Kina – Befolkning och språk

På knappt ett halvsekel har Kina mer än fördubblat sin folkmängd och landet har idag över 1,4 miljarder invånare. Den långvariga och omdebatterade ettbarnspolitiken har numera upphört och idag uppmanas kvinnor att skaffa tre barn.

Befolkningstrycket oroade länge Kinas ledare, som med olika medel försökte förmå eller tvinga invånarna att föda färre barn. Påtvingade steriliseringar och aborter har varit mörka inslag i Kinas familjepolitik. Ettbarnspolitiken, som inleddes i början av 1980-talet, innebar att par som skaffade fler än ett barn ofta förlorade samhällsförmåner och fick betala straffavgifter. Ett undantag har varit minoritetsfolken som tillåtits föda fler barn och senare tolererades även två barn i familjer på landsbygden om det första barnet var en dotter.

Under de första åren på 2000-talet fick många par, där båda föräldrarna är enda barnet, rätt att skaffa två barn och 2013 beslöt det styrande kommunistpartiet att ytterligare lätta på reglerna. Syftet var att avhjälpa negativa konsekvenser som politiken fört med sig.

Även om ettbarnspolitiken bidrog till att befolkningstillväxten, som på 1970-talet låg kring 3 procent, minskade kraftigt så ledde den också till obalanser. Statistiskt var andelen nyfödda pojkar onormalt hög i Kina, år 2004 var skillnaden rekordhög med 121 pojkar per 100 flickor, och obalansen kvarstod även under de följande åren. I början av 2020-talet fanns det enligt officiell statistik nära 35 miljoner fler män än kvinnor.

Gammal tradition att värdera pojkar högre än flickor har bidragit till snedfördelningen. Längre tillbaka förekom mord på nyfödda flickor. På senare tid har tillgång till ultraljudsdiagnostik medfört att flickfoster ibland aborteras. 

Några år in på 2000-talet fick även en annan negativ effekt av ettbarnspolitiken allt större uppmärksamhet − problemet med den åldrande befolkningen. Låga födelsetal leder till att andelen gamla ökar stadigt samtidigt som antalet kineser i arbetsför ålder minskar. Förändringen väntas bli en stor belastning inte bara för pensionssystem och åldringsvård utan för ekonomin i stort. År 2050 beräknas en tredjedel av befolkningen vara äldre än 60 år.

Hösten 2015 tillkännagavs att det skulle bli tillåtet för par att få två barn. Men slopandet av ettbarnspolitiken ledde inte till någon större ökning av antalet födslar. Under de senaste åren har födelsetakten tvärtom minskat. Till förklaringarna hör, enligt bedömare, att det blivit vedertaget att bara skaffa ett barn tillsammans med höga kostnader förknippade med att ha barn. Även svårigheten att kombinera barnafödande med yrkeskarriärer är ett stort hinder, inte minst för kvinnor.

Ettbarnspolitiken har även i sig inneburit att antalet kvinnor i barnafödande åldrar inte räcker till för att upprätthålla en stabil befolkningsutveckling (för det behöver fruktsamhetstalet ligga på cirka 2,1 (reproduktionsnivån). Experter har därför börjat varna för att Kinas befolkning kommer att minska och för konsekvenserna av det. År 2021 beslöts att det skulle bli tillåtet även med tre barn per familj. I takt med minskande födelsetal har pressen ökat på kvinnor att se till att föda tre barn. 

För första gången sedan 1960-talet sågs en minskning av befolkningen år 2022. Enligt officiell statistik sjönk invånarantalet med 850 000 människor jämfört med året innan. Och 2023 krympte befolkningen ännu mer (0,15 procent).  Minskningen kunde bara delvis förklaras med ökande dödstal till följd av hävda covidrestriktioner. 

På senare år har inflyttningen från landsbygden till städerna accelererat. Idag bor långt över hälften av Kinas invånare i städerna. Men den kinesiska ledningen vill att urbaniseringen ska gå ännu snabbare för att gynna den inhemska konsumtionen i landet och därmed den ekonomiska tillväxten. Stadsbor konsumerar mer än bönder på landet, resonerar man. Enligt officiella prognoser kommer sju av tio kineser bo i städerna år 2035. 

Ett problem i samband med urbaniseringen har varit landets kritiserade system för hushållsregistrering, hukou. Invånare har registrerats som landsbygdsbor eller stadsbor, utifrån födelseort. Det har slagit hårt mot många migrantarbetare från landsorten. Folkräkningen 2020 visade att omkring 500 miljoner kineser sökt sig till städer och andra delar av landet i jakt på jobb. Eftersom de fortfarande är registrerade i sina hemorter omfattas de inte av samma rättigheter, bland annat vad gäller utbildning, bostäder och hälsovård, som registrerade stadsbor. Från mitten av 2010-talet har reformer inletts av hukousystemet, vilket har gjort att ge fler migrantarbetare har fått boendetillstånd och möjlighet att ta del av samhällstjänster. Men möjligheterna att få boendetillstånd varierar kraftigt mellan olika städer; mindre och medelstora städer är på väg att helt fasa ut hukousystemet, större städer ska lätta på reglerna, medan megastäder – som är det främsta dragplåstret för migrantarbetare – behåller sina restriktioner. I början av 2023 meddelade regeringen att ytterligare uppluckringar av hukousystemet var att vänta.

Av befolkningen kallar sig ungefär 92 procent han, liktydigt med kines. De övriga fördelar sig på 55 minoritetsfolk varav 18 omfattar mer än en miljon människor. Störst är zhuang som räknar över 16 miljoner. Andra stora grupper är manchuer, hui (muslimska kineser), miao, uigurer, yi, mongoler och tibetaner. Minoriteterna har vanligtvis andra religioner och språk än han-kineserna. Även om de har en formellt erkänd särställning har de stundtals vållat centralregeringen problem genom att kräva större oberoende eller protestera mot kinesisk dominans i sina områden. Våldsamma revolter har förekommit i Tibet och Xinjiang. 

Utanför landets gränser finns miljontals kineser bosatta i Taiwan, USA, Kanada, Singapore och en rad andra länder i främst Sydöstasien. 

Språk

Kinesiska är världens största språk och räknas i likhet med de flesta språken i Indokina till den sino-tibetanska språkfamiljen. Den kännetecknas av enstavighet, där en stavelse är lika med ett begrepp och – i kinesiskans fall – med ett skrivtecken. Skilda sätt att intonera kan ge stavelserna helt olika betydelse. Dialekterna varierar starkt inom landet. Omkring 70 procent av befolkningen, främst norr om Yangtze-dalen och i väst och sydväst, talar de så kallade mandarin-dialekterna som inte skiljer sig så mycket åt. Av dessa har Peking-dialekten gjorts till det officiella riksspråket, putonghua. 

Söder om Yangtze är avvikelserna större. Shanghai-dialekten är mycket svår att förstå för en Pekingbo, och dialekterna längre söderut är helt obegripliga för en nordkines. I princip måste alla vilkas dialekt avviker från rikskinesiska lära sig putonghua som andra språk. 

Problemen gäller uttalet – kinesiskans teckenskrift är i gengäld en kulturellt enande faktor. Tecknen anger ordets betydelse och inte dess uttal. Samma text kan därför läsas över hela Kina, även om tecknen skulle uttalas helt olika. I dagens kinesiska används högst 10 000 skrivtecken. För vanlig tidnings- och bokläsning räcker det med att kunna 2 000–3 000 tecken. Mer avancerade texter kan kräva kännedom om dubbelt så många. På 1950-talet införde kommunistregimen ett förenklat skriftsystem för att hjälpa de fattiga massorna att lära sig läsa och skriva. Numera används ca 2 000 förenklade skrivtecken. 

En enhetlig alfabetisk ljudskrift, pinyin, har sedan 1979 ersatt gamla västerländska system för omskrivning av kinesiska ord och namn till det latinska alfabetet. I denna text används pinyin – med några undantag. Om pinyin tillämpas konsekvent ska till exempel Kinas huvudstad skrivas (och uttalas) Beijing, men här har den traditionella svenska skrivningen Peking behållits. Även Tibet har fått ha kvar sitt gamla svenska namn.

Om våra källor