Armenien – Utrikespolitik och försvar

Armeniens utrikespolitik präglas av konflikter med grannländerna Azerbajdzjan och Turkiet. Banden till Ryssland har varit starka men under Rysslands krig mot Ukraina har relationen börjat gnissla.

Under århundraden levde armenierna som en kristen minoritet under muslimskt styre. De såg sig som Västerlandets och kristenhetens utpost i det muslimska Österlandet. Det skapade samhörighet med andra folk med östkristen bakgrund, som ryssar och serber. Sådana känslor fick ökat spelrum i och med sovjetkommunismens fall (1989–1991).

Armenisk nationalism präglas av det politiska klimatet i Kaukasien, där det med undantag för sovjettiden inte har funnits någon stark centralmakt. Områdets många små folkgrupper – såväl muslimska som kristna – har kämpat för att bevara sin särart. Historien blir viktig för att hävda det egna folkets rättigheter. Armeniens relationer med omvärlden påverkas av exilarmenier i USA och Europa, främst i Frankrike.

Relationen till Turkiet

En gränsövergång mellan Turkiet och Armenien öppnades i februari 2023 för första gången på 35 år. In i Turkiet rullade fem lastbilar med nödhjälp till skalvdrabbade landsdelar i sydöst. Enligt den turkiska nyhetsbyrån Anatolia öppnades övergången senast 1988. Då var det i Armenien det hade inträffat en förödande jordbävning och hjälp skickades från Turkiet.

De två länderna är annars oense om vem som bar skulden för händelser vid första världskriget när etniska armenier i Turkiet utsattes för folkfördrivning och massakrer (se Äldre historia). Tragedin högtidlighålls i Armenien med en särskild helgdag och ses av många som bevis för att ”turkarna” – invånarna i dagens Turkiet såväl som i Azerbajdzjan – är arvfiender.

Extremnationalister när en dröm om att återupprätta ett tänkt Stor-Armenien och ”återta” delar av Turkiet. Från 1970-talet till omkring 1990 utförde två terrorgrupper attentat runt om i världen i huvudsak mot turkiska diplomater. Terrorn drabbade även civila, och även icke-turkar. 

Landgränsen till Turkiet har varit helt stängd sedan 1993 då Azerbajdzjan och Turkiet inledde en blockad mot Armenien (viss handel har dock ägt rum via Georgien). Turkiet vill att en expertkommission ska granska händelserna 1915 och krävde åtminstone tidigare att frågan om Nagorno-Karabach skulle lösas innan diplomatiska förbindelser kunde upprättas.

Efter millennieskiftet inleddes fredstrevare mellan Armenien och Turkiet. 2008 tog Turkiets president en fotbollslandskamp som förevändning för att besöka sin kollega i Jerevan, varpå de två presidenterna uppmanade sina utrikesministrar till dialog med målet att normalisera relationerna. Hösten 2009 undertecknade Armeniens och Turkiets utrikesministrar ett avtal om att normalisera förbindelserna och öppna gränsen inom två månader men därefter gick processen i stå, delvis beroende på inhemskt motstånd i respektive land.

De senaste åren har det emellertid tagits försiktiga steg mot försoning. Länderna inledde 2022 flera förtroendeskapande åtgärder för att förbereda förhandlingar. Bland annat utsåg de varsitt sändebud med ansvar för dialog och för att restriktioner mot varutransporter lättades upp. Sommaren 2024 träffades representanter för Armenien och Turkiet och skakade hand på just den gränsbro som tidigare använts för hjälptransporter åt båda håll. Vid mötet diskuterades ett återöppnande av en järnvägsförbindelse över gränsen.     

Nagorno-Karabach

Relationerna med Azerbajdzjan har förgiftats av konflikten om bergsområdet Nagorno-Karabach som ligger i Azerbajdzjan men där befolkningsmajoriteten tidigare bestod av etniska armenier. Efter det att invånarna i Nagorno-Karabach utropat självständighet 1991 utbröt ett krig som 1994 slutade med att Armenien besatte det omstridda området och stora landområden i Azerbajdzjan mellan Nagorno-Karabach och Armenien. 

Efter kriget förhandlade länderna av och till om ett fredsavtal med hjälp av Minskgruppen – ledd av USA, Ryssland och Frankrike – men alla försök att skapa fred fallerade. Läget vid gränsen mellan Azerbajdzjan och Nagorno-Karabach förblev spänt med sporadiska sammanstötningar genom åren.

2020 ägde ett allvarligare krigsutbrott rum med cirka 6 500 dödsoffer totalt. Armenien förlorade nu kontroll över stora landområden i Azerbajdzjan. Azeriska trupper intog också en del av själva Nagorno-Karabach. Resten av Nagorno-Karabach hamnade i Azerbajdzjans händer vid en blixtoffensiv i september 2023. Efter ett dygns strider uppnåddes en vapenvila och parterna kom överens om att de lokala separatisternas styrkor i Nagorno-Karabach skulle avväpnas. Förhandlingar inleddes om en "återintegrering" av området i Azerbajdzjan och så gott som alla armenier i Nagorno-Karabach flydde till Armenien (se Befolkning och språk). 

Efter förlusten i kriget och mot bakgrund av de obefintliga utsikterna att kunna återta Nagorno-Karabach har ett närmande skett till Azerbajdan. Under 2024 träffades Armeniens och Azerbajdzjans ledare vid ett antal tillfällen och våren 2025 uppgav de att de var eniga om texten till ett fredsavtal (läs mer i Konflikten om Nagorno-Karabach).

Iran, Georgien och Ryssland

På grund av den azerbajdzjansk-turkiska blockaden har Armenien landförbindelser med omvärlden endast via Iran och Georgien och relationerna med dessa länder är goda. Den 35 kilometer långa gränsen mot Iran är det enda gränsavsnitt som står öppet i söder, och Armeniens handel med Iran har vuxit kraftigt sedan självständigheten. I norr är Georgien ett viktigt genomfartsland för armeniska varor. Längs gränsen på georgiska sidan bor en minoritet av armenier, bland dem har ibland röster höjts för att de ska få bli självständiga eller anslutas till Armenien. Armenien har avhållit sig från att uppmuntra sådana strävanden.

Under de första svåra åren efter självständigheten 1991 fick Armenien ekonomiskt stöd och bränsle från Ryssland, och Ryssland blev landets viktigaste allierade, med betydande militär och ekonomisk närvaro i Armenien. 2002 var Armenien med och grundade den ryskledda säkerhetsalliansen CSTO. Banden med Ryssland stärktes 2010 genom ett avtal om fortsatt rysk militär närvaro på en militärbas i Armenien till 2044 (se nedan). Ryssland fick också stort inflytande över Armeniens energisektor (se vidare Ekonomisk översikt och Naturtillgångar, energi och miljö).

När Armenien 2013 tillkännagav att landet skulle ansluta sig till en ryskledd tullunion avbröts förhandlingar med EU om ett frihandels- och associeringsavtal, och beslutet sågs som en diplomatisk triumf för Moskva. Tullunionen ersattes vid årsskiftet 2015 av Eurasiatiska ekonomiska unionen (EEU). EEU är delvis byggd på samma modell som EU med fri rörlighet för varor, tjänster och personer och samordnad ekonomisk politik.

Ryssland har tidigare försökt att balansera mellan båda sidor i konflikten men anfallskriget mot Ukraina innebar att Moskva miste förmågan att fokusera på alla konflikter i sitt närområde. Hösten 2022 nobbade CSTO en begäran från Armenien om en fredsbevarande insats. Istället skickade EU observatörer.

Efter Azerbadzjans återerövring av Nagorno-Karabach 2023 anklagade Armenien Ryssland, som hade nästan tvåtusen soldater stationerade i regionen, för att inte göra något för att förhindra striderna och den efterföljande utvandringen av armenier från regionen. Förlusten i kriget blev inledningen till en nedåtgående spiral i Armeniens relation till Ryssland.

I september 2023 genomförde Armenien för första gången en försvarsövning med USA och skickade också för första gången en hjälpsändning till Ukraina. Bara några dagar efter Azerbajdzjans blixtanfall ifrågasatte premiärminister Nikol Pashinyan öppet alliansen med Ryssland. I ett TV-sänt tal antydde han en ny utrikespolitisk kurs när han sade att landets rådande säkerhetspolitiska allianser var "ineffektiva" och "otillräckliga".

I februari 2024 anslöt sig Armenien till ICC vilket innebär att Rysslands president Vladimir Putin riskerar att gripas om han besöker Armenien. Några veckor senare meddelade premiärminister Pashinyan att landet lade sitt deltagande i CSTO på is.

I början av 2025 ingick Armenien och USA ett avtal om utökat säkerhetssamarbete. Även det militära samarbetet med Frankrike har stärkts och våren 2025 togs ett första steg mot ett eventuellt framtida EU-medlemskap (se nedan).

Moskva har reagerat med bestörtning på Armeniens kursändring och anklagat Jerevan för att försöka bryta banden.

Väst och Israel

Armeniens försök att få massakrerna på armenier under första världskriget klassade som folkmord har gett utdelning i väst. Den amerikanska kongressen antog 2010 och 2019 resolutioner där händelserna beskrevs som folkmord.

I Västeuropa finns den största gruppen exilarmenier i Frankrike. Lobbyverksamhet från deras sida bidrog till att EU-parlamentet år 2000 antog en icke bindande resolution som uppmanade Turkiet att erkänna att ett folkmord begåtts på armenierna under första världskriget. Det franska parlamentet antog året därpå en resolution som stämplade dödandet av armenier 1915 som folkmord.

2010 antog den svenska riksdagen en resolution med samma innebörd. Liknande beslut har förekommit i bland annat Italien och Nederländerna.

Armeniska nationalister ville tidigare jämställa händelserna i Turkiet med nazisternas judeutrotning under andra världskriget. 2002 sade dock Israels ambassadör i Jerevan att händelserna 1915 var en tragedi för armenierna men att de inte borde jämställas med Förintelsen eller betecknas som folkmord. Armenien protesterade, och en incident i Jerusalems armeniska kvarter bidrog till att kyla ned förhållandet. Inte sällan förekommer antisemitiska utspel i den politiska retoriken i Armenien.

Sommaren 2024 under Israels pågående krig mot terrorörelsen Hamas (se Israel: Inrikespolitik och författning) erkände Armenien staten Palestina.

OSSE och EU

Armenien blev medlem i Europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen (då ESK, nu OSSE) 1992. Det var ESK/OSSE som tillsatte den så kallade Minskgruppen som medlade i konflikten om Nagorno-Karabach (se ovan).

1996 ingick Armenien, tillsammans med Azerbajdzjan och Georgien, ett samarbetsavtal med EU. I mars 2024 antog Europaparlamentet en resolution för att stärka banden med Armenien. Strax därpå uppmanade premiärminister Nikol Panshinyan sina landsmän att börja fundera på om Armenien bör ansöka om medlemskap i EU, och i mars 2025 röstade parlamentet för att sätta igång en process som i framtiden ska leda till EU-inträde.

Vägen till ett eventuellt EU-inträde kommer emellertid att bli lång. Enligt regeringen måste ett beslut om att ansöka om EU-medlemskap också underställas en folkomröstning. Landets medlemskap i Eurasiatiska ekonomiska unionen (EEU) är en annan bromskloss. Armenien kan inte vara medlem i båda blocken och det är svårt för Armenien att lämna EEU på grund av landets beroende av rysk energi och handeln med Ryssland som stadigt ökat, även efter Rysslands anfall på Ukraina.

Sedan 2001 är Armenien medlem i Europarådet.

Försvar

Armeniens försvar består av en armé och säkerhetsstyrkor knutna till inrikesdepartementet. Sedan 1995 finns en rysk militärbas i Gjumri som omfattar cirka 5 000 soldater, luftvärnssystemet S-300 och en flygenhet med MiG-29-plan i Jerevan. Kontraktet för basen i Gjumri gäller till 2044. Basen ligger nära gränsen mot Turkiet, och ryska soldater hjälper till att bevaka Armeniens gränser. Utvalda rekryter från Nagorno-Karabach utbildas vid Jerevans militärhögskola.

Planer finns på att övergå från värnpliktsarmé till yrkesarmé men någon tidtabell för detta har inte upprättats.

Kriget mot Azerbajdzjan 2020 innebar förluster av både personal och utrustning. En stor del av landets militära material kommer från Ryssland och behöver förnyas. Särskilt flygplansflottan är av äldre modell och dras med underhållsproblem. En viss tillverkning av lättare militär material sker inom landet. En ny enhet för drönare har inrättats efter kriget.

Armenien har en formell plan för dialog med försvarsalliansen Nato (en så kallad Individual Partnership Action Plan).

Om våra källor