Venezuela – Modern historia

Militärer styrde i huvudsak Venezuela fram till 1957, då en uppgörelse om maktdelning nåddes för att skapa stabilitet och demokrati. Oljeintäkterna gjorde att landet var ganska välmående. Sjunkande oljepriser bidrog småningom till social oro och 1992 genomfördes två kuppförsök. Oroligheterna fortsatte fram till dess att den tidigare kuppledaren Hugo Chávez tillträdde som president 1999. Han inledde ”den bolivarianska revolutionen”, ett delvis hemsnickrat socialistiskt samhällsexperiment som fick förödande konsekvenser.

Venezuela styrdes av militärer i stort sett oavbrutet från självständigheten 1830 till 1945 då en statskupp genomfördes av Rómulo Betancourt, grundare av det socialdemokratiska partiet Demokratisk aktion (AD), och en grupp förändringsvilliga militärer. Till makten kom en militär-civil allians som talade om mänskliga rättigheter, införde sociallagstiftning och tillät fria val. Koalitionen hann regera i tre år då ekonomin blomstrade tack vare ökande oljeinkomster.

En ny period av militärdiktatur följde fram till 1958, då diktatorn Marcos Pérez Jiménez avsattes i en kupp och Rómulo Betancourt valdes till president på nytt. Året innan hade landets två stora politiska partier, AD och kristdemokratiska Copei, samt representanter från katolska kyrkan, fackföreningarna och den privata sektorn, enats om att samarbeta för att skapa politisk stabilitet och demokrati. Samarbetet kallades Punto Fijo-pakten, efter en stad vid kusten, och innebar bland annat att AD och Copei skulle dela på politiskt tillsatta poster.

Från 1958 hölls president- och parlamentsval regelbundet vart femte år. Till en början var Punto Fijo-pakten populär. Den gav stabilitet och tack vare oljeinkomsterna ökade ständigt välfärden. Samtidigt innebar pakten att andra politiska krafter, till exempel Kommunistpartiet, utestängdes från makten. AD och Copei växlade i regeringsställning fram till 1994.

Under 1970-talet var oljeintäkterna stora och omfattande sociala program genomfördes. Levnadsstandarden var den högsta i Sydamerika. Men under 1980-talet sjönk oljeinkomsterna och klyftan mellan fattiga och rika ökade. 1989 återkom Carlos Andrés Peréz, som tillhörde AD och hade varit president också 1974–1979, till makten. Han tog över ett land i ekonomisk kris. När han strax efter tillträdet slopade de statliga subventionerna på bensin och kollektivtrafik utlöstes omfattande kravaller.

Kuppmakaren Chávez blir folkhjälte

Flera hundra människor dödades i upploppen som kom att kallas Caracazo (en lek med ord som betyder ungefär "stor smäll i Caracas"). Carlos Andrés Pérez popularitet sjönk och kritiken växte mot Punto-Fijo-pakten. Trots att tillväxten snart åter var bland de högsta i Latinamerika låg levnadsstandarden under 1970-talets nivåer.

I februari 1992 utsattes presidenten för ett kuppförsök, det första på 30 år. Han hann fly och kuppmakarna greps men ledaren, överstelöjtnant Hugo Chávez, dyrkades under sin tid i fängelse som en folkhjälte. Ett halvår senare genomfördes ett andra kuppförsök, av en grupp med lösa kopplingar till Chávez. Också det slogs tillbaka. Sammanlagt dog uppemot 300 människor i kuppförsöken som chockade omvärlden, som hade uppfattat Venezuela som ett fredligt och stabilt undantag i det oroliga Latinamerika.

I mars 1993 väcktes åtal mot Carlos Andrés Peréz för förskingring ur statskassan. Han avsattes och dömdes senare till 28 månaders fängelse för stöld av offentliga medel.

Den ”bolivarianska revolutionen” inleds

I presidentvalet senare samma år segrade Rafael Caldera, en av grundarna av Copei och tidigare president som nu ställde upp som oberoende kandidat. Strax efter Calderas tillträde 1994 frigavs Hugo Chávez och hans kumpaner ur fängelset. Samma år drabbades Venezuela av en allvarlig bankkris och staten tog över flera av de större bankerna. Inflationen steg, tillväxten sjönk, valutans värde föll kraftigt och kapitalflykten tog fart, vilket tvingade fram nya, drastiska sparprogram.

Krisen satte press på presidenten, som vacklade mellan att tillmötesgå folkets krav på välfärdssatsningar och behovet av att dra åt svångremmen. Vid några tillfällen sattes säkerhetstrupper in mot demonstranter. Hela 1990-talet präglades av protester mot regeringarnas ekonomiska politik. Dessutom ökade brottsligheten, och gapet mellan rika och fattiga växte. Landet drabbades också av flera naturkatastrofer. 1999 utlöste häftiga regn stora jordskred, som begravde hela samhällen och dödade upp till 30 000 människor.

Missnöjet med Rafael Calderas styre och den utbredda fattigdomen bidrog till att den förre kuppledaren Hugo Chávez vann presidentvalet 1998 med stor majoritet. Hans nybildade valförbund, dominerat av ett socialistparti, fick majoritet i den lagstiftande församlingen. Både AD och Copei förpassades till en undanskymd plats i politiken och förlorade det mesta av sitt väljarstöd.

Hugo Chávez tillträdde 1999 och inledde vad han kallade den bolivarianska revolutionen, efter frihetshjälten Simón Bolívar (se Äldre historia), för att genomgripande ändra det ekonomiska och sociala systemet i Venezuela. Författningen skrevs om. Redan 2000 hölls nyval till presidentposten vars mandatperiod nu förlängts, och till det nyinrättade enkammarparlamentet (som ersatt ett tidigare tvåkammarparlament). Chávez och hans parti segrade stort.

Motsättningarna var dock hårda mellan det gamla politiska etablissemanget och den nya presidenten. I dessa konflikter fick Chávez motståndare stöd av USA. Venezuela blev ett tudelat land, med anhängare och motståndare till president Chávez. Båda läger organiserade stora, högljudda gatudemonstrationer.

”Misiones” gör Chávez fortsatt populär

År 2002 avsattes presidenten tillfälligt i en militärkupp, men kunde efter massiva demonstrationer återkomma efter bara något dygn.

En kort tid därefter organiserade oppositionen en generalstrejk som bland annat omfattade det statliga oljebolaget PDVSA, som Chávez länge anklagat för kopplingar till affärseliten och USA. Strejken slog hårt mot ekonomin. När den upphörde tog presidenten tillfället i akt och avskedade över 18 000 PDVSA-anställda, motsvarande 40 procent av arbetsstyrkan. Oljebolaget förlorade i ett slag en stor del av sin kompetens. De sparkade ersattes av 100 000 Chávez-anhängare.

Därefter kunde Chávez enkelt använda oljeinkomsterna till en rad sociala projekt, misiones, med fokus på bland annat hälsa, utbildning och bostäder åt de fattigaste (se Sociala förhållanden). En rad förstatliganden genomfördes också (se Ekonomisk översikt). Presidenten hade starkt stöd framför allt bland de fattiga.

Två år efter kuppförsöket lyckades oppositionen få till stånd en folkomröstning om Chávez presidentskap, men han vann omröstningen och oppositionen splittrades.

Valet till nationalförsamlingen 2005 bojkottades av oppositionen på grund av påstått valfusk. Det ledde till att Cháveztrogna kandidater vann samtliga platser i nationalförsamlingen.

Året därpå vann Chávez en överlägsen seger i presidentvalet. Enligt presidenten var segern ett bevis för att folket stod bakom den bolivarianska revolutionen – eller ”21:a århundradets socialism” som han nu också kallade sin politik. Det innebar bland annat förstatligande av oljeindustrin, landets viktigaste näring, samt av de stora el- och telebolagen.

Våldsamma protester mot Chávez

Hugo Chávez ville göra det möjligt för en president att väljas ett obegränsat antal gånger. Ett förslag till författningsändring röstades ned i en folkomröstning 2007, vilket innebar att Chávez led sitt första nederlag vid valurnorna. Men när en ny folkomröstning hölls 2009 blev resultatet det omvända och vägen öppnades för Chávez att sitta kvar på obestämd tid. Nationalförsamlingen antog också en ny vallag, som ansågs gynna delstater där stödet var starkt för Chávez.

Framgångarna fick honom att driva upp tempot i revolutionen. Presidentens inflytande över valmyndigheten, parlamentet och rättsväsendet ökade. Militären och oljebolaget politiserades alltmer och polariseringen mellan olika samhällsgrupper skärptes. Angreppen mot oppositionella, oberoende fackföreningar och massmedier trappades upp.

Samtidigt försämrades ekonomin, med stigande inflation och brist på basvaror. Det ökandet våldet i samhället var också ett bekymmer för gemene man. I början av 2010 skakades Venezuela av våldsamma protester mot president Chávez. En utlösande faktor var att den regeringskritiska TV-kanalen RCTV Internacional stängdes. En annan orsak till missnöje var att torka ledde till brist i vattenkraftreserverna och elransonering. Som en följd av detta införde regeringen undantagstillstånd och ålade näringslivet att skära ned sin elkonsumtion, vilket hämmade produktionen.

Inför parlamentsvalet 2010 gick större delen av oppositionen samman i alliansen MUD, som försökte utmana regeringen. MUD fick något fler röster totalt sett än presidentens allians PSUV (se Inrikespolitik och författning), men valsystemets nya utformning gav ändå PSUV segern.

Chávez avlider, Maduro tar över

Efter en tids rykten bekräftades sommaren 2011 att Chávez drabbats av cancer och genomgick behandling för det på Kuba. Trots det blev han på nytt PSUV:s kandidat inför presidentvalet 2012. Inför valet anslöt sig över 30 partier till MUD och stödde oppositionsalliansens kandidat Henrique Capriles. President Chávez segrade, om än med betydligt mindre marginal än vid föregående val.

Fem månader efter valet, i mars 2013, avled Hugo Chávez av sin cancer. Vicepresident Nicolás Maduro tog över och blev också PSUV:s kandidat inför det nyval som utlystes i april. MUD utsåg på nytt Henrique Capriles som sin kandidat. Den här gången blev valet blev mycket jämnt, men enligt valkommissionen segrade Maduro med knappt 51 procent mot 49 procent för Capriles. Oppositionsledaren hävdade att oegentligheter förekommit och krävde en omräkning av rösterna, och vissa oroligheter utbröt. Fem dagar efter valet svor Maduro presidenteden.

En del trodde att Nicolás Maduro skulle inta en mer moderat hållning än den bombastiske vänsterpopulisten Chávez och tona ned de mest radikala inslagen i både retorik och politik. Men Maduro satsade på att vara chavismen trogen och försöka efterlikna företrädarens ledarstil.

Ekonomisk kris och protestvåg

Den ekonomiska situationen blev stadigt sämre, med stigande inflation, återkommande strömavbrott och akut brist på dagligvaror i handeln. Under 2014 började dessutom världsmarknadspriset på olja falla kraftigt och i Venezuela blev tillväxten negativ samtidigt som inflationen sköt fart. President Maduro försökte dämpa inflationen genom att tvinga butiker att hålla priserna nere. Soldater beordrades ut för att inspektera butiker och se till att prissänkningar genomfördes. Det ledde till rena plundringen på sina håll och en del butiker tvingades stänga igen. Bristen på mat, mediciner och andra förnödenheter fick på kort tid allvarliga konsekvenser, med hunger och ökad dödlighet i vanliga sjukdomar.

Ett år efter Chávez död, våren 2014, skakades landet av en första våg av allvarliga protester mot Maduros regim. Snart hölls nära på dagliga demonstrationer, mot varubrist, stigande priser och galopperande brottslighet. Regeringsanhängare samlades till motdemonstrationer och dödligt våld bröt ut på många håll. Oroligheterna fortgick hela våren men mattades av efter hand. Totalt fick drygt 40 personer sätta livet till, både demonstranter och säkerhetspersonal. Många greps och en del dömdes till fängelsestraff.

När val hölls till nationalförsamlingen 2015 segrade MUD med god marginal. Men innan den nya nationalförsamlingen tillträdde utnämndes under kuppartade former nya ledamöter i Högsta domstolen (HD), som därmed helt dominerades av regeringslojala domare. HD diskvalificerade raskt tre nyvalda oppositionsledamöter, vilket innebar att oppositionen gick miste om den två tredjedelars majoritet som annars hade givit möjlighet att ändra i författningen. HD och nationalförsamlingen fortsatte sedan på kollisionskurs. Regeringen behöll också kontroll genom att Maduro styrde med dekret, och därmed kringgick nationalförsamlingen.

Nya våldsamma protester

Våren 2017 utbröt en ny stor våg av gatuprotester, med nästan dagliga demonstrationer runt om i landet. Utlösande faktorer var maktfullkomligt agerande av Högsta domstolen samt att oppositionsledaren Henrique Capriles stängdes av från politiken i 15 år. Militär och regeringstrogen milis sattes in mot demonstranter och på några månader dödades cirka 125 människor. Hundratals butiker plundrades och myndighetsbyggnader vandaliserades eller brändes ned.

En följd av den nya protestvågen blev att ett val anordnades för att tillsätta en så kallad konstituerande församling med uppdrag att skriva en ny författning. Men oroligheterna fortsatte och oppositionen beslutade att bojkotta valet, vilket resulterade i att endast regimtrogna personer valdes. Den nyvalda församlingen beslutade, i augusti 2017, att själv överta nationalförsamlingens roll. Därmed var de folkvalda ledamöterna helt maktlösa. Bara några få vänsterregeringar i regionen erkände den nya församlingen medan EU, USA och Kanada införde sanktioner mot Venezuela.

När presidentval genomfördes 2018 vann Maduro med bred marginal – större delen av oppositionen bojkottade valet med hänvisning till att förutsättningar helt saknades för ett rättvist val.

Talmannen utropar sig till interimspresident

I samband med att Nicolás Maduro i januari 2019 svor presidenteden för en ny mandatperiod protesterade tiotusentals invånare återigen mot regimen. Flera dödsoffer krävdes i oroligheterna. Två veckor senare utropade talmannen i den oppositionskontrollerade ordinarie nationalförsamlingen, Juan Guaidó, sig själv till interimspresident. Han hänvisade till att det senaste presidentvalet inte var legitimt och menade att han därför i egenskap av talman skulle ta över presidentens uppgifter. Han fick starkt stöd i omvärlden (se vidare Utrikespolitik och försvar).

Läget var mycket spänt under flera månader då gatuprotesterna fortsatte och Juan Guaidó försökte locka över militärer till oppositionens sida. Ett uttalat upprorsförsök misslyckades. Nationalförsamlingen var fortsatt utan reellt inflytande medan grundlagsförsamlingen, som namnet till trots inte ägnade sig åt att skriva om författningen, förnyade sitt eget mandat. Den upplöstes först vid utgången av 2020, när regimen återtagit kontrollen över den ordinarie nationalförsamlingen efter ett val som oppositionen bojkottade.

I slutet av 2023 väcktes förhoppningar om att demokratin i Venezuela skulle återupprättas, när regeringen och oppositionen enades om villkor inför presidentvalet året därpå. Men under valrörelsen blev det tydligt att regimen inte tänkte släppa greppet om makten (se vidare Inrikespolitik och författning).

Om våra källor