Sydafrika – Politiskt system

Sydafrika har sedan början av 1990-talet gått från ett system där majoriteten av landets befolkning saknade rösträtt till en fullvärdig demokrati med en grundlag som garanterar mänskliga rättigheter och framhåller allas likhet inför lagen. Sedan det första demokratiska valet 1994 regerar den tidigare förbjudna Afrikanska nationalkongressen (ANC) som ledde kampen mot rasåtskillnadssystemet apartheid.

Under apartheidtiden från 1948 fram till början av 1990-talet saknade svarta sydafrikaner helt politisk representation. 1984 infördes ett trekammarparlament för vita, färgade och indier, men de svarta stod fortsatt utanför. Sedan apartheid avskaffats infördes en tillfällig författning som gav alla vuxna rösträtt vilket banade väg för val till Sydafrikas första demokratiska parlament 1994.

Presidenten utses av parlamentet för en femårsperiod och kan väljas om högst en gång. Presidenten utser ministrarna, leder regeringens arbete och är överbefälhavare. Han eller hon kan avsättas genom misstroendevotum eller riksrättsförfarande.

Den lagstiftande makten innehas av parlamentets två kamrar – nationalförsamlingen och nationella provinsrådet. Nationalförsamlingens 400 ledamöter utses i allmänna val vart femte år enligt ett proportionellt valsystem. Provinsrådets 90 medlemmar utses av provinsernas lagstiftande församlingar (se nedan). Provinsrådet har som uppgift att ta ställning till de lagar som antas i nationalförsamlingen.

För att få rösta krävs att man har fyllt 18 år och registrerar sig i röstlängden. Valdeltagandet har gått ned betydligt sedan det första demokratiska valet 1994 då 85 procent av den vuxna befolkningen gick till valurnorna. Det officiella valdeltagandet vid parlamentsvalet 2019 var 66 procent, att jämföra med 73 procent 2014. Inför valet 2019 avstod omkring en fjärdedel av dem som har åldern inne från att ens registrera sig.

Den minskade benägenheten att rösta kan tolkas som besvikelse över utvecklingen (seModern historia och Aktuell politik). Opinionsundersökningar visar på en stor partilojalitet och att det i synnerhet bland den svarta befolkningen är ett stort steg att rösta på något annat parti än ANC. Trots att de är missnöjda med partiet väljer många därför att röstskolka hellre än att byta parti. 

Författningsändringar fordrar två tredjedelars majoritet i nationalförsamlingen. För att ändra författningens deklaration om mänskliga rättigheter krävs tre fjärdedelars majoritet.

Sydafrika är indelat i nio provinser. Varje provins har en lagstiftande församling med 30–100 ledamöter beroende på befolkningens storlek. Provinsval hålls vart femte år samtidigt med parlamentsvalet. På kommunal nivå finns 231 fullmäktigeförsamlingar – åtta storstadsområden och 205 kommuner. Ledamöterna tillsätts i allmänna val vart femte år, ungefär mitt emellan de nationella valen. I samband med lokalvalen utses också representanter till de 44 distrikten som utgör en administrativ mellannivå  mellan provinser och kommuner. 

Rättsväsendet har en oberoende ställning. En författningsdomstol med elva ledamöter ska övervaka att verkställande, lagstiftande och dömande makt följer författningen. Det finns också en Högsta domstol.

Läs mer om rättsväsendet i Demokrati och rättigheter.

Politiska partier 

Det finns ingen fast nedre spärr för att komma in i parlamentet, det räcker att få ihop tillräckligt med röster för minst ett mandat. Vid valet 2024 lyckades 18 politiska partier med detta. De flesta har bara ett eller två mandat och är helt överskuggade av de fåtaliga större partierna.

Sydafrikas dominerande politiska parti är Afrikanska nationalkongressen (African National Congress, ANC), som haft regeringsmakten sedan 1994. Partiet stod på topp i valet 2004 då nästan 70 procent av rösterna tillföll ANC. Sedan dess har valresultaten blivit allt sämre. 2024 gjorde partiet sitt sämsta val någonsin och fick endast 40 procent av rösterna. ANC valde då att bilda en samlingsregering med sex andra partier.

Partiet bildades 1912, fick namnet ANC 1923 och drev krav på rösträtt och andra politiska rättigheter för landets svarta och färgade befolkning. På 1950-talet ledde ANC massprotester mot apartheidsystemet. 1960 förbjöds ANC och efter en polismassaker på demonstranter samma år övergavs ickevåldsprincipen (se Modern historia). 1964 dömdes Nelson Mandela och andra ledande ANC-medlemmar till livstids fängelse. På 1960-talet vidgade ANC sitt samarbete med Sydafrikanska kommunistpartiet (South African Communist Party, SACP), som hade vita medlemmar. Därefter kunde även de som inte var svarta bli medlemmar i ANC. Förbudet mot ANC hävdes 1990, Mandela frigavs och partiet vann överlägset landets första demokratiska val 1994. Mandela valdes av parlamentet till landets president.

ANC bildade vid början av 1990-talet en allians med kommunistpartiet och fackföreningsrörelsen Cosatu (Congress of South African Trade Unions). Därmed fick kommunisterna och Cosatu representation och inflytande i regeringen vilket också ledde till spänningar. ANC:s mer marknadsekonomiska inriktning har kritiserats av de övriga i alliansen.

Den första utbrytningen ur ANC sedan partiet fick makten blev partiet Folkets kongress (Congress of the People, Cope) som grundades 2008 av två förgrundsfigurer inom ANC. Cope fick drygt sju procent i valet 2009 men föll sedan sönder i interna maktstrider. I valet 2024 fick partiet noll mandat.

Demokratiska alliansen (Democratic Alliance, DA), har varit största oppositionsparti sedan 1999 och har makten i Västra Kapprovinsen. Efter valet 2024 är partiet en del av landets stora samlingsregering och innehar sex ministerposter. Partiet hette tidigare Demokratiska partiet (Democratic Party, DP) och samlade den liberala oppositionen mot apartheid bland engelsk­talande vita. Kapstadens borgmästare Helen Zille valdes 2007 till partiledare för DA. Hon avgick i maj 2015 då partiet fick sin första svarta ledare, Mmusi Maimane. Förhoppningarna på honom var stora men valet 2019 blev en besvikelse. Efter interna stridigheter avgick Maimane i slutet av 2019. Den vita partiveteranen John Steenhuisen hoppade in som tillförordnad ersättare och valdes ett år senare till ny partiledare. I juni 2024 utsågs han till landets jordbruksminister.

DA, anklagas ofta för att vara ett parti för vita, trots att de vita väljarna numera är i minoritet och dess största väljargrupp består av färgade. Partiet har vuxit stadigt genom alla val fram till valet 2019 då det tappade en handfull mandat, dessa återvanns 2024 då DA åter fick 22 procent av rösterna.

Inför valet 2024 gick ANC-veteranen och expresidenten Jacob Zuma över till det nystartade partiet MK. Beteckningen står för uMkhonto We Sizwe (vilket betyder Nationens spjut och var namnet på ANC:s väpnade gren under apartheidtiden). ANC:s försök att på juridisk väg stoppa partiet från att använda namnet, misslyckades. En vecka före valdagen förklarade däremot författningsdomstolen att Zuma inte var valbar med hänvisning till att han 2021 dömdes till 15 månaders fängelse. Först fem år efter avtjänat straff får en person som är dömd till mer än 12 månaders fängelse ställa upp i ett val. Trots alla kontroverser kring partiet och Zuma blev MK tredje största parti, främst tack vara zulufolkets röster (Jacob Zuma är zulu). Partiet bestred valresultatet och bojkottade först parlamentsinvigningen, men tio dagar senare svors de nya parlamentsledamöterna in och bildar därmed opposition med EFF (se nedan). MK har bland annat på sin agenda att skrota landets grundlag som partiet anser vara kolonial. MK lyckades även bra i provinsvalet och fick nästan egen majoritet i KwaZulu-Natal där folkgruppen zulu dominerar. Med minsta möjliga marginal lyckades ANC och IFP (se nedan) med hjälp av ytterligare ett stödparti, mota MK från makten.

Vänsterradikala Ekonomiska frihetskämpar (Economic Freedom Fighters, EFF) fick se sig omsprunget av MK i valet 2024 då partiet förlorade sin plats som landets tredje största politiska kraft. EFF leds av Julius Malema som tidigare var ordförande i ANC:s ungdomsförbund men som sparkades ut efter rasistiska uttalanden och hård kritik mot den dåvarande partiledningen under Jacob Zuma. EFF vill bland annat förstatliga gruvor och jordbruks­mark, samt bedriva en tuffare politik mot landets vita befolkning. Partiet gjorde sitt bästa val 2019 då det nästan fördubblade sitt antal mandat i parlamentet. Partiets företrädare är stridbara och utmärker sig i parlamentet genom att bära röda overaller och gruvarbetarhjälmar. De har vid flera tillfällen orsakat tumult i parlamentet genom att störa ordningen. 

Inkatha – frihetspartiet (Inkatha Freedom Party, IFP) var ursprungligen en kulturrörelse för zuluer bildad 1922. Rörelsen registrerades som en politisk organisation 1975 under ledning av Mangosuthu Buthelezi, regeringschef i det så kallade hemlandet KwaZulu (se Modern historia). En våldsam och dödlig politisk kamp utkämpades mellan Inkatha och ANC, som ansåg att Buthelezi svek kampen mot apartheid. I hemlighet stödde apartheidregimen Inkatha i kampen mot ANC. Minst 15 000 människor miste livet i sammandrabbningar mellan de båda organisationerna. Inkatha har successivt försvagats och fick i valet 2014 bara tio mandat men stärkte sin ställning såväl 2019 som 2024. Buthelezi ersattes som partiordförande 2019 av Velenkosini Hlabisa. I september 2023, avled Buthelezi, han var då 95 år gammal. I den nya samlingsregeringen utsågs Hlabisa till minister för lokala och traditionella frågor.

Frihetsfront Plus (Vryheidsfront Plus, VF+) grundades 1994 och attraherar huvudsakligen vita väljare. Partiet strävar efter att skydda de afrikaanstalandes rättigheter. Partiet motsätter sig reformer för att ge svarta mer makt och är emot en omfördelning av jord från vita markägare till svarta. I valet 2019 kom Frihetsfronten på femte plats men tappade i nästkommande val. VF+ ingår tillsammans med några andra mindre partier i landets samlingsregering.

Förutom ANC, DA, IFP och VF+ har ytterligare tre partier tagit plats i regeringen. Good som leds av turistministern Patricia de Lille, en av landets politiska veteraner som varit länge aktiv under olika partifanor i Västra Kapprovinsen. Patriotiska alliansen (Patriotic Alliance, PA) som är ett konservativt, kristet och främlingsfientligt parti. Ledaren Gayton McKenzie, dömdes till flerårigt fängelsestraff som gängkriminell på 90-talet, men omvändes i fängelset. Den tidigare befrielserörelsen Panafrikanska kongressen (Pan Africanist Congress, PAC) som bröt med ANC 1959 då PAC inte kunde förlikas med ANC:s ideologi att ”landet tillhör alla, både svarta och vita”. Ytterligare två minde partier har fått representation bland de många vice minister-poster som Ramaphosa delade ut.

Om våra källor