USA – Utrikespolitik och försvar

Donald Trumps första mandatperiod innebar en genomgripande omorientering gällande handel, diplomati och säkerhetspolitik i USA. Någon fullständig återgång skedde inte under efterträdaren Joe Biden och när Trump nu är tillbaka i Vita huset har de drastiska utspelen avlöst varandra och världen ställs inför en supermakt med en helt ny inriktning och nya prioriteringar.

Trump har efter sin återkomst som president i januari 2025 väckt stor bestörtning med sitt tal om att köpa Grönland, ta kontroll över Panamakanalen och göra Kanada till USA:s 51:a delstat. Hot om och införandet av tullar har också mött stark kritik. När han framförde planer på att USA ska ”ta kontroll” över Gazaremsan och flytta 2 miljoner palestinier till andra länder stärktes bilden av en radikal omläggning av utrikespolitiska doktriner. Det bekräftades sedan när en rad utspel från företrädare för Vita huset utlöste en djup kris i relationerna mellan USA och EU, och även inom Nato (läs mer om detta här, samt denna artikel i Utrikesmagasinet). Många ser det som slutet på en era där det transatlantiska samarbete som rått sedan andra världskriget nu är slaget i spillror.

När Joe Biden efterträdde Trump 2021 återtog USA i mångt och mycket den ledarroll i världen som landet i huvudsak haft sedan andra världskriget. Bidens budskap var tydligt: ”USA är tillbaka!” Washington återgick till mer kända tongångar med betoning på demokrati, samarbete och respekt för mänskliga rättigheter. Samtidigt behöll Biden mycket av linjen från Trumps första mandatperiod, inte minst i fråga om Kina. Biden identifierade i en ny säkerhetsstrategi Peking som USA:s största "geopolitiska utmaning".

Amerikanska presidenter har genomgående stött tanken på USA som frihetens och demokratins fanbärare i världen. Det har tagit sig olika uttryck: George W Bush (president 2001–2009) drev en hård antiterrorkampanj medan Barack Obama (2009–2017) i högre grad satsade på  samverkan och diplomatiska lösningar. Men det har över lag rått enighet om att USA ska ha en ledarroll och att samarbete är eftersträvansvärt med stöd av internationella regelverk och organisationer som FN, Världsbanken och Världshandelsorganisationen (WTO).

Donald Trump slog under sin första presidentperiod däremot an en starkt nationalistisk och isolationistisk ton, med ”Amerika först” som tydlig slogan. Han uttryckte förakt för multilateralism, markerade avstånd mot allierade i Nato och EU och rev upp eller krävde omförhandling av internationella avtal rörande frihandel och miljö (se Ekonomisk översikt respektive Naturtillgångar, energi och miljö). Han skrotade även ingångna nedrustningsavtal (se Kalendarium: 2 februari 2019 och 21 maj 2020). 

Donald Trump införde också ensidigt handelstullar och hamnade i öppet gräl med ledare för andra ledande västländer. Samtidigt intog han en välvillig hållning till odemokratiska stater och deras i några fall närmast enväldiga ledare, som Ryssland, Turkiet, Egypten och Saudiarabien.

När Donald Trump nu är tillbaka som president är det tydligt att tendensen är densamma, och i många avseenden dessutom förstärkt.

Under det mellanspel som Bidens presidenttid blev, mellan två Trumpadministrationer, utbröt två krig som innebär allvarliga säkerhetskriser. Det gäller dels Rysslands storskaliga invasion av Ukraina 2022 och terrorgruppen Hamas attack mot Israel 2023 med efterföljande krig i Gaza och Libanon. Donald Trump hävdade under valrörelsen 2024 att han skulle stoppa kriget i Ukraina dag 1 – så blev inte fallet men inom några veckor hade hans regering inlett samtal direkt med Ryssland, utan att inkludera Ukraina eller andra europeiska länder (se Kalendarium: 18 februari 2025).

Relationen med Ryssland

Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 försvann ideologiska motsättningar mellan USA och Ryssland, och de två närmade sig varandra. Efter hand svalnade relationerna och länderna fortsatte i många fall att stödja motsatta parter i konflikter i tredje land. Natos utvidgning till att omfatta forna öststater i Europa irriterade Moskva, medan rysk aggression i närområdet upprörde västmakterna. USA:s förhållande till Ryssland försämrades också i takt med att landet blev alltmer auktoritärt styrt. Under 2000-talet första årtionde försämrades relationerna.

Rysslands inblandning i Ukraina, och inte minst annekteringen av halvön Krim 2014, ledde till att USA liksom EU införde ekonomiska sanktioner. Inför presidentvalet i USA 2016 kom signaler om rysk inblandning i den amerikanska valrörelsen. Det ledde till att president Obama utvisade 35 ryska diplomater efter valet, efter avslöjanden om e-post som stulits från Demokratiska partiet och läckts. I början av januari 2017 rapporterade USA:s 17 underrättelsetjänster enhälligt att Ryssland försökt påverka valresultatet genom dataintrång, desinformation och spridning av falska nyheter. Donald Trump som tillträdde kort därefter tillbakavisade alla anklagelser om samröre mellan hans valkampanj och ryska regeringsföreträdare. Men trots att Trump intog en försonlig ton mot den ryske presidenten Vladimir Putin skärpte USA med tiden sanktionerna mot Ryssland.

Efter Joe Bidens tillträde 2021 hårdnade tonen ytterligare. Nya sanktioner infördes efter anklagelser om rysk inbladning också i presidentvalet 2020, en omfattande cyberattack mot amerikanska företag och Rysslands fortsatta agerande i Ukraina. Biden väckte uppmärksamhet när han kallade Putin för mördare.

Trump tycktes efter sin återkomst först skärpa tonen mot Ryssland något jämfört med tidigare, men föga förvånande lyckades han sätta stopp för kriget i Ukraina "på 24 timmar" och nu har Washington inlett samtal direkt med Moskva. Dessutom har flera regeringsföreträdare redan före samtalen sagt att Ukraina inte kan räkna med att få tillbaka områden som Ryssland annekterat och inte kan räkna med ett framtida medlemskap i Nato. 

Rysslands storskaliga invasion

Under 2021 växte oron över Rysslands planer i Ukraina, och amerikanska underrättelsetjänster slog larm om att Putin planerade en fullskalig invasion av grannlandet. Trots det var många överraskade när anfallet inleddes den 24 februari 2022. President Biden införde nya skarpa sanktioner och beviljade omfattande militärt och humanitärt stöd till Ukraina. USA och övriga västmakter tycktes sluta leden och uppvisade en enad front mot Ryssland som stötte på hårdare motstånd än väntat på slagfältet.

Sanktionerna skärptes sedan steg för steg och vapenleveranserna till Ukraina ökade. Joe Biden anklagade Putin för krigsförbrytelser och folkmord, och sade uttryckligen att han måste bort från makten. Ukraina blev under hans tid den ojämförbart största mottagaren av amerikanskt bistånd med tiotals miljarder dollar i främst militärt stöd, men också i humanitärt och finansiellt stöd. Men bland republikanerna svalnade intresset för att stödja Ukraina efter hand.

USA:s stöd anses av flertalet bedömare vara avgörande för om Ukraina ska ha någon chans att fortsatta försvara sig mot Ryssland. 

Konflikten mellan israeler och palestinier

Israel har som regel varit USA:s största mottagare av stöd och bistånd, även militärt. Efter terrororganisationen Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 uttryckte president Biden USA:s odelade stöd för Israel. Efter hand ökade kritiken för att Biden tycktes negligera de civila palestinierna som drabbats mycket hårt under kriget i Gaza. Småningom riktade Biden viss kritik mot Israel och sade att landet riskerar att förlora stöd i omvärlden genom sitt urskillningslösa bombkrig. USA anses också ha spelat en viktig roll i de humanitära ”pauser” med viss fångutväxling som förekommit.

USA lade tre gånger sitt veto mot resolutioner i FN:s säkerhetsråd om ett omedelbart eldupphör i Gaza men valde vid en omröstning i mars 2024 att lägga ned sin röst varpå resolutionen antogs med 14 ja-röster. Israels regering reagerade med att stoppa en israelisk delegation som var på väg att resa till USA.

När Iran, som ett led i konflikten kring Gaza, i april sköt över 300 robotar och drönare mot Israel var USA ett av flera länder som hjälpte till att skjuta ned dem. Det var första gången som Iran anföll Israel direkt från sitt eget territorium.

USA fördömde också kraftfullt beslutet i november 2024 i Internationella brottmålsdomstolen (ICC) att utfärda en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och den tidigare försvarsministern Yoav Gallant (se Israel: Kalendarium). USA är inte medlem i ICC.

Som en följd av kriget mellan Hamas och Israel började också de Iranstödda huthirebellerna i Jemen att beskjuta fartyg på Röda havet, vilket fick USA att samla en säkerhetsallians med nio andra länder för att skydda den viktiga transportleden.

En annan följd av kriget i Gaza blev också att den lågintensiva konflikten mellan Israel och den Iranstödda milisen Hizbollah i Libanon trappades upp, och hösten 2024 övergick stridigheterna i krig. Sedan Israel dödat Hizbollahs högste ledare Hassan Nasrallah i ett bombanfall och inlett en markinvasion grep Iran återigen in och anföll Israel, och USA bidrog återigen till försvaret. Bidenadministrationen som hela tiden varnat för att krisen som utlöstes ett år tidigare skulle kunna leda till ett regionalt krig stod nu inför uppgiften att försöka hindra det från att sprida sig vidare. I november 2024 ingicks en skör vapenvila mellan Israel och Hizbollah.

Tvåstatslösning

I den långvariga Mellanösternkonflikten har USA normalt, vid sidan av det tydliga stödet för Israel, tagit ställning för en tvåstatslösning, med en palestinsk stat vid sidan av den israeliska. Flera amerikanska presidenter har försökt få till stånd en lösning på konflikten.

Under Donald Trumps första mandatperiod slog dock Washington in på en betydligt mer Israelvänlig väg. Trump erkände bland annat Jerusalem som Israels huvudstad, ett symbolladdat steg som väckte skarp kritik både bland palestinier och USA:s närmaste allierade. Men någon återflytt av ambassaden till Tel Aviv var inte aktuell under president Joe Biden.

Trump drog också in i princip allt bistånd till palestinierna och sitt stöd för FN:s flyktingorgan för palestinierna, Unrwa. Den palestinska paraplyorganisationen PLO beordrades att stänga sitt kontor i Washington och USA har ingen officiell representation hos Palestinska myndigheten. Bidenadministrationen återupptog en del av stödet för palestinierna.

Vidare erkände Trump Israels suveräna rätt till Golanhöjderna, som erövrades från Syrien 1967, och framhöll Israels rätt till sina bosättningar på Västbanken – trots att större delen av omvärlden anser att båda delarna strider mot folkrätten.

Donald Trump, via sin svärson Jared Kushner, lade dessutom fram vad som kallades en fredsplan, som skulle ge palestinierna rätt till en egen stat samtidigt sin Israel skulle få behålla kontrollen över stora delar av Västbanken. I september 2020 undertecknades så kallade Abraham-avtal, bilaterala uppgörelser som normaliserade förhållandet mellan Israel och dels Förenade arabemiraten, dels Bahrain. Senare följde liknande avtal med Sudan och Marocko. Uppgörelserna sågs som en fjäder i hatten för Trump. Tidigare hade Egypten (1979) och Jordanien (1994) som enda arabländer slutit fred med Israel.

Dagen före Donald Trumps tillträde andra gången, i januari 2025, ingick Israel och Hamas en vapenvila och en utväxling av fångar inleddes. Bara ett par veckor senare kom Trump med sitt utspel om att alla palestinier bör förvisas från Gazaremsan. 

Kina utmanar

Under senare år har Kinas växande ekonomiska makt och globala roll blivit en allt större utmaning för USA. Donald Trump identifierade Kina som den främsta rivalen, och det är en inställning som i huvudsak bestod under Joe Bidens styre.

Det omfattande ekonomiska utbytet mellan Kina och USA – Kina är en stor långivare till USA och ägare av amerikanska statsobligationer – gör att länderna är beroende av varandra och därför har ett intresse av att undvika konflikter. Men förbindelserna kompliceras av frågor som Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter och piratkopiering av märkesvaror, samt USA:s stora underskott i handelsbalansen med Kina.

Covid-19-pandemin som bröt ut 2020 ledde till nya bottennoteringar i relationerna mellan USA och Kina. Trump anklagade Kina för att bristande transparens och antydde att viruset kommit från ett laboratorium i Kina (något som senare har framförts som en seriös teori). Peking i sin tur anklagade USA för att sprida ett ”politiskt virus” och skapa ett nytt kallt krig mellan två globala stormakter.

Före Trumperan intog Obamaregeringen en mer pragmatisk inställning till Kinarelationen än Bushadministrationen och tonade ned kritiken mot kränkningarna av mänskliga rättigheter. Trump däremot riktade främst in sig på handelspolitiken och anklagade Kina för oschyst valutamanipulation. Under 2018 började USA införa tullar på varor från Kina – som genast svarade med motåtgärder. Länderna fortsatte att långsamt trappa upp takten i ett växande handelskrig fram till i januari 2020, då man enades om ett slags vapenvila. Efter maktskiftet i Washington 2021 bestod tullarna i huvudsak och utökades även (se vidare Ekonomisk översikt). När Trump återkommit på presidentposten dröjde det inte många dagar innan besked om nya tullar kom (se Kalendarium). 

Hösten 2021 tillkännagav också USA, Storbritannien och Australien att de ingått en ny säkerhetspakt, Aukus, det mest omfattande försvarsarbetet mellan länderna sedan andra världskriget. Pakten ansågs allmänt syfta till att motverka Kinas växande militära inflytande i den indo-pacifiska regionen, även om det inte sades rent ut.

Iran och kärnenergiavtalet 

Förhållandet mellan Washington och Teheran har varit fientligt alltsedan den islamiska revolutionen i Iran 1979, men under Barack Obama nåddes ett genombrott som öppnade för töväder. Efter många år av segdragna förhandlingar om Irans kärnenergiprogram slöts 2015 ett avtal mellan Iran å ena sidan och USA och fem andra stormakter å den andra (se Iran: Utrikespolitik och försvar). Avtalet innebar att Iran skulle banta sitt kärnenergiprogram, för att undanröja risken för att landet framställer kärnvapen, och tillåta FN-inspektioner. I gengäld skulle USA, FN och andra aktörer häva omfattande ekonomiska sanktioner mot landet. Avtalet betecknades som historiskt och betraktas av många som Obamaadministrationens viktigaste utrikespolitiska framgång.

Donald Trump kallade däremot uppgörelsen ”det sämsta avtalet någonsin” och efter hans tillträde infördes nya sanktioner mot Iran. I maj 2018 meddelade Trump USA skulle lämna avtalet, och på dagen ett år senare gjorde Teheran detsamma. Då hade USA redan börjat återinföra hårda sanktioner mot Iran, trots att USA:s allierade i Europa kämpat för att få Trump på andra tankar. Sanktionerna skärptes sedan då motsättningarna trappats upp och Iran bland annat anklagats för att ha riktat attentat mot utländska tankfartyg (se Kalendarium). I början av 2020 lät Trump döda chefen för Irans utlandsstyrka al-Quds, en av landets högst uppsatta personer, på irakiskt territorium. Attacken förvärrade säkerhetsläget i regionen och följdes av ömsesidiga hot (se Kalendarium).

För Joe Bidens regering gällde det att hitta ett sätt att försöka dämpa spänningarna med Iran och förhoppningar fanns om att återupprätta kärnenergiavtalet. Men USA kan inte bara slopa de nya sanktionerna då Iran har övergivit sina åtaganden enligt avtalet och bland annat höjt anrikningsgraden av uran långt över vad avtalet medgav. Läget har förblivit spänt mellan länderna. En liten ljusning syntes när länderna under 2023 nådde en överenskommelse om fångutväxling (se Kalendarium: 18 september 2023). Men därefter har situationen i hela regionen allvarligt försämrats av Hamas anfall mot Israel och det efterföljande kriget i Gazaremsan. I september 2024 införde USA sanktioner mot tolv individer i Iran på grund av brott mot mänskliga rättigheter riktade mot iranier. Månaden därpå kom nya sanktioner mot tiotals bolag inom oljesektorn som en följd av Irans attack mot Israel strax innan.

Nordkorea och kärnvapenhotet

USA och Nordkorea har varit fiender alltsedan Koreakriget 1950–1953 (se Modern historia). USA hade länge försökt förmå Nordkorea att avstå från att utveckla kärnvapen när landet genomförde sin första provsprängning 2006. Barack Obamas försök att blåsa nytt liv i en dialog med Nordkorea bar inte frukt och under hans regeringstid genomfördes ytterligare fyra provsprängningar. Trump hotade i ett tal till FN:s generalförsamling i september 2017 att ”totalt förgöra” Nordkorea.

Det var därför något överraskande när Trump tackade ja då Nordkoreas ledare Kim Jong-Un bjöd in Trump till ett personligt möte. Efter ett par månaders förväxlingar och ordkrig hölls i Singapore i juni 2018 vad som blev ett historiskt möte: det var första gången en sittande amerikansk president träffade en nordkoreansk ledare. Resultatet blev ett dokument utan konkreta utfästelser som Trump ändå beskrev som banbrytande, eftersom han hävdade att kärnvapenhotet från Nordkorea var borta. Efteråt lovade han att ställa in militärövningar som USA regelbundet genomför med Nordkoreas ärkefiende Sydkorea. Flera övningar har också avblåsts, trots att kritiker ser det som en eftergift för ett återkommande nordkoreanskt krav. USA har närmare 30 000 soldater stationerade i Sydkorea alltsedan Koreakriget.

Trump och Kim träffades sedan två gånger till under amerikanens första mandatperiod, i ett toppmöte i Vietnam som avbröts i förtid (se Kalendarium) och i vad som sades vara ett improviserat möte vid gränsen mellan Syd- och Nordkorea (se Kalendarium). Trump uttryckte vid flera tillfällen stor uppskattning för diktatorn i Pyongyang. Men försök att få igång nya kärnvapensamtal mellan de båda parterna gick i stå och Nordkorea fortsatte med robottester. Få i omvärlden tror att Nordkorea har för avsikt att avveckla några vapen och relationen mellan Trump och Kim tycktes efter hand svalna. På nyårsafton 2019 kom tydligt besked från Kim om att Nordkorea inte längre är bundet vid sitt ensidiga provstopp för kärnvapen och långdistansrobotar. 

De närmaste grannarna

Med Kanada har förhållandet över lag varit gott även om grannlandet emellanåt är noga med att markera en självständig utrikespolitisk hållning. Men redan under Donald Trumps första presidentperiod gnisslade det en hel del i handelsrelationerna och efter hans återkomst 2025 har läget allvarligt försämrats. Trumps tal om att göra Kanada till den 51:a delstaten i USA faller inte i god jord och hotet om 25-procentiga tullar rör upp starka känslor, samt utlöser motåtgärder.

Detsamma kan i huvudsak sägas om Mexiko (se även Ekonomisk översikt). Trump drev redan i första vändan även en hård linje mot Mexiko i fråga om migrationen. När Joe Biden tillträdde kom tydliga signaler om en mer human migrationspolitik vilket bidrog till en snabb ökning i antalet papperslösa migranter som tog sig till gränsen i söder. Siffrorna var snart de högsta på över 20 år och en humanitär kris hotade. Under våren 2021 ingick USA uppgörelser med Mexiko, Guatemala och Honduras om stärkt gränsbevakning. (se vidare Befolkning och språk). Frågan om migration och gränsbevakning har stor inrikespolitisk laddning i USA och Trumps återkomst signalerar en ny upptrappning. 

Kriget mot terrorismen

Efter terrordåden mot New York och Washington den 11 september 2001 (se Modern historia) inledde president George W Bush det han kallade global war on terror, ett krig mot terrorismen. USA anföll Afghanistan i oktober 2001 och Irak i mars 2003. De kom att kallas ”de eviga krigen” – omfattande, kostsamma och långdragna insatser som avslutades först 2021 (läs mer om Afghanistankriget här och Irakkriget och den följande insatsen i Syrien här). Inom ramen för kriget mot terrorismen har USA gjort militära ingripanden också i bland annat Syrien, Pakistan, Jemen, Somalia och Libyen. Drygt 20 år efter 11 september-attentaten beräknas kriget mot terrorismen ha kostat över 8 000 miljarder dollar, enligt projektet Cost of War vid Brown University. Närmare en miljon människor har dött i direkta krigshandlingar (varav cirka 15 000 amerikaner) och ytterligare minst 3,5 miljoner av krigsrelaterade orsaker.

Största militärmakten

Sedan det kalla krigets slut har USA varit världens i särklass främsta militärmakt. USA har ingen värnplikt, de nära 1,4 miljoner aktiva inom armén, flottan, flygvapnet, marinkåren och kustbevakningen är alla anställda. Efter terrorattacken den 11 september 2001 ökade USA:s försvarsbudget kraftigt, även vid sidan av kostnaderna för de militära insatserna i Irak och Afghanistan. Försvarsbudgeten ligger på runt 850 miljarder dollar – mer än tre gånger så mycket som Kina som spenderar näst mest på militären.

LÄSTIPS – läs mer om USA:s utrikespolitik i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Ukrainadeal med Trump väcker stora frågor (2025-02-10)
Grannländer kan pressas att ta emot palestinier (2025-02-07)
Trump dansar in på världsscenen igen (2025-01-07)
Dags för Europa att kliva fram (2024-11-06)
Nästa president får leda ett alltmer utmanat USA (2024-10-24)
Special: Trump eller Harris? Världen väntar med spänning (2024-10-14)
Iranattack sätter broderskapet USA-Israel på prov (2024-04-15)
Biden prövas i Mellanöstern (2023-10-19)
USA stöd till Ukraina lär minska med tiden (2023-02-06)
Bidens planer för Latinamerika stöter på patrull (2022-06-01)
Avgörande globalt test för USA som allierad (2022-02-22)

Om våra källor