Xinjiang

Den omfattande inflyttningen av han-kineser till den autonoma regionen Xinjiang har lett till stora spänningar. Bofasta uigurer har missgynnats ekonomiskt och hindrats från att utöva sin religion och andra rättigheter. Efter en rad terrordåd utförda av uiguriska separatister inledde Peking från mitten av 2010-talet en kampanj mot "extremism" och skärpte övervakningen i regionen. Rapporter om omskolningsläger med hundratusentals uigurer och andra muslimska minoriteter har väckt hård kritik i omvärlden.

Som en karg och väldig utpost mot Centralasien ligger den autonoma regionen Xinjiang i Kinas nordvästligaste hörn. Med en yta mer än tre gånger så stor som Sveriges utgör regionen en sjättedel av Kina. Över 90 procent av området består av berg, öknar och svårforcerad terräng.  

Av Xinjiangs omkring 21 miljoner invånare (folkräkning 2010) tillhör de flesta turkisktalande, muslimska folkgrupper, varav uigurerna – ett av Kinas 55 officiellt erkända minoritetsfolk – är den största med 8-10 miljoner. Den kinesiska invandringen i regionen har varit kraftig de senaste årtiondena och drygt 40 procent uppskattas vara han-kineser. Några år in på 2010-talet meddelade Kinas ledning att uigurer skulle börja förflyttas till provinser i Kinas inland, som ett sätt att skapa ökad integration med han-kineser och minska separatiststrävanden i Xinjiang. 

Historia och politik 

Historiskt har Xinjiang varit en viktig länk mellan öst och väst. Här passerade ökenkaravanerna med munkar och handelsmän på den mytomspunna Sidenvägen. Vid flera tillfällen under historiens gång har ugiurer försökt skapa ett muslimskt Östturkestan, men sedan kommuniststyrkornas maktövertagande i Kina 1949 är Xinjiang inlemmat i folkrepubliken. Inte alla uigurer har dock accepterat det kinesiska styret, något som bland annat berott på att de ofta inte fått ta del av inkomsterna från Xinjiangs rika naturresurser i lika stor utsträckning som inflyttade han-kineser. Missnöjet har förstärkts av att den kinesiska ledningen begränsat uigurerna och andra muslimska minoriteters möjligheter till att praktisera sin religion.  

Efter terroristdåden i USA i september 2001 anklagade centralregeringen i Peking uiguriska separatister i regionen för att stå i kontakt med terrornätverket al-Qaida. Regimen ville därmed legitimera bekämpandet av Xinjiangseparatisterna som ett led i det USA-ledda globala ”kriget mot terrorism”. 2002 stämplade FN separatistorganisationen Östturkestans islamiska rörelse som en terroriströrelse. 
 
2005 inledde de kinesiska myndigheterna en hård kampanj för att utrota ”de tre onda tingen”: terrorism, separatism och religiös extremism. Men våld och oroligheter fortsatte.  2007 dödades 18 misstänkta terrorister vid ett polisangrepp mot ett misstänkt terroristutbildningsläger och 2008 dödades 16 poliser i ett attentat i staden Kashgar. Extremistiska uiguriska grupper misstänktes ligga bakom dådet. 

Sommaren 2009 utbröt omfattande sammandrabbningar mellan uigiurer och han-kineser i staden Ürümqi. Omkring 200 personer dödades och närmare 1 700 skadades. Oroligheterna började med att runt 3 000 uigurer protesterade mot konflikter flera veckor tidigare i en fabrik i sydöstra Kina som lett till att två uigurer dödades. Över 1 400 personer greps av polisen. 200 av dem ställdes senare inför rätta för delaktighet i upploppen. Efter kravallerna i Ürümqi svarade den kinesiska regimen med att skärpa övervakningen i regionen. 

Under 2010-talets första hälft inträffade flera attentat som enligt myndigheterna hade utförts av uiguriska separatister. Våldsdåd ägde även rum utanför Xinjiang. Hösten 2013 körde en bil med uigurer in i en skara turister på Himmelska fridens torg i Peking och våren 2014 dödades 31 människor i ett knivattentat av fem uigurer på järnvägsstationen i Kunming i sydvästra Kina.  I Xinjiang ledde ett attentat i Ürümqi då bilar körde rakt in i en torgmarknad med han-kineser till att 39 människor förlorade livet. Förövarna var uigurer enligt myndigheterna. 

Säkerhetsstyrkor fortsatte samtidigt med tillslagen mot uigurer. Sommaren 2014 dödades ett 60-tal ”terrorister” och ett stort antal civila i samband med ett sådant tillslag. Kinas ledning hävdar att rörelser utanför landet med koppling till extrema islamiströrelser ligger bakom våldsamheterna i Xinjiang och på andra håll i landet. Vissa bedömare menar att myndigheterna överdriver hotet för att få en ursäkt att slå till mot uigurisk opposition.  

Efter attentaten 2014 bytte regeringen i Peking till en ny, bredare taktik som hade som mål att stoppa all "extremism" i regionen för att kunna bevara stabilitet och ordning. Främsta medlet för att uppnå detta var att försöka assimilera uigurer och andra etniska minoriteter. Det innebar att i ännu högre grad än tidigare motverka olika former av religiösa och kulturella yttringar. Möjligheterna för uigurer att använda uiguriska i samhället snörptes åt och det blev förbjudet med läromedel på uiguriska i skolan. Därtill stärktes polisens grepp om regionen ytterligare och olika former av övervakning sattes in såsom kameraövervakning och teknik för ansiktsigenkänning.  

Från 2016 började vanliga uigurer som hade visat tecken på någon form av ”onormalt beteende”, till exempel genom att läsa mycket i koranen eller klä sig på islamiskt sätt, att föras till särskilda så kallade omskolningsläger, där de kunde spärras in i ett år eller längre utan någon rättslig utredning. Rapporter som läckte ut från dessa läger till omvärlden mot slutet av 2010-talet vittnade om svåra förhållanden och övergrepp. Enligt människorättsorganisationer, däribland Human Rights Watch, var närmare en miljon uigurer och andra etniska minoriteter frihetsberövade i sådana läger. 

Kinas interneringsläger har kritiserats hårt av människorättsorganisationer och tagits upp i FN. När FN:s råd för mänskliga rättigheter möttes sommaren 2019 skrev 22 länder ett gemensamt brev där de krävde att inspärrningen i läger och övergreppen skulle upphöra. Hösten 2019 införde USA restriktioner för att få visum för kinesiska regimanställda som hade koppling till frihetsberövandet av uigurer och andra minoriteter i Xinjiang. Även kinesiska företag som till exempel förser säkerhetstjänsten med teknisk utrustning för övervakning har svartlistats. 

FN:s kontor för mänskliga rättigheter OHCHR har upprepat behovet att genomföra oberoende undersökningar av uppgifterna om systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter i Xinjiang. Rapporter vittnar om att Peking på ett systematiskt sätt använt sig av olika metoder för att minska uigurernas födelsetakt däribland påtvingade steriliseringar och abort.  

Den kinesiska ledningen förnekade till en början att lägren fanns, men ändrade efter ett tag strategi genom att hävda att det själva verket handlade om en form av internat som ger utbildning i olika yrken och i kinesiska som ett sätt att förhindra att terrorism och extremism får fäste bland utsatta grupper.  Många uigurer har svårt att få arbete och han-kinesernas dominans över ekonomin är fortsatt stor, något som underblåser spänningarna mellan de bägge folkgrupperna. 

Ekonomi 

Xinjiang är rikt på naturtillgångar. Här finns flera viktiga mineraler som kol, järn, zink, krom och nickel samt, inte minst, Kinas största reserver av olja och naturgas. Även jordbruket spelar en viktig ekonomisk roll med bland annat stora bomulls- och lavendelodlingar. Fårskötsel är utbrett och regionen producerar ull till resten av landet. Sedan flera år tillbaka görs stora satsningar på att utveckla industrier och bygga ut infrastruktur i regionen. 

Xinjiangs geografiska läge vid Kinas nordvästra gräns har medfört att regionen länge haft stor betydelse för Kinas handel västerut med andra asiatiska länder och Europa. Staden Kashgar var en viktig knutpunkt för handeln längs den historiska Sidenvägen då kamelkaravaner fraktade varor fram och tillbaka mellan Kina och Europa. Idag är staden och hela regionen Xinjiang en viktig länk i Kinas nya så kallade Sidenvägsinitiativ (på engelska även kallat Belt and Road Initiative, BRI). Det jättelika prestigeprojektet lanserades 2013 och ska koppla samman och bygga transportvägar, gasledningar, kraftverk, hamnar med mera för att underlätta handel och transporter mellan Asien, Europa och Afrika, över både land och hav. Från Kashgar löper en av Sidenvägsinitiativets så kallade ekonomiska korridorer till Pakistan och ytterligare två sådana korridorer utgår från Xinjiang. Som ett led i detta har Peking satsat stora resurser på investeringar i infrastruktur i regionen. Det handlar bland annat om motorvägar och linjer för höghastighetståg.