Azerbajdzjan – Utrikespolitik och försvar

Utrikespolitiken formas av närheten till den store grannen i norr, Ryssland, och till Iran som Azerbajdzjan delar en lång kulturell och religiös historia med. Samtidigt försöker Azerbajdzjan gå en balansgång mellan öst och väst och har utvecklat goda relationer med USA, Israel och Kina. Banden till Turkiet är starka.

Målen för utrikespolitiken är att bevara Azerbajdzjans territoriella integritet, undvika att andra länder blandar sig i inrikespolitiken och främja bilden utomlands av Azerbajdzjan som ett framgångsrikt land, bland annat genom att med oljeinkomster finansiera utvecklingsprojekt i andra länder.            

Konflikten med Armenien om kontrollen över Nagorno-Karabach har varit den enskilt viktigaste utrikespolitiska frågan. Nagorno-Karabach ligger inne i Azerbajdzjan men hade fram till hösten 2023 en befolkningsmajoritet av armenier. Området kom under Armeniens kontroll genom ett krig 1991–1994 som också innebar att Azerbajdzjan förlorade landområden mellan Nagorno-Karabach och den armeniska gränsen. 

Förhandlingar om ett slut på konflikten fördes i åratal inom den så kallade Minsk-gruppen med elva medlemmar och Ryssland, USA samt Frankrike i ledningen, men alla mer konkreta försök att skapa varaktig fred fallerade.

I en offensiv 2020 återtog Azerbajdzjan en liten del av Nagorno-Karabach för att helt ta kontroll över Nagorno-Karabach i en blixtoffensiv i september 2023. Azerbajdzjan kunde då utnyttja sina stärkta militära muskler samt det faktum att Ryssland minskat sitt engagemang i Kaukasien på grund av kriget mot Ukraina (se nedan).   

Efter segern i kriget har ett närmande skett till Armenien. Under 2024 träffades ländernas ledare vid ett antal tillfällen och våren 2025 uppgav de att de var eniga om texten till ett fredsavtal (läs mer i Konflikten om Nagorno-Karabach).

Relationerna till Ryssland

När den förre presidenten Heidar Aliyev 1993 tog över makten i Azerbajdzjan försökte han förbättra relationerna med Moskva, men de förblev komplicerade. Azerbajdzjan ansåg att ryssarna i väsentlig grad bidragit till Azerbajdzjans utveckling, men att det skett på bekostnad av den azeriska nationella identiteten. Ryssland å sin sida oroades av ökat amerikanskt inflytande i Azerbajdzjan.

Efter Vladimir Putins tillträde som rysk president från 2000 hanterade Ryssland Azerbajdzjan mer varsamt, och relationerna förbättrades.

Baku anslöts sig inte till västländernas sanktioner mot Ryssland efter den ryska erövringen av Krimhalvön 2014, och efter Rysslands storskaliga angrepp på Ukraina från 2022 valde Azerbajdzjan en medelväg. Landet betonade Ukrainas territoriella integritet och sände humanitär hjälp till landet men har inte anslutit sig till västvärldens sanktioner mot Ryssland.

Båda länderna har oroats av det islamistiska uppror mot centralmakten som pågått i republiken Dagestan som gränsar till Azerbajdzjan. För att undvika att konflikten spiller över till Azerbajdzjan har azerbajdzjanska och ryska styrkor övervakat gränsen tillsammans.

Frågan om Nagorno-Karabach har varit en stötesten. Ryssland var tidigare nära lierat med Armenien men anlade en neutral hållning i frågan om Nagorno-Karabach. Ryssland försåg Armenien med vapen på förmånliga villkor, men sålde också vapen till Azerbajdzjan. Efter Rysslands storskaliga angrepp på Ukraina 2022 svalnade relationerna mellan Ryssland och Armenien (se Armenien: Utrikespolitik och försvar). Efter hand har Rysslands visat ett större intresse för Azerbajdzjan. En större samsyn mellan Ryssland och Azerbajdzjan har utvecklats kring olika handel- och transitprojekt i regionen.

Nära band till Turkiet

Turkiet har varit Azerbajdzjans viktigaste allierade i konflikten med Armenien om Nagorno-Karabach, även om det turkiska stödet främst har innefattat diplomati och ekonomiska sanktioner. Uppgifter om att Turkiet levererat krigsmateriel och syriska legosoldater under striderna med Armenien 2020 förnekades, men det militära samarbetet stärktes och formaliserades efter kriget.

Turkar och azerier känner sig nära besläktade och förstår varandras språk. Turkiet var det första land som erkände det fria Azerbajdzjan 1991, och banden har utvecklats sedan självständigheten. Utförsel av kaspisk olja från Baku via Turkiet har bidragit till att bekräfta det nära förhållandet mellan länderna. Azerbajdzjan är med i Turkspråkiga staters samarbetsråd (Cooperation Council for Turkic-Speaking Countries) där även Turkiet, Krigizistan och Kazakstan ingår.

Goda vänner. President Aliyev tar emot sin turkiske motsvarighet Recep Tayyep Erodgan på besök exklaven Natjitjevan hösten 2023. Foto: Turkiets presidentkansli via AP/TT

Oljan i Kaspiska havet bidrar till att göra Azerbajdzjan intressant för USA. Förbindelserna stördes tidigare av att Washington indirekt stödde Armenien i konflikten om Nagorno-Karabach. 2002 upphävde dock USA:s dåvarande president George W Bush ett förbud mot statligt bistånd till Azerbajdzjan, och USA fick hjälpa till att modernisera flygplatser och stärka gränsförsvaret. USA hoppades på så vis hindra illegal vapen- och narkotikatrafik genom landet. Amerikanerna lovade också att betala lika mycket i militärhjälp till Azerbajdzjan som till Armenien.

Efter 2008 ansträngdes relationerna då USA aktivt stödde ett närmande mellan Turkiet och Armenien. USA har också haft starka invändningar mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Azerbajdzjan.

Avspänning med Iran

Relationerna med Iran har länge varit ansträngda. Det bor minst 20 miljoner azerier i Iran. På båda sidor om gränsen har röster höjts för att ena alla azerier i en stat, men majoriteten av azerierna tycks inte uppfatta dessa planer som lockande eller realistiska, och de har inte på allvar stört kontakterna.

Azerbajdzjan har däremot anklagat Iran för att understödja militanta islamistiska grupper i landet, och ett antal personer har tidigare dömts till fängelse för att i samarbete med Iran ha planerat terrorattacker i Azerbajdzjan. Iran har samtidigt anklagat Azerbajdzjan för att hjälpa israeliska agenter i operationer mot iranska mål i Azerbajdzjan. 2014 förekom sammanstötningar vid gränsen och en azerbajdzjansk soldat dödades. Sedan dess har förhållandet förbättrats efter turkisk medling. Statsbesök har utväxlats och länderna har slutit en rad samarbetsavtal.

Azerbajdzjans återerövring av landområden längs gränsen till Iran från Armenien 2020 gav upphov till visst nytt gnissel. Iran ser med misstro på Azerbajdzjans planer att upprätta en transitrutt till Turkiet längs den gemensamma gränsen och delvis över armeniskt område (den så kallade Zangezurkorridoren) vilket skulle skära av Irans kontakt med Armenien.

En annan källa till konflikt mellan Azerbajdzjan och Iran är gränsdragningsproblem i Kaspiska havet, med dess många oljeförekomster på havsbottnen. Dessa problem har också lett till konflikt med den forna sovjetrepubliken Turkmenistan. Problemen uppstod då Sovjetunionen upplöstes. Iran och Turkmenistan motsätter sig att fyndigheter i omstridda delar av havsbottnen exploateras innan gränsdragningsproblemen lösts. 2018 slöt de berörda länderna ett avtal om Kaspiska havet, men alla viktiga frågetecken rätades inte ut.

I ljuset av misstänksamhet mot Iran kan man se det azeriska närmandet till Israel. Azerbajdzjan beslöt 2022 att öppna en ambassad i Tel Aviv. Det var första gången en stat med shiamuslimsk befolkningsmajoritet öppnade en beskickning i Israel. Teheran ogillar också det militära samarbetet mellan Azerbajdzjan och Israel (se nedan).

En tillfällig fnurra på tråden uppstod i januari 2023 då en beväpnad man dödade en diplomat på Bakus ambassad i Teheran. Azerbajdzjan kritiserade Iran för skottlossningen uppgav att en anti-azerbajdzjansk kampanj hade "uppmuntrat attacken". Azerbajdzjan utvisade därefter fyra diplomater och Iran svarade med samma mynt.

För länder i Europa har Azerbajdzjan fått en viktig roll som ett alternativ till Ryssland när det gäller olje- och gasleveranser och nya transportledningar från Kaspiska havet till Europa planeras. Azerbajdzjan är med i EU:s Östra partnerskap, det vill säga EU:s samarbete med länderna i Kaukasien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland, men har inte skrivit under något associationsavtal med EU.

Försvar

Efter självständigheten 1991 byggdes ett nationellt försvar upp med armé, flotta och flygvapen. Under inrikesdepartementet skapades en specialstyrka och gränstrupper. Med oljepengarnas hjälp har försvarsbudgeten vuxit, och konflikten med Armenien om Nagorno-Karabach har hållit i gång upprustningen. Under perioden mellan 2009 och 2018 lade Azerbajdzjan ut sex gånger så stora belopp som Armenien på militära utgifter, enligt fredsforskningsinstitutet Sipri. Mellan 2019 och 2020 ökade de azeriska försvarsutgifterna ytterligare, med 17 procent enligt Sipri.

Bemanningen av försvarsgrenarna bygger på allmän värnplikt som omfattar upp till 18 månaders tjänstgöring.

Azerbajdzjan bedriver militärt samarbete med Turkiet och Israel. Fram till 2013 hade Ryssland en radarbas i Azerbajdzjan men den stängdes efter en chockhöjning av hyran. Azerbajdzjan har också bilaterala försvarssamarbetsavtal med Uzbekistan och Kazakstan.

Lättare vapen tillverkas inom landet och exporteras men mer avancerad utrustning måste importeras. Israel står för en stor del av Azerbajdzjans inköp av försvarsmateriel.

Azerbajdzjan är inte medlem i militäralliansen Collective Security Treaty Organization (CSTO) som leds av Ryssland. Med den västliga alliansen Nato samarbetar Azerbajdzjan inom Partnerskap för fred (PFF). Enligt ett avtal från 1997 om militärt samarbete mellan Azerbajdzjan och USA ska de båda ländernas försvarsdepartement regelbundet konsultera varandra.

Azerbajdzjan hade en mindre fredsbevarande styrka i Afghanistan till 2021.

Om våra källor