Georgien – Abchazien

Abchazien som ligger i västra Georgien har förklarat sig självständigt, men självständigheten stöds endast av Ryssland och en handfull andra stater. Georgien och resten av omvärlden betraktar Abchazien som georgiskt territorium.

Abchazien ligger inklämt mellan Kaukasus berg och Svarta havet. Med 8 665 kvadratkilometrar är området ungefär lika stort som Sörmland.

De högsta bergstopparna når över 4 000 meter. Mellan bergen och den drygt tjugo mil långa kusten finns ett smalt lågland. Klimatet är milt vid kusten och svalt i bergstrakter.

Före kriget 1992 (se nedan) bodde mellan 500 000 och 600 000 personer i Abchazien, en knapp femtedel var abchazier och nära hälften georgier. Övriga grupper var ryssar, armenier och greker. Under kriget fördrevs eller flydde närmare 250 000 människor, mest georgier. Många dog av svält och köld när de blev strandsatta i berg mellan Abchazien och det egentliga Georgien.

Färska siffror över folkmängden saknas. Georgiens statistiska centralbyrå uppgav 2005 invånarantalet 178 000, ungefär lika mycket som internationella organisationer beräknade ett par år senare. Betydligt större invånarantal – 240 000 – angavs av abchaziska myndigheter efter en egen undersökning 2011. Huvudorten Suchumi beräknades då ha drygt 63 000 invånare.

Befolkningen är väldigt blandad. Runt hälften är abchazier. Andra större grupper är armenier, georgier och ryssar. Till de mindre hör ukrainare, vitryssar, greker, osseter, taterer, turkar och romer.

De flesta av Abchaziens invånare är ortodoxt kristna eller muslimer.

Äldre historia

Arkeologiska fynd visar att det område som nu utgör Abchazien har varit befolkat sedan tidig stenålder. Från 600-talet före vår tidräkning grundade invandrade greker små handelskolonier längs östra Svartahavskusten. I det bergiga inlandet, med många isolerade dalgångar, levde tiotals små folkgrupper med skilda språk. Samtida skrifter ger inga klara besked om vilka de var eller hur de förhöll sig till dagens abchazier.

Området erövrades av Romarriket och kom från 200-talet att domineras av laser, ett georgiskt folk. Här i det östromerska, eller bysantinska, väldets utkant växte under tidig medeltid fram ett rike som i georgiska dokument från 700-talet första gången benämns som Abchazien.

När det georgiska riket föll samman under 1400-talet, efter att ha invaderats av mongoler, stärkte och utvidgade abchazierna sitt självstyre tills deras land intogs av Osmanska riket (med centrum i dagens Turkiet) på 1570-talet. Osmanerna trängdes i sin tur undan av ryssar i början av 1800-talet och Abchazien hade vid 1860-talet blivit fast inlemmat i tsarväldet. En stor del av befolkningen, som övergått till islam, emigrerade eller fördrevs till andra turkiska områden efter det att revolter mot ryssarna hade slagits ned. Ryssar, georgier, armenier och andra flyttade efterhand in i Abchazien.

Vid slutet av 1800-talet beräknas 60–65 procent av invånarna i huvudorten Suchumi ha varit etniska abchazier, medan georgier var i stor dominans i resten av området. De abchazier som stannat kvar ställde sig i huvudsak lojala mot den ryska övermakten efter den första ryska revolutionen 1905, medan de flesta georgier var emot Ryssland. Motsättningarna gav upphov till ömsesidig misstänksamhet mellan folkgrupperna som fördjupades efter revolutionen 1917, det följande inbördeskriget och sovjetstyret från 1921.

Mellan 1921 och 1991,då Georgien var en delrepublik i Sovjetunionen, åtnjöt Abchazien visst självstyre men abchazisk kultur motarbetades. Det georgiska alfabetet infördes, skolor där undervisningen skett på abchaziska stängdes och jobb i förvaltningen besattes av georgier. Greker som levt i kustområdet i 2 700 år deporterades till Centralasien 1949 och inflyttade georgier övertog deras hem.

Förtrycket lättade efter sovjetledaren Josef Stalins död 1953 och abchazisk kultur stärktes på nytt. Ett kyrilliskt alfabet anpassat till abchaziskt uttal konstruerades.

Greker som överlevt deportationen tilläts återvända 1959.

Trots att satsningar under de följande decennierna höjde levnadsstandarden, kände sig abchazierna undanträngda. I början av 1989 inledde de under ledning av Vladislav Ardzinba en kampanj för att frigöra Abchazien från Georgien.

Modern historia

I juli 1992 utfärdades en självständighetsförklaring. Spänningar mellan georgier och abchazier trappades upp. Georgien intog Suchumi och drev upprorets ledare på flykt, men efter en abchazisk motoffensiv 1993 tvingades georgiska trupper lämna republiken.

Georgien anklagade krafter inom ryska armén för att ha hjälpt abchazierna. När Ryssland senare började utfärda ryskt medborgarskap till abchazierna spädde det på misstankar i Georgien om att Ryssland i hemlighet understödde den abchaziska utbrytningen.

En vapenvila trädde i kraft i maj 1994. Den skulle övervakas av FN-observatörer. Dessutom placerade närmare 3 000 soldater, mest ryssar, i en fredsbevarande trupp på gränsen mellan Abchazien och övriga Georgien. Soldaterna blev kvar. Trots flera avtal om eldupphör blossade strider ideligen upp.

2004 genomfördes ett presidentval i Abchazien för att utse efterträdare till den sjuklige Ardzinba. Valet blev stökigt med ömsesidiga beskyllningar om valfusk. Efter omval 2005 blev oppositionskandidaten Sergej Bagapsj ny president.

Konflikten skärptes sommaren 2006 då georgiska arméstyrkor återtog full kontroll över Kodoridalen i nordöst. Den georgiskt stödda abchaziska regering som befann sig i exil flyttade dit.

Abchaziens parlament uppmanade i mars 2008 FN och andra internationella organisationer att erkänna territoriets oberoende. Strax dessförinnan hade parlamentet i en annan georgisk utbrytarprovins, Sydossetien, gjort ett liknande uttalande. Då drogs en direkt parallell till Kosovos ensidiga självständighetsförklaring från Serbien som hade skett ett par veckor tidigare.

I april lade Georgiens president Saakasjvili fram ett förslag om större autonomi för Abchazien mot att utbrytarna erkände Georgiens överhöghet. Förslaget avvisades i Abchazien.

Strax därpå drog sig Ryssland ur ett fördrag från 1996 som upprättats inom Oberoende staters samvälde (OSS), bestående av tidigare sovjetrepubliker. Fördraget skulle isolera utbrytarregimen i Abchazien bland annat genom handelssanktioner, men Ryssland hävdade att "förhållandena ändrats" och sade att kontakterna med Abchazien nu skulle stärkas. I maj utökade Moskva antalet ryska soldater i de fredsbevarande styrkorna i Abchazien.

Bagapsj förklarade i juni att provinsens gräns mot övriga Georgien skulle stängas. Orsaken sades vara bombdåd bland annat i Suchumi. Enligt Bagapsj låg georgiska specialstyrkor bakom explosionerna, vilket Georgiens regering förnekade. I en explosion på ett abchaziskt kafé krävdes fyra liv vilket fick den abchaziska ledningen att avbryta alla kontakter med Georgien.

När direkta strider mellan georgiska och ryska trupper utbröt i Sydossetien i augusti steg spänningen även i Abchazien. Ryssland förde in militära förstärkningar och ryska plan bombade georgiska ställningar i Kodoridalen. Utbrytarrepublikens styrkor gick in i Kodori och återtog området.

Efter kriget erkände Moskva Abchaziens självständighet och ingick ett vänskaps- och samarbetsavtal med Abchaziens ledare. Därmed lades grunden för militärt samarbete och Ryssland fick rätt att hålla militärbaser i republiken.

Ett år efter kriget besöktes Abchazien av den ryske premiärministern Vladimir Putin. Han utlovade militärt stöd från Ryssland. Georgien betecknade Putins visit som en provokation, och EU ansåg att besöket stred mot principerna för territoriell integritet och inte skulle ha skett utan Georgiens samtycke.

Spänningen mellan Abchazien och Georgien ökade 2009, när Georgien stoppade ett turkiskt fartyg som fraktade bränsle till Abchazien. Som svar hotade Abchaziens ledare senare att förstöra georgiska fartyg om de gick in på abchaziskt vatten. Han betonade att inga ryska marinstyrkor skulle sättas in.

Venezuela erkände 2009 Abchazien och Sydossetien som självständiga. Det skedde när president Hugo Chávez besökte Moskva och fick löfte om att köpa vapen från Ryssland. Tidigare hade bara Nicaragua gått i Rysslands fotspår och erkänt utbrytarstaterna.

Efter ett besök av Rysslands president Dmitrij Medvedev 2010 meddelades att ryska luftvärnsrobotar hade installerats i Abchazien.

2011 avled Sergej Bagapsj, Abchaziens president sedan 2005. Vicepresident Aleksandr Ankvab tog över. Nyval hölls och Ankvab segrade med nära 55 procent av rösterna. De kandidater som ställde upp var alla starkt Moskvavänliga och motsatte sig återförening med Georgien. Valet fördömdes av såväl Georgiens regering som västalliansen Nato.

2012 hölls val till parlamentet. De flesta av de 150 personer som ställde upp hade nominerats av någon intressegrupp. Av 35 ledamöter som valdes in tillhörde endast 7 ett parti.

2014 avgick Ankvab efter det att oppositionen arrangerat protestmöten och stormat presidentpalatset. Ankvab gavs skulden för landets ekonomiska problem. I augusti hölls nyval som vanns av Raul Chadzjimba som liksom övriga kandidater förespråkade nära band till Ryssland. Närmandet till Ryssland fortsatte under Chadzjimbas ledning. I presidentvalet 2019 vann han knappt över Alchas Kvitsinia. Oppositionen hävdade valfusk och krävde Chadzjimbas avgång. Abchaziens högsta domstol upphävde resultatet och Chadzjimba tvingades avgå.

Aktuell politik och författning

Enligt den författning som antogs 1999 har Abchazien presidentstyre. Presidenten tillsätts i allmänna val för fem år i taget. Regeringschefen och ministrarna utses av, och är ansvariga inför, presidenten.

Parlamentet består av 35 ledamöter som utses genom majoritetsval i enmansvalkretsar vart femte år. Parlamentsval ska hållas den 22 mars 2022. Sedan valet 2017 är endast två partier representerade – förre presidenten Chadzjimbas Abchaziens nationella enhetsforum (Apkhazetis Erovnuli Ertianobis Phorumi , FNUA i engelsk förkortning) som har 3 mandat och partiet Ainar med 1 mandat. Övriga 31 ledamöter är partioberoende men majoriteten har beskrivits som anhängare till Chadzjimba.

Valen har genomförts utan allvarligare anmärkningar. Civilsamhället är livligt och oppositionen tillåts verka. Regeringen respekterar mötesfriheten. De traditionella medierna kontrolleras av regeringen men i sociala medier sker livaktiga politiska diskussioner.

Rättssystemet undermineras av korruption och nepotism. Diskriminering av georgier förekommer.  

Ett avtal om "strategiskt partnerskap" med Ryssland, som president Chadzjimba undertecknade 2014, tolkades av omvärlden och den inhemska oppositionen som ett steg mot rysk annektering av Abchazien. Avtalet innebar att det abchaziska försvaret skulle slås samman med det ryska och att utbrytarstatens ekonomi gjordes beroende av Ryssland. Ett mer detaljerat avtal om militärt samarbete ingicks två år senare, när det bland annat sades att ryska försvarsdepartementet ska föra befäl över de gemensamma styrkorna i händelse av krig.

Chadzjimba vårdade också kontakterna med Venezuela, Nicaragua och Syrien som förutom Ryssland och den lilla önationen Nauru i Söderhavet är de enda stater som erkänt Abchazien.

2020 valdes oppositionsledaren Aslan Bzhania till president. Även detta val fördömdes av Georgien och kritiserades av EU, men Bzhania har beskrivits som pragmatisk och signalerat vilja att förhandla med Georgien.

Ekonomisk översikt

Bidrag från Ryssland utgör grundvalen för Abchaziens ekonomi. Ungefär halva statsbudgeten baseras på ryskt bistånd. Jordbruk är den viktigaste näringsgrenen. Framför allt odlas citrusfrukter, tobak och te. Abchazien har också vissa naturtillgångar i form av vattenkraft och kol. 

Turism är också en viktig inkomstkälla. De allra flesta besökare är ryssar, som kan resa in i landet utan visum.

Abchazien har stort underskott i sin utrikeshandel. Importen är värd mer än tre gånger så mycket som exporten, men underskottet uppges sakta minska. Två tredjedelar av handeln sker med Ryssland och nästan en femtedel med Turkiet.

Formellt upprätthåller Oberoende staters samvälde (OSS) fortfarande de ekonomiska sanktioner som infördes 1996, men Ryssland bryter mot handelsförbudet sedan 2008.

Många försörjer sig genom smuggling. Över gränsen mellan abchaziskt och georgiskt område pågår smuggeltrafik med mandariner och hasselnötter, som odlas i Abchazien, samt cigarretter och bensin. Både abchaziska och georgiska ligor tjänar pengar på smugglingen och har ett gemensamt intresse av att konflikten hålls vid liv. Abchaziska myndigheterna har ingen makt över ligorna och georgiska staten är ovillig att upprätta formella kontroller eftersom detta kunde uppfattas som i praktiken ett erkännande av gränsen.

Om våra källor