Koranbränning spelar despoter i händerna

Två händelser har fått i gång nya protester som går som en löpeld över den muslimska världen. Utanför Turkiets ambassad i Stockholm har högerextremisten Rasmus Paludan bränt en koran, en provokation som han satt i system. I Nederländerna har en annan högerextremist, Edwin Wagensveld, rivit sönder ett exemplar av skriften och trampat på den.

Turkiets regering har anfört att det borde betraktas som ett hatbrott att bränna islams heliga skrift. Sverige förväntas förklara varför Paludans återkommande och avsiktliga oförskämdheter mot muslimer ska vara skyddade av grundlagen och av polisen. Och varför man inte hänvisar provokatörer till andra offentliga platser än sådana där de kan ställa till rejäl skada.

Troende muslimer är känsliga för att se islam smädas eller dras in i profana sammanhang, också när det görs av araber eller andra muslimer. Den tunisiska sångerskan Zikra, som var kändis i arabvärlden, fick en flod av ovett över sig när hon jämförde sitt livs plågor med profetens.

Den som skyddar islam skyddar sig själv

Koranbränningen ger flera länders maktspelare som själva är ifrågasatta chans att ta initiativ. Det handlar om statsmakter som regelmässigt kränker sina egna medborgare, religiösa inrättningar som strävar efter att vara relevanta i nutiden och våldsbenägna rörelser som inget hellre vill än att ha en fiende att rikta sin vrede mot.

I åtskilliga stater, bland dem stora länder med muslimsk befolkning, blir man strängt straffad om man kritiserar, häcklar eller karikerar en kung eller president. Det bidrar till att yttrandefriheten sitter trångt. En statsman måste ta på sig rollen som islams och profetens outtröttliga försvarare för att också kunna bestraffa majestätsbrott mot den egna personen.

Koranbrännare Paludan utanför Turkiets ambassad i Stockholm den 21 januari 2023. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Koranbrännare försvårar därmed livet för aktivister som arbetar för att uppnå fri- och rättigheter som åsikts- och föreningsfrihet, för att inte tala om rätten att byta religion. Den som vill ifrågasätta religiösa regler som är sanktionerade av staten är sällan hjälpt av att någon eldar upp böcker som har stor vikt för andra människor. Tvärtom riskerar aktivister att svartmålas som lydiga redskap för folk som är ute efter att kränka muslimer i allmänhet.

Röster höjs i bland annat Pakistan, Afghanistan och Indonesien mot koranbränningen. Men särskilt tre stora länder närmare oss agerade snabbt för att leda kören:

Egypten: balansakt mellan stat och folk

Den 25 januari riktade lärosätet al-Azhar i Kairo, som har en ledande roll i den sunnimuslimska världen, en maning till bojkott mot varor från Sverige och Nederländerna. Maningen är skarpt formulerad men förordar fredliga medel. Men den enorma uppmärksamhet som uppstår efter en koranbränning kan förvisso råka trigga människor som hellre tar till våld.

al-Azhar är en mer än tusenårig institution som utbildar teologer och församlingsledare. För dess företrädare är det naturligt att yttra sig i värdefrågor. Men lärosätet har också en balansgång att gå inom Egypten, med en komplicerad relation till en repressiv statsmakt. Just den 25 januari inföll årsdagen av en revolt som utbröt 2011. Upproret ledde till att Egyptens dåvarande president Hosni Mubarak tvingades bort från makten. Det var en av två revolutioner som såg ut att kunna lyckas under den arabiska våren, men Abd al-Fattah al-Sisis regim som leder landet i dag är mer förtryckande än den som avsattes då och har svåra legitimitetsproblem. al-Azhar balanserar dessutom mellan två eldar: en militärstyrd stat och stora religiösa rörelser med folklig förankring, främst Muslimska brödraskapet. Regimen motarbetar dem med domstolar och fängelser, till och med avrättningar.

Storimamen Ahmed al-Tayeb (t h) vid al-Azhar-universitetet i Egypten i ett möte med påve Franciskus 2022. Foto: Alessandra Tarantino/AP/TT

al-Azhar har lyckats behålla sin prestige i den sunnimuslimska världen, men har också behov av att slå vakt om sin position. Lärosätet har finansiering från staten och väljer sina strider mot regimen, men försöker också markera oberoende. Somliga bedömare har uttryckt det så att al-Azhar strider för sin överlevnad och behöver all den folkliga popularitet som lärosätet kan vinna.

Turkiet: present till president

Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan kan också tacka provokatörerna för hjälpen. Han kan använda sig av koranbränningen både i stormaktsspelet runt Ukraina och inrikespolitiskt inför de val som ska hållas i maj (se tidigare artikel i Utrikesmagasinet). Han kan få sympatisörer att rösta genom att göra sig till talesman när muslimer som grupp utsätts för förakt. Tendensen i Turkiet, i synnerhet sedan ett dramatiskt kuppförsök 2016, är lik den i Egypten: Regimen blir alltmer maktfullkomlig och motarbetar sina kritiker med domstolar och fängelser.

Att förolämpa presidenten är en av många handlingar som kan ge fängelse i Turkiet. Det kan kombineras med förlust av medborgerligt förtroende, som innebär att en oppositionspolitiker inte får ställa upp i val.

Erdoğan har gjort bruk av tillfällena till islamförsvar förr. När USA under Donald Trumps presidenttid agerade så att Israels anspråk på hela Jerusalem (också den arabiska halvan av staden) stärktes, ställde sig Erdoğan i spetsen för internationell muslimsk indignation.

Konstnären Lars vilks utsattes för flera attentatsförsök efter att ha ritat profeten Muhammed som rondellhund. Foto: Czarek Sokolowski/AP/TT

Möjligheten till maktdemonstration genom att bromsa Sveriges medlemskap i Nato hade Erdoğan redan, men koranbränningen gjorde det lättare för honom.

Det finns också en spelplan inom islam, med aktörer som gärna tar åt sig äran när det är påkallat att visa ogillande mot angrepp utifrån. Erdoğans brandtal, i Jerusalemfrågan och mot bokbålen, utgör inlägg även i en strid om själarna, tävlan om muslimernas hjärtan som pågår mellan sunniislam och shiaislam.

Iran: en konkurrerande maktpol

1989 brännmärktes författaren Salman Rushdie av Irans ayatolla Khomeini. Hans roman Satansverserna tillkom inte som en protest, men i handlingen förekommer en kontroversiell berättelse om en koranvers där djävulen ska ha frestat profeten att uppmuntra dyrkan av tre gudinnor i Mecka. Författaren blev föremål för en fatwa, och vid det här laget har ganska många tagit den till intäkt för att hämnas med våld. 2022 blev Rushdie angripen av en knivbeväpnad man som stormade scenen vid ett framträdande utanför New York. Rushdie överlevde, men fick fysiska men. Den japanske översättaren av romanen blev mördad 1991 och den norske förläggaren överfallen 1993.Regimen i Iran hade 1989 flera skäl till att framträda som den starkaste rösten för islams beskydd. Den islamiska republiken var ung, tio år, och den är en unik shiitisk skapelse i den muslimska världen som många, i synnerhet sunniter, var och är skeptiska mot.

Den nya regimen behövde också hävda sig inom shiaislam, som är en decentraliserad värld med många auktoriteter. Traditionen sade att shiitiska ledare inte ska utöva världslig makt. Det var bland annat i det avseendet den islamiska republikens anspråk innebar något nytt.

Demonstration i New York till stöd för Salman Rushdie efter mordförsöket på författaren i fjol. Foto: Yuki Iwamura/AP/TT

Nu är mullaregimen hotad av en folklig revolt mot sjaltvång och moralpoliser. Men den har haft 40 år på sig att bygga upp sin maktapparat, inte minst med militär och folklig milis. Mönstret är välbekant: Regimen motarbetar sina kritiker med domstolar, fängelser och avrättningar.

Folket ifrågasätter den påbjudna bilden av vad islam kräver av människan, till exempel slöja. Regimen hävdar, som alltid när den känner sig hotad, att protesterna bottnar i skadligt inflytande från utlandet.

Vilken är avsikten bakom symbolhandlingen?

Varje samhälle, också det svenska, får fortsätta brottas med en fråga som ständigt förnyas: Var bör gränsen gå mellan frihet och förbud?

Är det när avsändaren själv beskriver sig som exempelvis islamfientlig? Vilken avsikt konstnären Lars Vilks hade med sina rondellhundar är ett ämne som nu diskuteras i böcker. Var det kritik mot konstvärlden, eller mot något annat? Ingen kan i alla fall tveka om Paludans avsikter: han gillar inte muslimer.

Paludans framfart aktualiserar ett omdöme som författaren och den förre ordföranden i Publicistklubben Jan Guillou framförde i Aftonbladet 2008. Guillou frågade sig apropå det starka stödet för Jyllands-Postens profetteckningar i Danmark varför yttrandefriheten “alltid testas just på den muslimska minoriteten”.