här firar hon med anhängare under valnatten, på huvudtorget Zócalo i Mexico City. Foto Marco Ugarte/AP/TT

Många ser med oro på Morenas stora dominans, något som stärktes när en omstridd författningsändring gällande rättsväsendet antogs bara några veckor före skiftet på presidentposten (se Kalendarium). Ändringen innebär att Mexiko blir det enda landet i världen där alla domare – runt 7 000 – ska utses i allmänna val. President López Obrador som varit drivande i frågan menar att det stärker rättvisan och demokratin, medan kritiker befarar att rättsväsendet politiseras och dessutom riskerar att utsättas för allt starkare påtryckningar från den organiserade brottsligheten. Rättsreformen har också skapat spänningar i relationen med viktiga handelspartner, inte minst USA och Kanada.

Det förra valet, sommaren 2018, blev en jordskredsseger för vänstern och det blev tydligt att väljarna till stor del vände det traditionella etablissemanget ryggen. Andrés Manuel López Obrador fick över hälften av rösterna och Morena fick tillsammans med allierade partier en betryggande majoritet. Den sittande presidenten, Enrique Peña Nieto, var enligt författningen hindrad från att ställa upp till omval men hans parti PRI gjorde dessutom ett katastrofval (se Kalendarium).

Tydligt var att väljarna inte övertygades av Peña Nietos försäkran om att hans regering skiljde sig radikalt från den gamla sortens PRI-styren. Många mexikaner förknippar PRI med maktfullkomlighet, korruption och samspel med den organiserade brottsligheten, alltsedan partiets dominans under större delen av 1900-talet (se Modern historia). Under Peña Nieto växte ilskan över korruption och narkotikarelaterat våld.

López Obrador gick till val med löften om att hejda våldet med sociala satsningar och arbete mot korruptionen. Några större skillnader i våldsnivåerna kan inte urskiljas men presidenten har åtnjutit höga popularitetssiffror genom hela sin mandatperiod, inte minst bland Mexikos många fattiga. López Obrador beskrivs ofta som en vänsterpopulist men som president har han drivit ekonomisk åtstramningspolitik. Han har upplöst den federala polisen och i stället inrättat ett nationalgarde vars medlemmar till stor del är före detta soldater.

I mellanårsvalet till kongressens andrakammare, som hölls i juni 2021, stärkte Morena och allierade partier sin ställning något. I april 2022 hölls på López Obradors initiativ en folkomröstning om huruvida han skulle sitta kvar. Han framhöll det som ett sätt att stärka demokratin, medan kritiker såg det som ren populism. Stödet blev massivt för presidenten – men valdeltagandet låg under 20 procent. För ett bindande resultat hade det krävts minst 40 procents valdeltagande.

Andrés Manuel López Obrador – ofta kallad Amlo efter sina initialer – gav dagliga presskonferenser i presidentpalatset i Mexico City. Det blev 1 438 sådana under hans tid som president. Foto: Marco Ugarte/AP/TT

López Obrador är också han en tidigare borgmästare i Mexico City. Han kom på andra plats i två presidentval innan han till slut segrade. Båda de tidigare gångerna hävdade han att resultatet berodde på fusk och han orkestrerade omfattande gatuprotester (se Modern historia). Även efter sitt tillträde som president har López Obrador fortsatt att anklaga valmyndigheten INE för oegentligheter och partiskt agerande. Han fick i början av 2023 kongressen att rösta för lagändringar som innebär att myndighetens budget krymper, med följd att antalet anställda minskar och många lokalkontor stänger. Kritiker anser att begränsningarna av INE:s medel utgör ett hot mot demokratin och protesterna var massiva efter kongressens omröstning (se Kalendarium). INE:s ställning blev en av de mest polariserande politiska frågorna i Mexiko under López Obrador.

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

FÖRFATTNING

Mexikos författning är från 1917 och anses vara den första i världen som omfattade garantier om sociala rättigheter. Ändringar och tillägg i grundlagen har gjorts vid flera tillfällen, bland annat på 1990-talet då egendomsrättigheter stärktes och begränsningar för katolska kyrkan till stor del upphävdes.

Statsskicket med presidentstyre påminner om det i USA och bygger på principen om maktdelning mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt: presidenten, kongressen och Högsta domstolen. Presidentmakten har dock större politisk tyngd än i USA och merparten av lagstiftningsinitiativen kommer från den verkställande grenen.

Presidenten väljs i allmänna val för sex år och kan inte väljas om. Valet sker i en enda omgång, den som får flest röster vinner. Presidenten är stats- och regeringschef samt överbefälhavare, och utser chefer för en rad statliga myndigheter. Någon vicepresident finns inte, vid behov utser kongressen en ersättare för presidenten.

Lagar stiftas av kongressen, som består av deputeradekammaren med 500 ledamöter och senaten med 128 medlemmar. De båda kamrarna har delvis skilda uppgifter. Representanthuset godkänner budgeten medan senaten har som uppgift att analysera regeringens utrikespolitik samt godkänna eller avvisa presidentens nomineringar av bland annat statsåklagaren, Högsta domstolens ledamöter, diplomater och andra centrala poster.

Deputeradekammarens ledamöter utses i allmänna val vart tredje år. Senatorerna, fyra från varje delstat, väljs på sex år, samtidigt med presidentvalet. Kongressledamöterna utses i en blandning av majoritetsval och proportionella val. Tidigare var direkt omval inte tillåtet, men sedan 2018 kan en senator väljas om en gång och en ledamot av deputeradekammaren tre gånger. Formellt råder röstplikt för alla medborgare över 18 år.

Mexiko består av 31 delstater och huvudstadsområdet, som varit en särskild enhet under namnet Federala distriktet (Distrito federal) men som 2016 officiellt bytte namn till Mexiko stad (Ciudad de México). Delstaterna leds av folkvalda guvernörer och delstatskongresser med en kammare. Guvernörerna väljs på sex år och kan inte väljas om, medan kongressledamöterna väljs på tre år.

Läs mer om Mexikos rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

Störst i kongressen är det vänsternationalistiska partiet Rörelsen för nationell förnyelse (Movimiento Regeneración Nacional, Morena). Morena betyder mörk på spanska och namnet anspelar bland annat på landets skyddshelgon som ofta kallas La Morena (den mörka, se även Seder och bruk). Morena grundades 2011, registrerades som parti 2014, tog plats i deputeradekammaren 2015 och är det största partiet i kongressens båda kamrar sedan 2018. Andrés Manuel López Obrador anslöt sig till det då nybildade Morena 2012 efter att två gånger ha varit presidentkandidat för PRD (se nedan). Morena kontrollerar också en majoritet av de 32 regionala regeringarna. Inför valet i juni 2024 utsåg partiet Mexico Citys tidigare borgmästare Claudia Sheinbaum till presidentkandidat och hon vann med stor marginal. 

Inför mellanårsvalet 2021 bildade Morena en valallians som bestod i valet 2024. Förutom Morena ingår Mexikos gröna ekologiska parti (Partido Verde Ecologista de México, PVEM) och Arbetarpartiet (se nedan). Tillsammans hade de tre partierna egen majoritet i deputeradekammaren från 2021, och alltså kvalificerad majoritet från 2024. Valalliansen döpte inför valet 2024 om sig från Tillsammans skapar vi historia till Vi fortsätter skapa historia (Sigamos haciendo historia). PVEM samarbetade i valet 2018 med PRI (se nedan) men bytte alltså allians tre år senare. Partiet har gått starkt fram i de senaste valen och blev 2024 näst största parti.

Näst störst mellan 2009 och 2024 var Nationella aktionspartiet (Partido Acción Nacional, PAN), som nu petats ned till tredje plats. PAN bildades på 1930-talet och är ett högerliberalt parti av kristdemokratiskt snitt. När partiet vann presidentvalet 2000 innebar det ett historiskt maktskifte efter årtionden med PRI (se nedan) vid makten. PAN segrade i presidentvalet även 2006 och blev då också störst i kongressen. PAN har sitt starkaste stöd hos medelklassen och i de mer välmående delstaterna i norra och centrala Mexiko.

Arbetarpartiet (Partido del Trabajo, PT), bildades 1990 och hör hemma långt ut på vänsterkanten.

Mellan 1929 och 2000 styrdes Mexiko av Institutionella revolutionspartiet (Partido Revolucionario Institucional, PRI) som dominerade regeringen och hela förvaltningsapparaten på central, regional och lokal nivå. Även om landet till formen hade ett demokratiskt statsskick gynnade vallagarna PRI, som dessutom inte drog sig för valfusk och korruption. Först i slutet av 1980-talet växte det fram ett verkligt flerpartisystem, som bidrog till att PRI:s maktmonopol bröts. PRI har traditionellt framställt sig som arbetarnas och landsbygdsbefolkningens beskyddare, ett mittenvänsterparti som blandat fördelningspolitik med nationalism. Från 1980-talet kom det att domineras av en högerfalang som drev igenom en rad marknadsorienterade reformer. Under 1900-talets sista årtionden framstod PRI annars mest som ett statsbärande parti som samlade den politiska eliten och makten, men saknade en tydlig ideologi. När PRI förlorat presidentposten 2000 fortsatte partiet att kontrollera många delstater. I och med Enrique Peña Nietos seger 2012 återtog partiet makten även på nationell nivå, men behöll den bara i en mandatperiod.

Det socialliberala partiet Medborgarrörelsen (Movimiento Ciudadano, MC) hette tidigare Convergencia) ställde i presidentvalet 2024 upp med en egen kandidat, Jorge Álvarez Máynez, som kom på en avlägsen tredje plats. I valet 2018 ingick MC i den då största oppositionsalliansen som också bestod 2018 av PAN och PRD (se nedan).

Demokratiska revolutionspartiet (Partido Revolucionario Democrático, PRD) bildades genom en utbrytning ur PRI 1989. Det kan sägas stå till vänster om europeisk socialdemokrati men har dragits med en intern konflikt mellan traditionella och reformsinnade socialister. Partiet har förlorat i betydelse i takt med att Morena vuxit och har nu bara enstaka mandat kvar.

Inför presidentvalet 2024 samlades PAN, PRI och PRD bakom den oberoende senatorn Xóchitl Gálvez som sin kandidat (se Kalendarium). Valalliansen gick under namnet Styrka och hjärta för Mexiko (Fuerza y corazón por México).

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Mexiko i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Upplagt för mexikansk gryning (2024-06-11)
Fria val hotas i Mexiko (2023-03-16)
Mexiko: från vänsterhopp till maktfullkomlighet (2021-03-24)