Kina – Demokrati och rättigheter

Kina är en enpartistat som styrs under auktoritära former av Kommunistpartiet. Trots att många politiska och medborgerliga rättigheter garanteras i författningen finns liten respekt för dessa i praktiken. Sedan Xi Jinping blev landets president 2013 har det politiska förtrycket hårdnat samtidigt som presidenten stärkt sitt grepp om makten.

På pappret har Kina flerpartisystem, men det fåtal partier som är tillåtna kontrolleras av Kommunistpartiet (se även Inrikespolitik och författning). Försök till politisk opposition slås skoningslöst ned och otaliga regimkritiker har fängslats genom åren. En av de mest kända är Liu Xiaobo, som fick Nobels fredspris 2010 för sin kamp för demokrati. Han dömdes till elva års fängelse för samhällsomstörtande verksamhet och dog i cancer 2017 medan han avtjänade sitt straff.

Det förekommer inga fria och allmänna val till politiska poster – de direkta val som finns till partikongresser på distriktsnivå och till by-råd är även de hårt styrda. Oberoende kandidater som står utanför Kommunistpartiet motarbetas och utsätts för olika former av trakasserier.

En lång rad mänskliga rättigheter finns inskrivna i Kinas grundlag. Samtidigt är det förbjudet att ”sabotera det socialistiska systemet”. 2004 gjordes ett tillägg i författningen om att ”staten ska respektera och skydda mänskliga rättigheter”. Men den kinesiska staten uppfyller långt ifrån grundlagens utfästelser. Mänskliga rättigheter kränks på ett stort antal områden.

Enligt människorättsorganisationer finns tusentals politiska fångar eller samvetsfångar. Regimkritiker har förts bort för omskolning i arbetsläger utan åtal eller rättegång eller sitter häktade i hemliga fängelser. 2013 beslöt kommunistpartiet att stänga landets 260 arbetsläger, inrättade efter sovjetiskt mönster på 1950-talet. Men enligt människorättsorganisationer har en del läger varit kvar i bruk samtidigt som andra former av inspärrningar har utnyttjats såsom psykiatriska sjukhus och hemliga fängelser. Sedan andra halvan av 2010-talet har regimen ökat försöken att tysta människorättsaktivister, advokater och journalister. De utsätts för trakasserier, frihetsberövanden och våld.

Tortyr förbjöds 1996 men förekommer fortfarande enligt människorättsorganisationer. På senare tid har även offentliga erkännanden, en praxis från tiden under Mao som har sina rötter i kejsarmaktens Kina, åter tagits i bruk. Dessa påtvingade TV-sända erkännanden visar inte bara kinesiska medborgare utan även utlänningar.

En av dem som gjort offentligt avbön är den svenske medborgaren och förläggaren Gui Minhai. Han drev en bokhandel i Hongkong som gav ut böcker med satiriska skildringar av högt uppsatta kinesiska politiker. Han greps i Thailand 2015 och fördes till Kina. År 2016 sände den kinesiska statliga TV-kanalen CCTV en intervju med där han sade att han återvänt till Kina för att avtjäna ett straff för inblandning i en trafikolycka för många år sedan. Han släpptes i oktober 2017 men frihetsberövades igen i januari 2018. Enligt den kinesiska regeringen hade han brutit mot kinesisk lag och 2020 dömdes han till tio års fängelse för att ha försett utländsk makt med underrättelser.

Från slutet av 2010-talet har även medborgare från andra länder frihetsberövat i växande utsträckning i Kina (se Kalendarium).

Etniska minoriteter kan formellt delta i olika styrande partiorgan och i statsapparaten, men partiet sätter ramarna för deras medverkan och den är i hög grad symbolisk. Minoriteter når sällan högre partiposter, något som även gäller kvinnor. Ingen kvinna finns med bland partieliten sedan den enda kvinnan i politbyrån, vicepremiärminister Sun Chunlan som hade en viktig roll i bekämpningen av coronapandemin i början av 2020-talet, pensionerades. Ingen kvinna har hittills valts till politbyråns ständiga utskott (se Inrikespolitik och författning.).

I grundlagen är landets alla nationaliteter jämställda och deras rättigheter och intressen skyddade. Minoriteterna i de autonoma regionerna åtnjuter enligt lag en särskilt hög grad av självstyre, men i verkligheten har praxis varierat starkt.

Minst en miljon uigurer och andra muslimska minoriteter rapporteras sedan andra halvan av 2010-talet ha spärrats in i särskilda så kallade utbildnings- och omskolningsläger i regionen Xinjiang. Enligt myndigheterna har syftet varit att bekämpa extremism. Det finns också uppgifter om att hundratusentals människor från dessa minoriteter tvingats plocka bomull för hand på de stora odlingar som finns i regionen. En rapport i augusti 2022 från kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) vittnade om de omfattande och svåra kränkningar av mänskliga rättigheter som har ägt rum mot uigurer och andra främst muslimska minoriteter i Xinjiang. Det fanns trovärdiga uppgifter om bland annat systematisk tortyr och tvångsmedicinering och enligt rapporten kan kränkningarna utgöra brott mot mänskligheten.

FN och det internationella samfundet har fått hård kritik av människorättsorganisationer för passivitet när det gäller människorättsbrotten i Xinjiang. FN:s råd för mänskliga rättigheter har inte diskuterat uppgifterna i rapporten. Vid en omröstning i oktober 2022 röstade en majoritet av medlemsstaterna nej till en motion från västländer om att diskutera frågan. Flera utvecklingsländer lojala med Kina röstade emot eller lade ned sin röst.

FN:s människorättsrapportörer har också kritiserat Kina för att systematiskt använda påtvingad yrkesutbildning och omflyttningar av arbetskraft som ett sätt att hindra tibetaner att utöva sin religion och kultur.

Även situationen i Hongkong har uppmärksammats av frivilligorganisationer och i FN:s människorättsorgan. Efter demokratiprotester har det kinesiska kommunistpartiet stärkt sin kontroll över "den särskilda administrativa regionen" bland annat genom att införa en kontroversiell säkerhetslag och tysta regimkritiker (se även Hongkong).

Författningen garanterar trosfrihet och rätten att demonstrera. Men detta gäller inte i praktiken. Religiösa samfund är strikt övervakade av en särskild statlig myndighet för religiös kontroll (se Religion) och kristna och muslimer utsätts för förföljelse.

Partiet och staten har en stark kontroll över ideella organisationer.

Korruption

President Xi Jinping har sedan han kom till makten bedrivit en massiv kampanj mot korruption. Den har av bedömare även setts som ett medel för honom att slå ut politiska rivaler. Sedan 2012 har hundratusentals anställda inom den kinesiska stats- och partiapparaten, inklusive militären, som blivit föremål för den massiva korruptionskampanjen. Enligt experter och människorättsorganisationer har korruptionsbekämpningen haft effekter framför allt på uppvisandet av den enorma rikedom som korrupta partikadrer tidigare kunnat exponera offentligt. Fortfarande är korruption inom stats- partiapparaten utbredd, inte minst på lokal nivå och inom domstolsväsendet. Korruption, mutor och förskingring är vanligt när det handlar om försäljning och övertagande av land i samband med företagsinvesteringar och infrastrukturprojekt.

Det är Kommunistpartiet – och inte det ordinarie rättsväsendet – som utreder partimedlemmar som misstänks för korruption. Partiet har ett eget organ som granskar disciplinfrågor. 2018 inrättade Nationella folkkongressen en särskild nationell övervakningskommission som skulle ansvara för granskning av korruption såväl inom partiet som inom staten.

Kina ligger på plats 76 på organisationen Transparency Internationals korruptionsindex (se här). 

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

I Kina, liksom i andra auktoritära stater, uppfattar regimen massmediernas roll helt annorlunda än i väst. Tidningar, radio och TV ska inte främst förmedla nyheter och granska makthavare utan framför allt fostra folket och vara språkrör för regimens politik. Tider med extremt torftig och ensidig propaganda har avlösts av perioder med relativ frihet för massmedierna. Sedan demokratiupproret 1989 har massmedierna verkat under strikt övervakning.

Yttrandefrihet och pressfrihet är inskrivet i författningen, men Kina är ett av de länder i världen där medierna är hårdast kontrollerade. Under 2010-talet, framför allt under dess andra hälft,  skärptes kontrollen över massmedierna  ytterligare, särskilt censuren på internet blev allt mer rigid. Den negativa utvecklingen har fortsatt under 2020-talet.  Kina rankas på plats 172 av 180 länder av Reportrar utan gränser när det gäller pressfrihet (se rankningslistan  här).

Många ämnen är förbjudna för medierna att beröra, i synnerhet allt som anses kunna hota kommunistpartiets maktställning. En särskild myndighet sammanställer dagligen listor över aktuella tabubelagda frågor och uppmaningar om vad medier bör ta upp. Etermediernas inslag granskas ofta i förväg. Vissa områden öppnades i viss grad för journalistisk granskning, till exempel korruption, men bara så länge rapporteringen inte bedöms som ett hot mot regimen.

Journalister praktiserar ett stort mått av självcensur. Den som bryter mot reglerna kan avskedas, utsättas för trakasserier, eller dömas till fängelsestraff. Särskilt journalister som har försett utländska tidningar med uppgifter har råkat illa ut under de senaste åren. Även utländska journalister fick i början av 2010-talet i ökad grad känna på regimens inskränkningar. Så nekades journalister från stora utländska tidningar, däribland The New York Times, visum efter att artiklar publicerats om de jättelika förmögenheter som kinesiska toppolitiker tillskansat sig, däribland den tidigare premiärministern Wen Jiabao och hans familj.

Det kinesiska systemet för att kontrollera internet är det mest utvecklade i världen; dagligen arbetar flera tusen anställda i myndigheternas tjänst med att censurera och övervaka innehåll och sprida regimvänliga yttranden på nätet. Tusentals internetkaféer och enskilda webbsidor har stängts och åtkomsten till otaliga internationella webbplatser med ”skadligt” material, såsom utländska nyhetssajter, har blockerats genom den så kallade ”stora kinesiska brandväggen”. Västerländska dataföretag har bidragit till att bygga upp en tekniskt sofistikerad internetcensur.

År 2013 använde omkring två tredjedelar av landets drygt 600 miljoner internetanvändare sociala medier som mikrobloggtjänsten Weibo och andra inhemska alternativ till de förbjudna Twitter och Facebook. Sociala medier hade blivit en kanal för kineser att påtala orättvisor och komma åt korrumperade tjänstemän. Myndigheterna agerade 2013 för att täppa till denna ventil för missnöje. Några inflytelserika bloggare dömdes till fängelse sedan en ny lag tillkommit som förbjöd spridning av falska rykten eller förtal på nätet, andra trakasserades eller fördes bort av polisen.

Det internationella internetföretaget Google stängde 2010 sin sökmotor på kinesiska internet. Skälet uppgavs vara regimens stränga internetcensur. Samtidigt styrde företaget om kinesiska användare till sin söktjänst i Hongkong. Det verkliga motivet till Googles agerande ansågs av bedömare vara attacker av hackare som spårats till Kina. Målet för attackerna var konton tillhörande kinesiska människorättsaktivister.

Enstaka försök har gjorts att introducera privat ägande bland pressen på 2000-talet, men i huvudsak ägs dagstidningarna direkt eller indirekt av kommunistpartiet eller staten.

Övervakning och censur av internet förstärktes ytterligare när en ny cybersäkerhetslag trädde i kraft 2017. Olika nya metoder för att begränsa digital kommunikation via mobiler och datorer infördes. Även olika former av artificiell intelligens och tekniker för ansiktsigenkänning och kameraövervakning i stadsmiljö och offentliga färdmedel tillämpas. Inhemska populära sociala medieplattformen Wechat övervakar till exempel noga diskussioner på forumet så att de överensstämmer med statliga föreskrifter.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Under de senaste två årtiondena har rättsväsendet reformerats för att i högre grad motsvara det moderna samhällets och de internationella kontakternas krav. Kommunistpartiet utövar starkt inflytande över domstolarna på alla nivåer; partiet beslutar om domslut särskilt i politiskt viktiga fall och tillsätter domare. Ett stort problem inom rättsväsendet är den omfattande korruptionen.

Dödsstraff kan utdömas för drygt ett femtiotal brott från knarkhandel och korruption till rån, mord och samhällsomstörtande verksamhet.

Antalet årliga avrättningar är en väl bevarad statshemlighet, men enligt människorättsorganisationer avrättar Kina fler människor än något annat land och  fler än alla andra länder totalt. Avrättningarna har dock minskat under det senaste decenniet och målsättningen från beslutsfattarna är att de ska fortsätta att minska. Tidigare har siffran uppskattats till 8 000–12 000 avrättningar om året. Den av människorättsorganisationer hårt kritiserade användningen av organ från avrättade fångar fasades ut i och med att ett nytt system för organdonation som ska bygga på frivilliga donatorer offentliggjordes 2012.

Sedan 2007 måste alla dödsdomar som utfärdas godkännas av Högsta domstolen. Förändringen motiverades officiellt med att det var ett sätt att förhindra felaktiga domar. Under senare år har några fall där oskyldiga dömts uppmärksammats i medierna. Lokala domstolar har uppmanats vara mer restriktiva med dödsdomar.

Från 2015 hårdnade regeringens inställning till jurister och advokater som verkade för mänskliga rättigheter och som försvarat aktivister i rättegångar. Flera hundra advokater och jurister greps, några fick hårda fängelsestraff medan andra hölls i förvar utan kontakt med omvärlden.

Förhållandena i fängelserna är enligt rapporter mycket svåra. Överbeläggning är vanligt och många fångar har vittnat om tortyr, våldtäkter och andra övergrepp. Politiska fångar och människorättsaktivister har ofta nekats sjukvård och mediciner.