Israel – Utrikespolitik och försvar

Israels yttre gränser är ännu inte fastställda. Främst gäller det gränsdragningen mot Västbanken och Östra Jerusalem som palestinierna gör anspråk på, och Golanhöjderna, som Israel samtidigt ockuperade från Syrien, 1967. Vid gränsen mot Libanon råder oenighet om ett område som kallas Shebaagårdarna. Israel och Libanon är också oeniga om områden i Medelhavet, som kan påverka respektive lands tillgång till potentiella gasfyndigheter.

Den ofullbordade fredsprocessen med palestinierna har hittills varit den viktigaste faktorn som påverkat Israels möjligheter att uppnå fred med grannländerna. Israel har drivit olika linjer då landet i praktiken har två motparter: Palestinska myndigheten på Västbanken som erkänner Israel, och islamiströrelsen Hamas i Gaza som inte gör det.

Palestinska myndigheten upprättades efter att Israel och Palestinska befrielseorganisationen (PLO) slutit preliminär fred 1993 och avtalen inom Osloprocessen gav lokalt palestinskt självstyre (se Modern historia). Målet var att processen också skulle utmynna i en självständig palestinsk stat, men Israels överhöghet består och Israel stärker sitt grepp om både Västbanken och Jerusalem (se Bosättningspolitiken). Fredsförhandlingar i grundläggande frågor har inte ägt rum sedan 2014, men delar av det praktiska samarbete som Osloprocessen lade grunden för har mestadels fortsatt, inte minst i fråga om säkerhetsfrågor och skatter. Samtidigt pågår från officiell palestinsk sida kampanjer som syftar till att uppamma internationellt stöd och åtgärder mot Israel.

På Gazaremsan där Hamas styr har Israel agerat mestadels hårdare, med blockader och militära offensiver. Mellan Israel och Hamas råder öppen fiendskap som gång på gång har trappats upp till fullt krig. Omfattningen av Israels militära åtgärder, som ofta går ut över civila, som svar på Hamas attacker, brukar åtföljas av massiv kritik från enskilda länder och internationella människorättsorganisationer.

Kriget mot Hamas i Gaza efter terrorattacken den 7 oktober 2023 (se Inrikespolitik och författning) har lett till växande internationell kritik. Det sätter också käppar i hjulet för Israels närmande till arabiska regimer.

Stridshandlingar mot Israel från Iranstödda sympatisörer till Hamas, Hizbollah i Libanon och i Jemen, förekom redan tidigt under Gazakriget. Hizbollah besköt exempelvis norra Israel och befolkningen i många byar och städer fick evakueras. Israel svarade med omfattande bombningar av Libanon och gick även in med marktrupper. En tillfällig vapenvila ingicks i november 2024 där Israel och Hizbollah enades om att dra sig ur konfliktområdet i södra Libanon, men aprtermna anklagar varandra för att bryta mot vapenvilan.

Amerikanskt stöd

Israels starka band till USA märks bland annat genom amerikanskt stöd i FN. USA använder sin vetorätt i säkerhetsrådet. Men ibland markerar USA sitt ogillande mot Israels politik genom att lägga ned sin röst. Så skedde i säkerhetsrådet i mars 2024, när en resolution med krav på eldupphör i Gazaremsan antogs. I FN:s generalförsamling är det vanligare att kritik mot Israel får stöd av medlemsländerna, men resolutioner i generalförsamlingen är inte bindande.

Både republikanska och demokratiska presidenter har som regel följt en ganska enhetlig linje: starkt stöd för Israel politiskt, militärt och ekonomiskt – men också invändningar, särskilt mot Israels bosättningar på ockuperad mark. Hamas terrorattacker den 7 oktober 2023 följdes visserligen av självklara fördömanden i Washington, men president Joe Biden manade också Israel att skona den palestinska civilbefolkningen. Kritiken från Bidens efterträdare i Vita huset, Donald Trump, har varit mycket mer återhållsam.

Trump förde under sin första presidentperiod (2017–2021) en starkt Israelvänlig politik. I slutet av 2017 beslutade USA att erkänna Israels överhöghet över hela Jerusalem. USA flyttade sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem 2018. USA gick 2019 vidare med ett annat kontroversiellt besked: att man inte ansåg att israeliska bosättningar på ockuperad mark nödvändigtvis innebär brott mot folkrätten och att bedömningen av om bosättningar är lagliga borde göras i Israel, av Högsta domstolen. Omvärlden, exempelvis EU, skyndade sig att upprepa den hållning som gällt alltsedan ockupationen 1967: att bosättningarna bryter mot Fjärde Genèvekonventionen som förbjuder en ockupationsmakt att flytta in sin egen befolkning.

Under Trumps första presidentperiod sattes palestinierna under hård press. USA motarbetade palestinskt medlemskap i internationella organisationer och drog in sitt stöd till FN-organisationen Unrwa som ansvarar för sjukvård och skolor för flyktingar.

I junikriget 1967 ställdes Israel mot de omgivande arabiska grannländerna och hade framgång. Israel intog Östra Jerusalem och Västbanken från Jordanien, Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten samt Golanhöjderna från Syrien.

I alla de fem ockuperade områdena började Israel efter några år bygga bostäder för israeler. Den internationella kritiken blev häftig. Enligt Fjärde Genèvekonventionen, en av de internationella överenskommelser som kallas krigets lagar, är det förbjudet för en ockupationsmakt att flytta in sin egen befolkning. Israel är en av de stater som har godkänt konventionen. (Läs mer om Bosättningspolitiiken)

Två av de fem intagna områdena har Israel senare utrymt: Sinai 1982 och Gazaremsan 2005.

Gradvis har israelisk lag ändrats så att bosättare omfattas av bland annat pensioner, sjukförsäkring och rösträtt. Flera partier driver bosättarnas intressen.

Internationellt, bland annat inom EU, förespråkar många länder att varor som tillverkas i bosättningarna ska bojkottas eller i varje fall inte beviljas lika förmånliga handelsvillkor som andra israeliska produkter. USA:s ändrade Mellanösternpolitik under president Trumps första mandatperiod innebar ökad amerikansk förståelse för bosättarrörelsens anspråk. När Israels nya regering 2021 aviserade fortsatta utbyggnadsplaner på Västbanken var Biden-regeringens kritik skarpare.

När Trump återkom till Vita huset 2025 var ett av hans första beslut att upphäva sanktioner som Biden hade infört 2024  mot högerextrema israeliska bosättare och bosättarorganisationer som beskylls för våld mot palestinier på det ockuperade Västbanken. Han utsåg också  den kände Israelvännen Mike Huckerbee, tidigare guvernör i Arkansas och tidigare republikansk presidentkandidat, till ambassadör.

Osämja med grannländer

Med det muslimska Turkiet har Israel tidvis haft goda relationer. Krigen i Gaza har ofta ansträngt förbindelserna. 2010 sköt Israel ihjäl turkiska aktivister på fartyget Mavi Marmara som var på väg till Gaza för att bryta Israels blockad. USA:s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad stärkte såväl turkars som andra muslimers sympatier för palestinierna. Under Gazakriget 2023–2024 införde Turkiet handelssanktioner mot Israel.

Irans agerande i regionen väcker ständig oro i Israel. Den iranska regimen uttalar sig hatiskt om Israel, upprustar militärt och bygger allianser med grupper som hotar landet.

Viktiga iranska allierade försvagades under 2024. Assadregimen i Syrien störtades i slutet av det året och därmed skars en viktig försörjningslinje av till den Iranstödda Hizbollahrörelsen i Libanon. Den shiamuslimska milisen försvagades i sin tur  militärt sedan Israel genomfört omfattande flyganfall för att stoppa Hizbollahs beskjutning av norra Israel. Hizbollahs högste ledare Hassan Nasrallah dödades i ett flyganfall i september 2024. Kort därpå gick israeliska soldater in i södra Libanon. (se Libanon: Inrikespolitik-och-forfattning) En tillfällig vapenvila ingicks i november 2024.

Israel höll södra Libanon under militär ockupation 1982–2000. Efter att först ha jagat palestinsk gerilla på libanesisk mark fick Israel på 1980-talet en ny fiende i Hizbollahmilisen.  Israel utkämpade 2006 ett krig mot Hizbollah. Både Israel och Libanon har planer på olje- och gasutvinning i Medelhavet, vilket befaras öka risken för konflikt.

Under 2024 anföll Iran vid två tillfällen  Israel med flera hundra robotar som svar på flyganfall mot iranska företrädare i Syrien och Hizbollah i Libanon. Tidigare har Israel anfallit iranska fartyg på väg till Syrien lastade med olja eller vapen. Israel är också en stark motståndare till avtal om Irans kärnenergiteknik. Israeliska medier tillskriver israeliska agenter ansvar för flera mord på fysiker med anknytning till kärnenergiprogrammet som skett i Iran. Länderna utför även hackerattacker mot varandra (se Kalendarium).

Syrien och Israel har länge varit i konflikt. Syrien kräver att få tillbaka Golanhöjderna som Israel har ockuperat sedan kriget 1967. Kravet har upprepats av den nya övergångsregimen i Damaskus . Efter Assads fall har Israel utfört hundratals anfall mot misstänkta vapenlager och militäranläggningar i Syrien.

Erkännanden

Flera muslimska länder erkände Israel 2020. Det skedde efter amerikanska påtryckningar. Sedan tidigare har Israel haft fredsavtal med Egypten (1979) och Jordanien (1994), de båda länderna hade ledande roller i krigen 1948–1949, 1967 och 1973. Alla tre länderna har slagit vakt om freden, även om den inte har kunnat beskrivas som hjärtlig.

Jordaniens kung har av tradition och genom fredsavtalet en viktig roll i Jerusalem, som högste beskyddare av islams heliga platser i Jerusalem. När Palestinska befrielseorganisationen (PLO) erkände Israel och gav upp terrormetoder lade det grunden för Israels fred med Jordanien, som släppte sina anspråk på Jerusalem och Västbanken. I avsaknad av egen stat är en del av palestinierna i Jordanien ännu jordanska medborgare.

Med Egypten, som genom freden fick tillbaka Sinaihalvön, har Israel en gemensam fiende i Hamas. Hamas uppstod som ett utskott av organisationen Muslimska brödraskapet. Efter den arabiska våren 2011 hölls val som förde Brödraskapet till makten i Egypten, men militären återtog makten liksom den gamla regimens Israelpolitik. Egypten försöker medla mellan palestinska fraktioner. Och har också medlat i Gazakriget. Egypten har liksom Israel en gräns mot Gazaremsan och vill lika lite som Israel ge islamister – och vapen – fri passage över gränsen. Mot den bakgrunden, att alla Gazaremsans gränser kontrolleras av antingen Israel eller Egypten, har det väckt förvåning att Hamas 2023 lyckades genomföra terrorattackerna på israeliskt område.

Historiska motsättningar och rivalitet mellan shiamuslimskt dominerade Iran och ledande sunnimuslimska länder som Saudiarabien har tidvis gynnat Israel. Saudiarabien brukar liksom Israel se Iran som ärkefiende. Saudiarabien och Israel har inte diplomatiska förbindelser, men bland tecken på mjuknande inställning var att Saudiarabien 2022 öppnade sitt luftrum för civilflyg på väg till eller från Israel. Året därpå enades dock Saudiarabien och Iran om att återuppta sina diplomatiska förbindelser, en utveckling Israel noga följer.

Premiärminister Netanyahu har i åratal strävat efter att normalisera Israels förbindelser med arabländer. Det ses som en väg att åstadkomma fred med palestinierna, möjligen genom att minska det arabiska stödet för palestiniernas sak.

Avtal slöts 2020 med flera arabländer, först Förenade arabemiraten och Bahrain (se Kalendarium), därefter Sudan och Marocko. Två år senare slöts ett försvarsavtal med Bahrain.

Att också Sudan ställde in sig på att ha normala förbindelser med Israel har symbolisk tyngd: 1967 (då Israel intog bland annat palestinska områden) stod Sudan värd för ett möte i Arabförbundet där medlemsländerna samlades bakom tre nej till Israel: nej till fred, nej till erkännande, nej till förhandlingar. Även om de flesta arabländer har gett upp tanken på att gå i krig mot Israel, förblir den palestinska frågan ett hinder,  inte minst för auktoritära regimer som riskerar folkliga protester med ett erkännande av Israel.

Marocko hade diplomatiska förbindelser på låg nivå med Israel på 1990-talet.  Osloprocessen var då på väg att leda till en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Förbindelserna drogs ned vid millennieskiftet när fredsprocessen havererade och den andra palestinska intifadan utbröt. 2023 kom besked om att Israel erkänner Marockos överhöghet över det omstridda Västsahara, som Marocko ockuperar.

Kosovo öppnade 2021 en ambassad i Jerusalem i utbyte mot diplomatiskt erkännande.

Azerbajdzjan blev 2023 den första stat med shiamuslimsk befolkningsmajoritet att öppna en ambassad i Israel.

På kant med EU-länder

I Västeuropa hade Israel starkt stöd då den judiska staten bildades. Israel irriteras av återkommande europeisk kritik mot behandlingen av den palestinska befolkningen och mot utbyggnad av bosättningarna. Israel har också reagerat starkt mot länder som erkänt Palestina som självständig stat. Sverige erkände Palestina 2014, vilket försämrade de diplomatiska förbindelserna. 2024 har flera andra västländer, bland dem Spanien och Norge, valt att erkänna Palestina. De flesta EU-länder säger att de inväntar ett slutgiltigt fredsavtal mellan israeler och palestinier, men de riktar kritik mot Israel för att försvåra en tvåstatslösning.

På senare år har Israel uttryckt oro för antisemitism i EU-länder och för att terrorister kunnat begå attentat mot judiska inrättningar. Hot iscensatta av regimen i Iran mot judar i andra länder, inte nödvändigtvis israeler, har rapporterats. Samtidigt sker återflyttning av judar till platser i Tyskland, Polen och Baltikum vars talrika judiska befolkning nästan utraderades av nazisterna. En polsk lag, som syftar till att avvärja anklagelser om att det förekom polsk medverkan i Förintelsen, hör till det som satt relationerna mellan Israel och Polen på prov.

Med Cypern delar Israel olje- och gasfältet Afrodite, varifrån Cypern hoppas kunna exportera gas via Egypten. De diskuterar också att inrätta en Israelkontrollerad hamn vid Cyperns kust för omlastning av varor till Gazaremsan. Gaza saknar djuphamn.

I FN-omröstningar brukar europeiska stater liksom arabländer och andra muslimska länder ställa sig bakom skarp kritik mot Israel.

Handel med stormakter

Sovjetunionen var under kalla kriget en av Israels främsta kritiker. Förbindelserna med det Ryssland som följde har varit ömsom goda, ömsom ansträngda. Ryssland stödde Assadregimen under Syriens inbördeskrig, men rebellgrupperna som ryssarna var med att bekämpa i Syrien var lika fientliga mot Israel som mot Assad. Att Rysslands president Putin inte tog avstånd från Hamasdåd som utlöste Gazakriget 2023 har också ansträngt förbindelserna.

Kinas utrikespolitik är intensiv särskilt på handelsområdet och intresset är ömsesidigt. Kina hör till Israels största handelspartner i Asien. Avtal om israeliskt samarbete med Kina för driften av hamnen i Haifa har oroat USA, vars örlogsfartyg ibland lägger till där.

Några få länder har liksom USA valt att flytta sina ambassader från Tel Aviv till Jerusalem, däribland Paraguay.

Försvar

Israel avsätter i allmänhet en större andel av sin budget till försvaret än något annat demokratiskt land, och kan snabbt mobilisera ett stort antal soldater. Till följd av det Gazakrig som inleddes i oktober 2023 finns det förslag om att återställa värnpliktstiden, som på senare år har kortats, till 36 månader för män och att höja maxåldern för reservtjänstgöring. Försvarsutgifterna steg under 2023 med 24 procent enligt fredsforskningsinstitutet Sipri. I budgeten som antogs för 2025 var försvarsutgifterna 60 procent högre än före Gazakriget. (se Kalendarium)

Enligt Sipri svarade USA för 69 procent av Israels vapenimport under perioden 2019–2023, inte minst stora vapensystem som stridsflyg, pansarfordon och missiler men även ammunition och bomber. 

Judar och druser fullgör värnplikt i 32 månader medan israeliska araber är undantagna. Ultraortodoxa unga män som bedriver religiösa studier har också varit befriade men det finns breda folkliga krav på att även ultraortodoxa ska göra värnplikt. Sommaren 2024 kontasterade Högsta domstolen att det saknades lagligt stöd för undantag för ultraortodoxa och meddelade att staten måste börja kalla in dem. Sedan dess har tiotusen ultraortodoxa fått en inkallelseorder. 

Även kvinnor gör värnplikt i 24 månader och alltfler förband öppnas för dem. Kvinnor över 24 år, gifta kvinnor och kvinnor med religiösa hinder undantas från värnplikt.

Israels militära personal och försvarspolitiker brukar utmärka sig för stark lojalitet mot (den civila) staten, men planer som Netanyahus regering arbetat med sedan sitt tillträde har väckt reaktioner. Itamar Ben-Gvir, säkerhetsminister med politisk hemvist i ett parti som både i och utanför Israel betecknas som extremistiskt, verkar för att få bilda ett nationalgarde som skulle underställas honom själv (och inte polisen). Tidigare försvarsminister Yoav Gallant, som avskedades i november 2024, har kallat ett sådant nationalgarde för "privatmilis".

Internationella bedömare är övertygade om att Israel har kärnvapen. Israel har varken bekräftat eller dementerat detta, men sagt att landet inte tänker vara först med att använda kärnvapen vid en eventuell konflikt. Israel har inte skrivit på avtalet om icke-spridning av kärnvapen.

Ett luftvärnssystem mot inkommande kortdistansprojektiler som kallas Iron Dome togs i bruk 2011. Det tillverkas av statsägda Rafael och har utvecklats med amerikanskt bistånd. Systemet spårar hot i luften med hjälp av radar, beräknar den troliga nedslagsplatsen och ger koordinater för att kunna avfyra robotar mot den projektil som är på väg in. Ramper för spårning och eldgivning kan förflyttas och systemet uppges inte vara väderkänsligt. Det har använts inte minst mot raketbeskjutning från Gazaremsan. 2021 presenterades en uppdaterad version av Iron Dome, för såväl flygvapen som flotta, och systemet ska nu klara av att oskadliggöra drönare, robotar och raketer samtidigt. I april 2024 uppgav Israel att C-Dome, den marina versionen av luftvärnssystemet, för första gången hade använts i skarpt läge.

Ett annat exempel på det militära bistånd Israel får från USA är att de två länderna tillsammans har utvecklat ett luftvärnssystem med Arrowrobotar i syfte att kunna skjuta ned fientliga robotar på hög höjd. Systemet tillverkas av Israeli Aerospace Industries och amerikanska Boeing. En första version togs i bruk i Israel 2017. Under det krig mellan Israel och Hamas som utbröt 2023 har uppdaterade versioner använts mot beskjutning från den jemenitiska Huthirörelsen, som sympatiserar med Hamas.

Fartyg till den israeliska marinen har tillverkats i Tyskland. Den första av fyra korvetter levererades 2020. Ett avtal om köp av ubåtar från Thyssen-Krupp-koncernen offentliggjordes 2022, då israel utökade sin beställning från tre till sex ubåtar. I avtalet ingår tyska motköp och investeringar i Israel. Förstärkningen av sjöstridskrafterna ska ses bland annat i ljuset av ökad explotering av naturgasfyndigheter i Medelhavet.

Sedan millennieskiftet är Israel en av världens ledande vapenexportörer. Framför allt exporteras radarsystem och målsökande robotar till Indien, Turkiet, Storbritannien, USA och andra länder. I september 2023 offentliggjordes branschens hittills största kontrakt: Tyskland köper Arrowrobotar för 3,5 miljarder dollar. Även Finland har, som nytt medlemsland i Nato, slutit avtal om köp av ett israeliskt luftvärnssystem.

Spionprogrammet Pegasus, som kan brukas till bland annat avlyssning av mobiltelefoner, har exporterats till en mängd länder och blivit en kassako för tillverkaren NSO men också orsakat rabalder. På hemmaplan har upprörda röster rest krav på utredning av hur myndigheter använt programmet mot Israels egna medborgare. I flera andra länder som köpt in Pegasus har det framkommit att regimer gjort bruk av programmet för att kontrollera politiska motståndare.

Israels förbättrade relationer med flera arabländer har också satt spår i försvarssamarbeten. 2023 deltog militär israelisk personal för första gången i en övning i Marocko som beskrivs som de största krigsspelen i Afrika.