Kuba – Inrikespolitik och författning

Kuba är en republik och en enpartistat, en av de sista i världen. Författningen slår fast att Kubas kommunistparti ska spela den ledande rollen i samhället och staten. På senare år har en gradvis uppluckring skett av den statsstyrda ekonomin. Men reformerna har inte åtföljts av någon politisk öppning och ekonomiskt har landet hamnat i en djup kris. Statschef sedan 2018 är Miguel Díaz-Canel.

Kommunistpartiet kontrollerar alla styrande organ från regeringen ned till kommunfullmäktige. Partiet tillsätter också alla chefer inom förvaltningen, på statsföretag och på en rad samhällsfunktioner som sjukhus och universitet. Den som opponerar sig mot systemet riskerar trakasserier och i värsta fall fängelse (se Demokrati och rättigheter). 

Politiskt är Kuba delat mellan å ena sidan de som fortfarande är trogna de socialistiska ideal som hyllas av ledarna och å andra sidan en växande andel av befolkningen som hoppas på en utveckling mot större politisk och ekonomisk frihet. Missnöjet är särskilt stort bland unga människor som inte har några egna minnen av förtrycket och armodet före revolutionen på 1950-talet.  

Kubas president Miguel Díaz-Canel tillsammans med FN:s generalsekreterare António Guterres, i samband med ett G77+Kina-möte i Havanna i september 2023. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

När revolutionsledaren Fidel Castro år 2008 efterträddes av sin yngre bror Raúl tillsatte denne så gott som alla de viktigaste posterna i det mäktiga statsrådet med veteraner från revolutionen. Militären fick också ökat inflytande. Först efter några år inleddes en försiktig föryngring i ledarskiktet.

Raúl Castro efterträddes som statschef av Miguel Díaz-Canel. Raúl Castro kvarstod dock som ledare för kommunistpartiet fram till våren 2021 då Miguel Díaz-Canel övertog även den posten.  

Föryngring utan förändring 

Miguel Díaz-Canel, född 1960, tillhörde en yngre generation politiker. Maktskiftet väckte förhoppningar om större politisk öppenhet och en förbättring av levnadsvillkoren, men det blev varken det ena eller det andra. Díaz-Canels första år vid makten ägnades åt att slutföra arbetet med en ny författning som bekräftade kommunistpartiets maktmonopol och han var minst lika hård mot oppositionen som sina företrädare.

Inte heller på den ekonomiska sidan skedde några märkbara förbättringar. Under 2019 och 2020 införde USA under president Donald Trump en lång rad restriktioner för att sätta press på Kuba. Bland annat begränsades möjligheten för amerikaner att besöka Kuba och att skicka pengar till släktingar på ön. Under åren som följde förvärrades krisen.  

Ny ordning 

I slutet av 2020 lanserade president Miguel Díaz-Canel kampanjen Tarea ordenamiento (uppgift skapa ordning) som en slags fördjupning av reformer som Raúl Castro initierat drygt tio år tidigare (se Modern historia). Kampanjen handlade om en sammanslagning av landets två valutor (se Ekonomisk översikt), om att minska statliga subventioner och att på sikt slopa ransoneringsboken som garanterar kubanerna tillgång till vissa baslivsmedel. Samtidigt femfaldigades minimilönen, men både löneökningen och valutareformen fick motsatt effekt. Löneökningarna orsakade inflation och sammanslagningen av valutorna resulterade i att många fick sitt sparkapital raderat. 

Det ekonomiska läget förvärrades av covid-19-pandemin som nästan helt satte stopp för turismen. De amerikanska sanktionerna gjorde livet värre även för dem som varit vana att få ekonomisk hjälp av släktingar i USA. Nu ströps det inkomstflödet och missnöjet jäste. 

Protester och massgripanden 

Från 2020 förekom flera uppmärksammade protester med krav på yttrandefrihet, oftast initierade av artister och kulturarbetare. En sammanhållande faktor för oppositionen blev sången Patria y vida (Fäderneslandet och liv) som skrevs av rappare på Kuba tillsammans med kollegor i exil. Sången är en travesti på Fidel Castros gamla paroll Patria o muerte (Fäderneslandet eller döden). 

I juli 2021 gick tusentals kubaner ut på gatorna för att protestera mot den nöd som uppstått i landet under pandemin. Protesterna var de mest omfattande på närmare 30 år. Under oroligheterna greps runt 1 500 människor och en person dödades i de sammanstötningar som uppstod mellan demonstranter, regeringsanhängare och polis. Tre år senare satt 600 fortfarande i fängsligt förvar och en del hade dömts till fängelse i upp till 25 år. Parlamentet har antagit en ny strafflag som minskar utrymmet för protester (läs mer i Demokrati och rättigheter).  

Redan före de stora demonstrationerna hade regeringen försökt att lätta på trycket genom att tillåta privat företagsamhet inom nästan alla de 2 000 ekonomiska verksamheter som finns registrerade. Efter protesterna blev det även lagligt med privata små och medelstora företag. Tidigare hade privata initiativ varit begränsade till enmansföretag. Regeringen öppnade också för utländska investeringar i grossist- och detaljhandeln, men den ekonomiska krisen fortsatte att prägla livet för kubanerna med stor brist på mat och andra förnödenheter, och rekordhög inflation.

Djup kris

Det folkliga missnöjet avspeglades i lokalvalen i november 2022 då drygt 31 procent av väljarna avstod från att rösta. Det är den högsta siffran i landets historia. I det parlamentsval som hölls i mars 2023 var valdeltagandet 76 procent – högre än i lokalvalet men betydligt lägre än de 90 procent som röstade i en folkomröstning om en ny författning 2019.

Den ekonomiska krisen fortsätter att hålla Kuba i sitt grepp och allt fler kubaner räknas som extremt fattiga (se Sociala förhållanden). Krisen har bidragit till en utvandringsvåg som gör att landets befolkning nu krymper (se Befolkning och språk). Efter ett särskilt omfattande strömavbrott hösten 2024 (se Naturtillgångar, energi och miljö) drabbades Kuba av två orkaner på kort tid. Den andra orsakade återigen ett landsomfattande strömavbrott vilket följdes av nya protestaktioner med följden att ett okänt antal människor greps.

FÖRFATTNING

Kubas nya författning 2019 ersatte den tidigare grundlagen från 1976 vilken var utformad efter sovjetisk förebild. Även den nya författningen slår fast att kommunistpartiet är det enda tillåtna partiet och att staten äger de grundläggande produktionsmedlen, men till skillnad från tidigare erkänns den privata äganderätten i vissa fall och utländska investeringar garanteras och uppmuntras. 

Genom grundlagsändringen fick Kuba en president och en premiärminister. Dessförinnan var ordföranden i statsrådet både statschef och regeringschef. Ett halvår efter att den nya författningen trätt i kraft valdes Miguel Díaz-Canel till president.  

Presidenten som är statschef och överbefälhavare utses av parlamentet för en period på fem år, och kan väljas om en gång. I april 2023 blev Miguel Díaz-Canel omvald , med överväldigande majoritet och utan motkandidater.  

Premiärministern som leder regeringens dagliga arbete utses av presidenten.   

Den lagstiftande makten ligger hos nationalförsamlingen som håller möte ett par gånger per år för att klubba igenom regeringens lagförslag. Nationalförsamlingen utser också ledamöterna i det så kallade statsrådet med 21 ledamöter som sköter den löpande verksamheten mellan nationalförsamlingens möten. Nationalförsamlingen talman är ordförande för statsrådet. 

Val till nationalförsamlingen hålls vart femte år. Alla kandidater måste på förhand godkännas av partiet och det finns bara en kandidat till varje mandat. Kandidaterna måste vinna mer än 50 procent av rösterna i sin valkrets. Om detta misslyckas måste en ny kandidat utses och en ny valomgång hållas. Antalet ledamöter i nationalförsamlingen har bantats i ett par steg och är 470 sedan valet 2023. 

Väljarna kan i viss mån utrycka sin vilja genom att rösta blankt eller lämna ogiltiga röster. I parlamentsvalet 2018 var andelen blanka eller ogiltiga röster nära 20 procent.

Vid valen till lokala församlingar finns det mer än en kandidat till varje plats men alla utnämns vid partiövervakade grannskapsmöten i respektive valkrets. Tidigare krävdes att kandidaterna skulle vara partimedlemmar men vid lokalvalet 2015 tilläts för första gången oberoende kandidater att ställa upp om de fick tillräckligt många röster vid nomineringsmötena. 

Kuba är indelat i 14 provinser och 169 kommuner. Ön Isla de Juventud har speciell status och styrs av centralregeringen. Provinserna leds av en guvernör som fungerar som statens representant och samordnare mellan regeringen och kommunernas styre. Guvernörens nomineras av presidenten och utnämningen godkänns av kommunerna i provinsen. Till sin hjälp har guvernören ett råd som består av kommunala ledare och ledamöter i de kommunala beslutsfattande församlingarna.     

Läs om Kubas rättsväsen i Demokrati och rättigheter. 

POLITISKA PARTIER

Kubas kommunistparti (Partido Comunista de Cuba, PCC) styrs av politbyrån, partiets mäktigaste organ. Politbyrån som för närvarande består av 14 personer drar upp riktlinjerna för partiets och statens verksamhet. Partiets ledare, kallad förste sekreterare, är ordförande för politbyrån och har därmed stort inflytande över politiken. Partiet har haft tre ledare: Fidel Castro till 2008 (han avled 2016), Raúl Castro 2008–2021 och Miguel Díaz-Canel sedan 2021. 

Partiets formellt högsta organ är emellertid partikongressen men den sammanträder endast med minst fem års mellanrum. Delegaterna vid kongressen väljer en centralkommitté på 115 medlemmar som arbetar mellan kongresserna. Centralkommittén utser i sin tur medlemmarna i politbyrån.  

På lokal nivå styr kommunistpartiet genom så kallade Kommittéer för försvar av revolutionen vilka har som uppgift att övervaka "antisocialt uppförande", det vill säga oppositionella aktiviteter. Kommittéerna ska också samverka mot vanlig brottslighet och samordna sociala kampanjer som till exempel för vaccinationer och städning av offentliga platser. 

Partiet har vidare skapat massorganisationer för arbetare, ungdomar, kvinnor, bönder och så vidare. Organisationerna fungerar som ett forum för att föra ut regeringens budskap i breda lager. 

Oppositionen

Kommunistpartiet är det enda som lagligen får bedriva verksamhet i landet men trots det finns det andra politiska grupperingar.  

Den mest kända är Damer i vitt (Las Damas de Blanco). Kvinnorna samlas vid en gudstjänst på söndagarna och genomför därefter en tyst marsch i protest mot att deras anhöriga fängslats på politiska grunder. Manifestationen avbryts ofta av polisen som griper deltagarna i några timmar innan de släpps igen. 

Andra regimkritiska sammanslutningar är till exempel Kristdemokratiska partiet (PDC), den likaså kristdemokratiska Rörelsen för kristen befrielse (MCL), Kubanska liberala unionen (ULC), socialdemokratiska alliansen Progressiv båge (AP), ungdomsrörelsen Övärld (Archipélago) och paraplyorganisationen Patriotiska unionen (Unpacu).  

2021 bildade regimkritiska krafter, däribland kristdemokraterna, en politisk plattform, kallad Rådet för demokratisk övergång på Kuba (CDTC). Organisationen planerade att ställa upp med kandidater i lokalvalen hösten 2022 men hävdar att myndigheterna satte stopp för det (se ovan). 

LÄSTIPS – läs mer om Kuba i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Brist på mat och el i krisens Kuba (2024-03-21)     

Om våra källor