Armenien – Ekonomisk översikt

Armenien är fortfarande till stor del ett jordbruksland, även om regeringen satsar på utbyggnad av tjänstesektorn. Industrin som under sovjettiden (1920–1991) var inställd på militär produktion har omvandlats, och i dag är diamanter och metaller de viktigaste exportprodukterna. Stora delar av ekonomin har ändå stagnerat, medan IT-sektorn har vuxit under en följd av år.

I Världsbankens klassificering av världens länder räknas Armenien liksom sina grannar till gruppen övre medelinkomstländer, se översikt här.

Under den sovjetiska tiden tillverkade Armenien industrivaror åt andra sovjetrepubliker och fick bränslen och råvaror från dem. Systemet bröt samman när Sovjetunionen upplöstes 1991. Armeniens ekonomi var då redan hårt ansträngd på grund av en svår jordbävning 1988 och konflikt om Nagorno-Karabach (se Modern historia).

Det självständiga Armenien började genast privatisera näringslivet, i första vändan mindre företag. Armenien var först av sovjetrepublikerna med att privatisera jordbruksmark. Priserna släpptes fria på en rad varor, handeln med utlandet avreglerades och ett nytt skattesystem infördes. Men trots alla reformer stagnerade ekonomin. Ett effektivt banksystem saknades och brist på lagar till skydd för investeringar avskräckte både utländska och inhemska investerare. Botten nåddes krigsåren 1992–1993, när bruttonationalprodukten (BNP) mer än halverades. Nästan alla industrier stod stilla på grund av bränslebrist. Värme saknades i hem, skolor och sjukhus. Staten tog stora lån för att täcka hålen i budgeten. 1993 införde Armenien en egen valuta, dram.

Vändpunkt 1994

Efter vapenvila i Nagorno-Karabach 1994 började situationen ljusna och produktionen ökade. Den skyhöga inflationen sjönk drastiskt året därefter. 1995 inleddes en andra privatiseringsfas, när stora industriföretag började säljas ut. Storindustrier från sovjettiden stängdes för gott, eftersom ingen längre ville köpa deras produkter. Ett ekonomiskt reformprogram påbörjades i samarbete med Internationella valutafonden (IMF). Privatiseringarna har fortsatt, men storföretagen har inte varit så produktiva som man hoppats.

Efter vändpunkten 1994 växte BNP fram till 2008, flera år i rad med över 13 procent. Men tillväxten gynnade mest vissa grupper i städerna, medan många framför allt på landsbygden förblev fattiga.

Arbetslösheten beräknades 2020, när coronakrisen slagit till, uppgå till omkring 20 procent. Tidigare har lägre tal angetts, men de siffrorna antas ha dolt en hel del undersysselsättning. Överföringar från armenier som arbetar utomlands utgör en knapp tiondel av landets BNP.

Konflikten om Nagorno-Karabach var fram till förlusten av området hösten 2023 (se Inrikespolitik och författning) en belastning för Armeniens ekonomi. Försvarskostnaderna hölls höga, och Armenien förblev utestängt från rollen som genomfartsland för olja från Kaspiska havet. Att hålla regimen i Nagorno-Karabach under armarna kostade också stora summor. Denna kostnad är nu borta men omsorg om de äver 100 000 flyktingar som anlänt till Armenien från Nagorno-Karabach kräver nya utgifter.

Både Armenien och Nagorno-Karabach har fått frikostigt bistånd från exilarmenier utomlands, främst i USA, och även från amerikanska staten. Ryssland har också investerat mycket i Armenien. Ryskt inflytande präglar fortsatt alla strategiskt viktiga sektorer, som energi och telekommunikationer.

Ökad utlandsskuld

Genom det stora penningflödet från exilarmenier hoppades Armenien till att börja med kunna undgå de värsta följderna av den världsekonomiska kris som utbröt 2008. Men penningöverföringarna började sina. Den 3 mars 2009 gav Armeniens centralbank upp försöken att upprätthålla värdet på valutan, dram, som fick falla fritt och förlorade 30 procent av sitt värde på en enda dag. Under året minskade BNP med närmare 15 procent.

2009 fick Armenien löften från Världsbanken om lån på upp till 800 miljoner dollar under fyra år, i huvudsak för att utveckla infrastruktur på landsbygden och stimulera små och medelstora företag. Kort därefter slöt man avtal med Ryssland om ett lån på 500 miljoner dollar och fick 2010 klartecken från IMF om ett treårigt lån på nära 400 miljoner dollar. Pengarna skulle användas till att bland annat stabilisera ekonomin, trygga tillväxten och minska fattigdomen.

Utlandsskulden sköt i höjden efter 2008 och har senare motsvarat över 50 procent av BNP, farligt nära den nivå där staten kan få svårt att hantera amorteringar på lånen. Utlandsskulden har förblivit ett orosmoment, men ekonomin har genomgått en viss upphämtning. Produktiviteten, de utländska investeringarna och turismen har vuxit, kopparpriserna har stigit och 2017 registrerades de högsta tillväxttalen sedan före krisen 2008–2009. Enligt Världsbanken tycks "sammetsrevolutionen" 2018 inte ha stört den utvecklingen. Coronapandemin 2020 däremot försatte även Armenien i ett besvärligt läge. IMF gav i april 2020 klartecken för krislån på 280 miljoner dollar, och ytterligare ett lån, som skulle utvidga lånesumman till totalt 315 miljoner dollar, aktualiserades framåt sommaren.

Korruption inom affärslivet, rättsväsendet och statsförvaltningen är fortfarande ett stort problem.

Armenien stod tidigare uppsatt på EU:s grå lista över länder som inte håller EU-standard i fråga om skatte- och finanslagstiftning men som lovat att anpassa sig efter EU:s krav. Hösten 2024 hade Armenien kvalificerat sig för att tas bort från listan.

De flesta ekonomiska och politiska bedömare anser också att Armeniens hopp om stabil ekonomi ligger i goda handelsförbindelser med grannländerna. 2022 ledde en försoningsprocess med Turkiet till konkreta förbättringar: flygförbindelser mellan länderna kom igång och gränsen, som varit stängd sedan 1990-talet, öppnades för medborgare i tredje land. Under åren med stängd gräns har frakter på landsväg tvingats till omvägar via Georgien eller Iran.

Diamantslipning är en gammal armenisk specialitet. Råvaran, oslipade diamanter, måste dock importeras, vilket ofta sker via belgiska och israeliska firmor som också tar hand om en del av de färdigslipade diamanterna. Det är orsaken till att Belgien och Israel har ledande platser i handelsstatistiken. Exporten av slipade diamanter har sjunkit efter millennieskiftet, vilket främst sägs bero på att dollarn varit svag och att amerikanerna därför inte köpt lika mycket diamanter som förr.

Bortsett från diamanthandeln är Armeniens viktigaste handelspartner Ryssland, som säljer olja, gas och kärnbränsle. Armenien, som är starkt beroende av att importera energiråvaror, vill också köpa gas och olja från Iran. Från Iran kommer många av de konserver och konsumtionsvaror som man kan hitta i affärerna. En del av dessa varor tros i ett tidigare led komma från Turkiet, varifrån de nått Armenien via Iran eller Georgien.

Armeniens import har ofta varit mycket större än exporten, vilket har skapat underskott i handelsbalansen. Till de viktigaste exportvarorna förutom diamanter hör maskiner, metaller och metallvaror samt armenisk konjak. Gamla sovjetindustrier har monterats ned och exporterats som metallskrot. Viktigaste importvaror, förutom olja, gas och rådiamanter, är livsmedel och tobak, även om mer än tidigare av dessa varor nu produceras inom landet.

Armenien anslöt sig Världshandelsorganisationen (WTO) 2003.

Sedan 2015 tillhör Armenien Euroasiatiska ekonomiska unionen, tillsammans med en handfull andra före detta sovjetstater. De ingår också i en tullunion, med inbördes frihandel och gemensamma tulltariffer vid handel med andra länder.

Om våra källor